Frida Boisen: ”Min uppväxt var både himmel och helvete”

Somliga människor får vara med om fler tunga saker i livet än vad som tycks både rimligt, greppbart och rättvist – men ändå lyckas komma ur det svåra och utstråla både styrka och positiv energi. En sådan person är Frida Boisen. Hon har genom åren jobbat som både journalist, chefredaktör, föreläsare, moderator och programledare och har tidigare skrivit de självbiografiska romanerna ”Berätta aldrig det här” och ”Du är inte längre min dotter”.

Den första handlar om den alltmer såriga relationen till hennes mamma, som till slut tog sitt liv. Den andra om uppväxten, som var präglad av både fysisk och psykisk misshandel från hennes pappas sida. Idag är Frida själv tvåbarnsmamma, men för bara ett par år sedan höll den tragiska händelsen med hennes mamma ofattbart nog på att upprepa sig – när Fridas tonårsdotter kastade sig ut genom sitt sovrumsfönster. En händelse som nu har skildrats i en tredje självbiografisk roman. Men vi återkommer till det lite längre fram.

Himmel och helvete i uppväxten

När man träffar Frida, vilket vi gör en gråmulen novemberdag i Stockholms city, är det dock alltså svårt att ta in att den energifyllda och varmt välkomnande personen i rosa kostym och glittrande örhängen i form av en kvinnosymbol, har varit med om allt detta. Något som bara förstärker tesen att man aldrig riktigt kan veta vilket bagage en annan människa bär på.

– Det var både himmel och helvete under min uppväxt, kan man säga. Jag har insett, inte minst när jag skrev de tidigare böckerna, att det ofta var ett helvete hemma. Jag blev ju slagen av min pappa, berättar Frida när vi satt oss ner på ett café.

Fridas föräldrar separerade väldigt tidigt, så i början av uppväxten var det bara Frida och hennes mamma, medan pappan var en ”fjärran figur”.

– Men sedan flyttade de ihop när jag var sex år och var tillsammans tills jag var 11-12 år. Då var det väldigt turbulent. Så fort pappa kom tillbaka in i vårt liv så kom även våldet. Vi hade haft det väldigt mysigt och lugnt innan, mamma och jag.

Frida ser ut att leta lite efter orden innan hon fortsätter.

– När jag läser och skriver om det själv nu som vuxen så inser jag plötsligt att ”vänta, det var ju jag som var det där barnet, som var mitt i det där!”. Idag hade jag tagit barnet bort från den där hemska miljön och sagt: ”Du ska inte vara här, så här ska det inte vara!”, säger Frida med eftertryck.

Men hon tillägger att när hon själv var barn så var det ju hennes ”normaltillstånd”, hur hemskt det än kan tyckas. Det var bara att försöka överleva, att gilla läget, försöka parera.

– Det handlade mycket om att läsa min pappa. Jag blev som ett slags seismolog som försökte läsa stämningar, hans små muskelryckningar i kinderna, eller när han började knyta handen. Att lära sig att ”nu är det läge att springa till toaletten och låsa in sig”. Man blir väldigt lyhörd och uppmärksam på känslor.

Efter att föräldrarna separerade en andra gång så bodde Frida kvar hos sin mamma, men bodde även ett år hos sin pappa när hon var 16 år. Han hade då gift om sig och bodde och jobbade i Indonesien.

– Det var hemskt där – men även fantastiskt, på ett sätt. Min bonusmamma blev också slagen. Pappa bröt armen på henne mitt i natten en gång och de fick åka till sjukhus. Men i skolan var det jättefint och jag fick uppleva så mycket. Så var det egentligen i hela min uppväxt, att skolan verkligen var en fristad och något otroligt positivt för mig.

Skyddade sin pappa

Många gamla lärare har hört av sig till Frida efter att ha läst hennes böcker. De säger alltid samma sak: att de inte hade en aning om vad hon gick igenom, att de aldrig hade kunnat tro det. ”Du som alltid var så glad i klassen. Förlåt för att jag inte såg dig!”.

