Min fru har åkt iväg till ett annat land för att studera i fem månader och bo i studentkorridor. Jag har själv haft väldigt mycket ansvar under flera års tid och haft barnen själv hela sommaren. Kändes rätt okej i början men nu har jag fått en stark ångest och längtan efter henne när hon lämnat så att det är svårt att inte falla i tårar när jag pratar med henne. Vill orka vara stark för hennes skull och inte belasta henne mer än nödvändigt då hon betyder allt för mig.
Har fått en stark känsla inombords att jag inte vill gå igenom en så här lång ensamhet utan henne igen och måsta ta all vardag själv. Skulle vilja säga till henne att jag inte orkar med något sånt här mer efter dessa månader och att jag vill att den som jag älskar ska finnas nära mig och familjen. Känns inte riktigt värt att ha det så här fler gånger. Vet inte hur jag ska gå vidare, vill prata med henne men som sagt inte förstöra hennes tid utomlands. Skulle vilja ställa krav då vi faktiskt är en familj med barn men är rädd att det bara förstör. Vi är närmare 40 bägge två så jag känner att hon gör detta för att hon inte gjorde det i 20-årsåldern. Det är tufft av henne men det hjälper inte mina känslor då jag har tryck över bröstet och dålig matlust.
Det är självklart att du skall berätta för din fru hur du känner dig. Syftet är ju inte att kräva att hon skall resa hem utan att du vill få henne att förstå att det frestar på dig psykiskt och fysiskt och att du verkligen saknar henne.
Man kan ha en öppen kommunikation även på distans!
Tänk inte så långt framåt, detta är kanske den enda gång som ni gör denna typ av överenskommelse.
Kan ni kommunicera oftare?
Kan du få avlastning hemmavid?
/Eva