Min man vill separera – men jag vill inte!

I 15 år har jag och min sambo levt tillsammans, vi har tre barn i åldrarna 10, 8 och 5 år. Uppdelningen blev tydlig från början, outtalat satsade min sambo på karriär med höga poster och sedan eget företagande. Jag har en akademisk utbildning men har prioriterat barnen och jobbar på en myndighet nära hemmet. Jag har länge vantrivts på jobbet men har inte hittat kraft att byta. Min sambo har ju också tagit mycket utrymme med sena kvällar etc. Han har många gånger tjatat på mig att ta tag i mitt liv, byta jobb, träffa vänner, vårda mig själv. Jag har dock blivit kvar i mitt invanda mönster med 15 kilos övervikt som har tärt på mitt självförtroende. Vi har varit ett FamiljeAB med lite bråk, tagit bra hand om barnen och så viadre, men vi har mer och mer kört parallella spår. En tomhet har så sakteliga växt sig stark i oss båda. Så en solig dag i juni berättade min sambo att han funderat en tid på separation. Han hade lyssnat på en skilsmässopodd och pratat med flera separerade framförallt män för att tanka erfarenheter från andra som redan gjort resan. Mina känslor har under den här tiden växt sig starka igen och jag vill inte för mitt liv separera, bryta upp barnen och för alltid vara åtskilda, det känns som en avgrund för mig. Jag har insett vad vi har och det är mycket, gemensamma intressen, bra kommunikation, barnen. Listan kan göras lång. Han menar å sin sida att han inte har några känslor kvar, att han attraheras och triggas av andra framförallt med egenskaper som jag inte har. Han har träffat sprudlande, initiativrika, företagsamma kvinnor via sitt jobb som fått honom att känna och leva upp igen. Han har inte inlett någon relation, men han menar att det fått honom att tänka i banor om att denna typ av kvinnor passar honom bättre, han skulle då bli lyckligare.  Jag har tagit tag i mitt liv. Gått ned dom där eländiga kilona, söker andra jobb, träffar vänner och jag mår verkligen bra i det, men för honom är det för sent. Vi går i familjeterapi och jag tycker att psykologen inte är så vägledande, sitter mest tyst och flikar in ibland, vi får uppgifter som att vara nyfikna på varandra, fundera på vår idealrelation, hur kan den se ut? Det ger ingenting tycker vi båda. Inget separationsbeslut är taget än, han vill ta en paus i relationen och där känna och tänka över hur en framtid kan se ut. Han rids av sina känslor som saknas, mår dåligt och klagar på ont i magen. Jag har läst din bok "Bullshit" och även Gary Chapmans bok "De fem kärlekens språk". Båda böckerna är fantastiskt bra och har gett mig hopp om att det kan finnas en räddning för oss. Min sambo har lovat att läsa böckerna men har ju inte kastat sig över dom i iver direkt. Han tycker också att det är surrealistiskt att separera ur vår fungerande relation men har inget hopp om att det åter ska väckas en passion/känsla/lust till mig i honom. Jag kan ju inte heller leva i en kompromiss med en partner som inte älskar mig. Kan du med all din erfarenhet och klokhet vägleda mig i vad jag ska göra, jag ältar och tänker på detta non stop och situationen är outhärdlig för oss båda. Vi har ju helt olika ingångar just nu. Jag med allt mitt hopp och han med all sin hopplöshet. Hur kan vi mötas? Hur ska vi hitta en ny väg tillsammans och framförallt kan hans inställning vända, hur ska jag hjälpa honom med det?