Det är känslosamt att både berätta och höra om, man grips så starkt av den lilla Fridas utsatthet. Och av minnet som fortfarande är så levande i den nu vuxna Frida, som torkar sig i ögonvrån. Hon berättar att hon är tacksam över alla fina lärare hon haft, och att hon har sett siffror på att var fjärde barn i Sverige blir misshandlad av en vuxen, ofta av en förälder. Men något som gör det så komplext är att man som barn samtidigt kan känna en sådan stark kärlek till sina föräldrar.

– Man älskar ju sina föräldrar, och jag själv skyddade min pappa.

Frida berättar om en gång då någon slags myndighetsperson kom hem till familjen och träffade Frida när hon gick i mellanstadiet. Då hade hon varit hemma ifrån skolan i en månad. Kanske hade det gjorts en orosanmälan, men det förstod hon inte då. Personen frågade: ”Känner du dig trygg hemma? Är det någon som slår dig?”.

– Och jag sa nej. Det kom direkt, som ett slags skydd. Jag tänkte bara: ”Vad händer om jag säger ja?”.

Även om hon inte vågade säga sanningen så betydde det ändå mycket att någon frågade, understryker hon. Precis som den gången som en österrikisk kollega till pappan övernattade hos dem några nätter i Indonesien. Efter en natt av fullt slagsmål som hördes genom tunna väggar sa mannen till henne: ”Men Frida, du ska ju inte bo här, det här är ingen bra plats för ett barn.”

Frida växte upp, gjorde karriär och fick en egen familj. Men så kom chocken och sorgen i att hennes mamma Rosita tog sitt liv. Mamman hade blivit personlighetsförändrad senare i livet, och alltmer bitter och arg på Frida. Det kulminerade på ett fruktansvärt sätt i att hon i sitt avskedsbrev gav Frida skulden. I brevet stod det nämligen: ”Nu fick du som du ville, Frida”. Det tog många år innan Frida berättade sanningen för sina egna barn om vad som hänt deras mormor. Och länge höll hon tyst även utåt; sorgen, skammen och skulden var tung och hon höll det löfte som hennes pappa uppmanade henne till: ”Vad du än gör, berätta aldrig det här!”. Ända tills hon skrev boken som släpptes 2020 – och bar samma namn som pappans uppmaning.

Boken läkte relationen

Och i augusti i år släpptes ”Aldrig släppa taget” som Frida har skrivit ihop med sin nu 18-åriga dotter Tilda. Boken handlar om den svåra period då Tilda kämpade med psykisk ohälsa, värk i både kropp och själ, självskadebeteende och svåra raseriutbrott. Hon slog sönder stolar och skrek rakt ut att hon inte längre ville leva. Och relationen mellan Tilda och Frida var minst sagt skör. Hela familjen blev tyngd av oro för Tilda som i princip slutade gå till skolan.  ”Aldrig släppa taget” är en väldigt berörande och bitvis tung bok att läsa. Men också hoppfull och fylld av kärlek.

Vad har det betytt för dig att skriva boken ihop med Tilda?

– Det har betytt… allt! Boken har läkt oss. Det kunde vi nog inte ana när vi började skriva. Och vi har låtit det ta tid. Tilda har fått möjlighet att förstå mitt perspektiv och jag har förstått henne på ett helt annat sätt. Saker som har varit så svåra och laddade att prata om har varit så mycket lättare att närma sig när vi har skrivit till varandra. Det har varit lite som en skrivterapi, berättar Frida.

Man kan i boken verkligen känna Fridas maktlöshet, frustration, rädsla och oro som förälder – precis som att man känner Tildas ångest, smärta och ilska. Att i vartannat kapitel få läsa Fridas perspektiv och i vartannat Tildas är effektivt rent dramaturgiskt, men också insiktsfullt. För man kommer på sig med att först förstå den ena personen, för att sedan läsa den andras syn på samma händelse och tycka att ”ja men hon har ju också rätt”” eller ”jag förstår henne också””.

– Det är så det är, det finns två sanningar här, två helt olika perspektiv, säger Frida och nickar.

Hur var det att återvända till de här känslorna i skrivprocessen?

– Det var jättetufft, vi grät båda två. Men otroligt renande också. Att få uppleva allt igen och förstå hur det var för Tilda var ibland smärtsamt, men samtidigt den enda vägen framåt. Upp med allt på bordet och vädra ut det – det är det enda sättet att komma igenom det tror jag, att vara totalt ärlig!

