Rickard Söderberg: ”Det har aldrig handlat om kilon”

När vi ses online via Teams har Rickard en timme över i Malmö innan turnébussen ska ta honom ut på vägarna i södra Sverige. Han är aktuell i Malmö Operas uppsättning ”Marguerite – en dans med djävulen”, och Rickard har skrivit både sångtexter och manus.

Nu får vi följa med honom på en powerwalk genom Malmös gator medan han berättar om sina tankar om turnén.

– Det är roligt att komma till platser där opera vanligen inte finns. Det är lyxigt för oss och känns bjussigt gentemot publiken. Dessutom får jag spela djävul, och det är alltid roligt!

Den som har sett och hört Rickard på tv eller på scen har nog märkt att han pratar engagerat och med inlevelse. Inte minst när han får prata om något som han älskar, som opera. Han blir helt exalterad bara han pratar om opera, som han säger själv. Och idag är inget undantag. Men opera, sång och musik är inte något som kommit med modersmjölken för honom, vilket det kanske är lätt att tro.

– Hemma fanns det ingen sång och musik naturligt, jag upptäckte det själv. Jag insåg tidigt att det här är något som jag inte bara berörs av, utan vill ägna mitt liv åt, berättar Rickard.

Vad är det med opera som får dig att må bra?

– Att det är helt vansinnigt! När man uppfann operakonsten för ungefär 450 år sedan i Italien så var det för att några rika knösar hade alldeles för mycket tid och pengar. De ville komma på ett allkonstverk som var så vansinnigt, dyrt, maffigt och intensivt som det bara gick. Mode, dans, musik, teater, poesi, smink…. allt på samma gång. Och så gjorde de det! Dessutom är opera helt och hållet sprunget ur känsla.

Det är som att tiden stannar och man bara är i känslan, menar Rickard, som på scen får leva ut alla de känslor och sidor han har inom sig, precis som publiken.

Fria tyglar under uppväxten

Rickards uppväxt utanför Halmstad var stilla och harmonisk. Han var sladdbarn med tre äldre syskon och föräldrarna gav honom mycket trygghet. Han kände sig aldrig ifrågasatt som barn utan fick fria tyglar att prova sina gränser från start.

– Det var aldrig så att de tyckte att jag skulle skaffa ”ett riktigt jobb”. Utan när jag sa att jag ville sjunga och spela teater så sa de ”great, då löser vi det!”. Kanske var de lite mer coola när jag kom som sladdis, de märkte att ”kidsen klarar sig”, säger Rickard skämtsamt.

Det var tryggt att veta att föräldrarna alltid fanns där. Och det gäller fortfarande idag.

– Det stödet, den kärleken och pushen hemifrån har jag haft från dag ett. Pappa har gått bort men mamma var faktiskt på föreställningen igår.

Han vet vad det stödet har betytt för honom, och att väldigt många inte har det så.

– Vi vuxna har en roll i att försöka få så många barn som möjligt att känna den tryggheten, betonar Rickard, medan han fortsätter till fots genom Malmö, som via Öresundsbron är förbunden med Köpenhamn där Rickard utbildade sig till operasångare för flera decennier sedan. Även om han inte hann slutföra utbildningen – eftersom han fick jobb och sedan lärde sig yrket ”genom att göra”.

Rickard korsar övergångsställen, väjer för trafik och går igenom parker vars buskar och träd ännu inte har fått sin vårgrönska.

Finns det inga baksidor med livet som operasångare?

Rickard skrattar till av frågan.

– Åh gud var ska vi börja! Utmaningen med ett jobb i offentligheten är ju att det alltid ska tyckas en massa om det man gör. Och man ska alltid prestera på topp. Hela tiden ska man tillfredsställa människors förväntningar om vad de ska uppleva och se. Det är den ena saken som är emotionellt utmanande, som gör att många faktiskt dukar under och inte fortsätter.

Som att vara elitidrottare

Den andra baksidan är att yrket går att likna vid att vara en elitidrottare, som måste vara på topp hela tiden.

– Får jag bara en liten förkylning så går det inte att sjunga. Under pandemin, när alla hade munskydd och handsprit, så sa vi operasångare att ”det där har vi redan gjort i 50 år!”. Brutna ben och sånt går att sjunga med, men en miniförkylning… då är det kört!

På operan fortsätter man att som vanligt sprita av rekvisita som många tar i, samt ha munskydd och tvätta och sprita händerna ofta.

– Det går mejlslingor i ensemblen så fort någon har något symtom, för vi är ju så oerhört nära varandra på turnén hela tiden. Vi har en upparbetad rutin, för det är en förutsättning för att vi ska kunna jobba.

Sedan är det förstås inte alltid lika kul att uppträda, alla dagar.

– Vissa dagar längtar man ut på scen och andra dagar känns det mer som ett arbete. Det kan ju hända en massa saker i livet som gör att man är trött eller sliten, ledsen eller arg. Det är bara att lägga det långt borta i hjärnan och gå in och göra sitt jobb. Det är lika för alla egentligen; har man ett jobb att sköta så har man det.

Hälsokris framför kungafamiljen

Rickard minns dock en särskild tung och omtumlande dag på jobbet – som kom att förändra hans liv. Han vet till och med det exakta klockslaget för det som kom på att bli startskottet för en omfattande resa, både fysiskt och mentalt. Det var den 14 juli 2019, klockan 20.05.

