Ska jag förbereda mig på en separation efter 24 år – och hur gör man det?

Jag lever ihop med en man sedan 24 år tillbaka, vi har två barn som bor hemma, 19 och 22 år.  Vår dotter har varit otroligt jobbig och betett sig väldigt illa mot mig. Jag har inte fått något stöd från min sambo i detta vilket har stört mig väldigt mycket. Jag känner att han har varit rädd att han ska mista hennes gunst så han har satt väldigt lite gränser. Nu det senaste året har hon lugnat ned sig lite och nu ser även min sambo att hon beter sig illa, även mot honom. Hennes beteende har påverkat mig och påverkar mig fortfarande mycket. Jag har sömnstörningar som jag till viss del tror beror på hur det har fungerat eller inte fungerat här hemma. Min sambo och jag har kunnat prata om det mesta och haft en bra kommunikation. Sedan några år tillbaka har min man antytt att han inte känner lika mycket för mig längre, att han känner att vi är som kompisar och att vi börjar odla olika intressen. Samtidigt säger han att han tycker att det är tillräckligt bra för att fortsätta, men det finns en osäkerhetskänsla där. Han har börjat spela instrument och har blivit väldigt intresserad av fotboll, från soffan. Jag har köpt ett sommarhus som jag är väldigt glad i. Han gillar att vara där men engagerar sig inte i huset eller trädgården. Inte på något sätt. Han sitter inne och spelar och jag är ute i trädgården. Det är inte så konstigt att man utvecklas under 24 år men jag känner att den här osäkerheten han uttrycker är tärande. Samlivet går på sparlåga och ibland fungerar det och ibland fungerar det inte. Vi kramas varje dag, pussar varandra godnatt och om den ena ska iväg. Vi kan prata om det men det kommer inte till något agerande från hans sida. Typ ta kontakt med läkare. Jag blir väldigt sårad, att han inte tänder på mig. Jag vill åldras ihop med honom men han uttrycker inte att han vill åldras med mig. Om vi blir bjudna på någon form av fest och det är någon av hans kompisar som bjuder in oss båda så talar han om det, underförstått att han frågar om vi ska gå, och innan jag hinner svara så säger han, ja jag kommer att gå i alla fall. Det känns som om han förbereder sig på att gå själv, på ett djupare plan än det egentliga tillfället. Jag är inte rädd för att stå på egna ben och jag har en ekonomi som jag kan klara mig på. Vi har försökt prata om det och han har antytt att vi får se typ när barnen flyttar hemifrån. Jag tycker att detta är så tärande och vill ha tips på hur jag ska tänka och förhålla mig till det hela. Vill inte skriva någon lista för eller emot.  Jag ser både hans positiva och negativa sidor, och även mina egna tillkortakommanden, men även fina sidor. Ska jag förbereda mig på en separation och hur gör man det?