Skräcken i att historien med din mamma skulle upprepa sig med din dotter måste ha varit förlamande…?

– Ja… Tilda ritade ju kors och ångestmålningar med förvridna ansikten. Det var döden överallt. Och skrek att hon inte ville leva – jag kunde inte låtsas att jag inte hörde det. Det var det jag lärde mig av hela min resa med mamma: att våga lyssna, våga fråga och våga agera! För när det handlar om liv eller död, ja då måste man faktiskt agera, säger Frida med emfas. 

LÄS OCKSÅ: Ernst Kirchsteiger: ”Livet är som en fransk fiskgryta”

Lillebror ropade ”hon hoppar”

På olika sätt och alltmer desperat sökte Frida och hennes man Lars hjälp från vården till Tilda. De sökte även akut hjälp efter ett av Tildas utbrott. Men ändå tog det tre månader till första mötet med BUP. För att där bara få höra att hon ”inte var tillräckligt sjuk” – trots att hon berättade att hon hade 15 panikångestattacker per dag och inte klarade av att gå till skolan.

– Och det kanske säger något om hur dåligt de andra barnen och unga måste må, säger Frida menande och berättar vidare att Tilda blev förpassad till det som heter BUMM (Barn- och ungdomsmedicinska mottagningar).

Där fick Tilda göra en ADHD-utredning, även om Tilda och hela familjen kände att det inte bara rörde sig om ADHD.

– Men det var det ”som bjöds”, så det blev ADHD-medicin, säger Frida, som själv dock var orolig över att en biverkan med medicinen är att man tappar aptit och kan rasa i vikt – vilket

Tilda redan hade gjort på egen hand innan dess.

Men läkaren på BUMM svarade att det bara ”var bra att hon tog tag i sin övervikt” och att det inte gjorde något ” om Tilda går ner några kilo till,”.

– Hur kan man säga så inför en 16-årig tjej som redan mår så fruktansvärt dåligt!? Jag mådde så dåligt av att höra det där, och Tilda med, säger Frida upprört och skakar på huvudet.

Och det var senare samma kväll, när Tilda kom hem efter en festkväll på stan, som ett stort gräl mellan Frida och Tilda utbröt. Arvid och Lars kom in i Tildas rum, där hon hade puttat ner Frida på soffan och slitit av henne tröjan.

–  Och plötsligt ropar Arvid, som tack och lov hann se vad som höll på att hända: ”Mamma, hon hoppar!”. Och vi ser att Tilda är på väg ut genom fönstret med huvudet före.

Hon fångades med mindre än en sekunds marginal av Lars, som tack vare Arvids rop fick fatt i hennes ben och brottade ner henne på golvet. Rösten darrar när Frida återger händelsen, som förstås är ett fruktansvärt trauma för hela familjen. Den hemska kvällen avslutas med att polisen kommer, eftersom Arvid i stundens hetta hade ringt 112. Något som blir början på en väg ut ur mörkret.

– Efter detta så är det ändå som att samhället vaknar och förstår vad vi försökt säga så länge: att det är en fråga om liv och död!

Traumat blev vägen till hjälp

Via Socialtjänsten fick de hjälp att komma till familjeterapi. Och Tilda fick äntligen hjälp av psykiatrin; idag har hon fått behandling med DBT, dialektisk beteendeterapi. För efter att ha fyllt 18 år kunde hon äntligen utredas för att få sin diagnos: emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS). Det är lite märkligt tycker Frida, att man inte får sätta dessa diagnoser innan dess.

– Samtidigt så tvekar man inte att skriva ut väldigt tunga ADHD-mediciner, narkotiska preparat. Det ger vi till så många barn och unga – och det går snabbt! Hur kommer det sig att man får skriva ut det ena preparatet, men inte andra som kanske är minst lika relevanta?

 Hur känns det nu när boken är ute?

– Det känns fantastiskt! Jag tror att vi kramade 500 kvinnor på bokmässan! De kom fram och sa ”Jag har också en dotter” sen stockade sig rösten av tårar, och det enda man kan göra är att kramas. Man bara ser i ögonen att det är så mycket smärta och tystnad kring de här frågorna. Många är så desperata för att hjälpa sitt barn, och samtidigt är det en svår situation. För man vill inte lämna ut sitt barn och är rädd för vad andra ska säga och tycka.

Vissa föräldrar är säkert även oroliga över att andra ska tycka att de är värdelösa, att de har misslyckats, resonerar Frida.

– Det skiter jag själv personligen i, då får de tycka det. Men däremot så har jag känt ”Vad vågar jag berätta om Tilda?”. För man är ju mån om sin tonårings integritet, det är ju väldigt personligt och privat. Därför är det så viktigt att Tilda har fått berätta sin historia. Det var hennes idé att skriva boken. En viktig röst tycker jag. Annars är det oftast bara vi vuxna som berättar om ungas psykiska ohälsa.

 Hur ser din och Tildas relation ut nu, och hur mår ni idag?

– Jättebra! Det är så fint. Tilda mår så mycket bättre och vi är nära nu. Vi satt under samma filt i går och såg vår favorit-teveserie ihop. Och senare idag ska vi åka tillsammans till västkusten, till Ullared, för att signera boken. Och det är vi jättetacksamma för! Vi blev inbjudna av varuhuschefen som tyckte att boken var så viktig att de ville lyfta den. Och det tycker jag är så fint, att man märker att hela samhället kommer samman, även näringslivet. För vartenda stort företag har ju föräldrar på sina arbetsplatser. Och varannan förälder bakom barn som mår så dåligt att de inte kan gå till skolan hamnar själva i utmattningssyndrom.

Frida är idag engagerad i kampen mot psykisk ohälsa, genom föreläsningar och inte minst med en ny podcast ihop med Tilda: ”Berätta alltid det här”. I den bjuder de in gäster som får berätta just sin historia om psykisk ohälsa av olika slag. För något som Frida menar är så viktigt är just att vi vågar prata om svåra saker.

– Det är den enda vägen till förändring tror jag, särskilt när man går igenom väldigt tuffa saker i livet, som psykisk ohälsa, som ju är den största folksjukdomen vi har.

LÄS OCKSÅ: Victoria Skoglund: ”Jag är nästan besatt av att äta nyttigt”

Lever drömmen nu

Intervjun börjar lida mot sitt slut och det börjar bli bråttom för Frida att ta sig till nästa punkt på dagens schema – den första av många den här veckan. För nu sliter folk i Frida och Tilda; såväl media som kommuner, regioner och skolor vill höra deras historia.

Du verkar ha så mycket positiv energi och styrka. Varifrån kommer det tror du?

­– Jaha du, jag vet faktiskt inte. Men jag tror faktiskt att mamma har betytt väldigt mycket, för hon sa alltid till mig när jag var liten att: ”Din röst är viktig, du kan göra vad du vill!”. Jag kände att jag var älskad av henne i alla fall, även om det sen gick åt skogen med vår relation när vi var vuxna. Men när jag var liten så gav hon mig ändå en väldigt fin trygghet och kärlek, trots alla utmaningar. Och sedan …jag kan inte förklara det riktigt. Men vi har olika sätt att hantera kriser och jag hade väl på något vis den där inställningen att ”nu jävlar, nu kör vi!”.

Hur gör du för att hitta balans och må bra när vardagen ändå känns tung?

– Vi älskar att spela padel ihop, jag och Tilda, det är fantastiskt! Men också bara att hitta lugnet. Och kramar är mitt livselixir! Att vara nära, käka ihop. Ha tid för varandra. I helgen så kände jag och Lars att det var viktigt att vi fick två dagar att bara mysa på, för nu kommer jag jobba dygnet runt ett tag känns det som. Vi gick till ett mysigt café och var spontana och gick till Nationalmuseum.

Om du blickar framåt, finns det drömmar kvar att förverkliga för dig själv och familjen?

– Ja men gud, jag känner som att vi lever i drömmen nu! Vi är så tacksamma, alla i familjen, att vi får ha det som vi har det nu. Och då är ju inte allting perfekt, men man kan inte jämföra med hur det var för några år sedan. Man kan inte ens tro att det är samma familj.

Frida funderar lite till innan hon avslutar:

– Att vi får fortsätta att älska varandra, vara ärliga mot varandra. Jag hoppas på att få ha hälsan och den närhet vi har idag. Och att få fortsätta berätta.

Av: Carolina Chreisti Eriksson. Foto: Theresia Köhlin