– Jag uppträdde på kronprinsessans födelsedag på Öland. Det var en härlig och glad tillställning med mycket folk, hela kungafamiljen på plats och miljoner framför tv:n. Det var verkligen upplagt för en underbar kväll. Men jag var…inte ens där! Jag hade inte roligt, var inte glad. Jag var liksom ingenting, jag var bara helt avskärmad.

Efter detta, som Rickard benämner som en mental kollaps som byggts upp under många år, insåg han att ”det här går inte”. Han tänkte på det faktum att han kanske hade 50 år kvar att leva och att han måste göra något åt situationen. Så han bokade in ett läkarbesök, och där fick han bekräftat att det rörde sig om en kombination av psykisk och fysisk ohälsa.

– Det är omöjligt att veta vad som var hönan och ägget, för det var en synergi av en massa usla beslut som gjorde att jag hamnat i den där situationen. Usla kostbeslut, att jag inte rörde på mig, stressade mycket, sov lite, presterade hårt… Det var en kombo av allt, berättar Rickard samtidigt som han nu har kommit fram till operahuset i Malmö.

Han öppnar entrédörren och hejar på någon i foajen innan han tar oss med in i sin loge där det är tyst och lugnt att prata.

När Rickard fick testsvaren så var det som ”en hel lista med elände”, berättar han.

Hur tog du beskedet från läkaren?

– Det var fruktansvärt, för jag insåg att det här är på riktigt, det är allvar. Men jag hade tur att komma till en fantastisk läkare som gjorde mängder av tester och verkligen tog det seriöst. Han upptäckte med en gång att jag hade ett ganska allvarligt prediabetes-tillstånd och levercirros. Och så hade jag en låggradig inflammation i hela systemet som var så omfattande att de inte ens kunde se var den kom ifrån.

Ville veta orsaken

Rickard blev erbjuden en hel radda mediciner. Men istället för att ta emot dem bad han läkaren att få prova själv och se vad han kunde åstadkomma genom att förändra sin livsstil.

– Jag ville inte bara dämpa symtomen, jag ville se vad orsaken var. Och se om jag kunde slippa symtomen helt. Och läkaren sa motvilligt: ”Visst, du får en månad. Men sedan kommer du tillbaka och så löser vi det här”.

Sagt och gjort; Rickard gick hem och började leta information. Han läste allt han kom över, såg föreläsningar på Youtube, pratade med folk och försökte hitta till ett nytt sätt att leva.

– Och eftersom jag är historieintresserad så började jag fundera på: Vad är jag egentligen? Jo jag är en primat som i princip inte har förändrats på drygt 200 000 år sedan vi levde på savannen. Men min omgivning är fylld av stress och krav och en massa ny ”crazy mat”, sköna fåtöljer och annat som inte fanns då. Så hur kan jag leva så som min kropp är optimerad, fast i den verkliga världen idag?

Det blev en utmaning för Rickard, som började sin livsstilsomläggning abrupt för att han visste att han måste tillbaka till läkaren.

– Jag började med att förändra kosten och mitt sätt att tänka. Och när jag kom tillbaka till läkaren och tog tester igen så tittade han på mig och sa: ”Vad har du gjort?”. För alla värden hade helt bytt riktning. Kroppen är ju helt magisk: ger man den chansen så tar den den, säger Rickard med eftertryck.

Den typ av kost som Rickard äter idag kallas för vegoketo. En vegetarisk variant av ketogen kost, som är en lågkolhydratkost med mer fett. Vegetarian har han varit sedan tonåren.

– För mig handlar det mest om att försöka dra ner så mycket som möjligt på sockret, det är det jag mår bäst av. Jag är besatt av alla former av grönsaker, kål, nötter, frön, oljor och såser. Det finns hur mycket gott som helst. Sedan äter jag även ägg och ost.

Jag vet att det inte är okontroversiellt med ketogen kost, och alla ska hitta sin väg.

Hur får den här maten dig att må?

– För mig är att skippa sockret… ett mirakel! Jag har inte mått så här bra vare sig fysiskt eller emotionellt på så länge jag kan minnas. Men det handlar inte bara om kosten, utan även om rörelse och den mentala biten, de hänger ihop. Det har varit väldigt omtumlande men jag är så tacksam för att jag orkade och tog tag i det här, säger Rickard.

Och han har fått stort gensvar, många har hört av sig efter att ha läst om honom i media eller läst hans egen bok ”Transformation”, och sagt att de känner igen sig. Något som är värdefullt och gör honom så glad.

Aldrig handlat om yta och utseende

Förvandlingen av hans liv är väldigt tydlig till det yttre; Rickard har tappat många kilon och det syns. Men det har aldrig handlat om yta och att bli smal, betonar Rickard som ogillar skarpt när sådant antyds.

– Det här har varit en inre resa och det allra viktigaste är det mentala. Jag brukar säga att jag är hälften så stor på utsidan, men dubbelt så stor på insidan idag. Jag vet att det tidigare skrevs i någon tidning om ”min nya superkropp”, och då blev jag vansinnig! För det har aldrig handlat om valkar, celluliter, kilon eller centimetrar, utan om att må bra. När orkar jag göra det jag vill, när är jag glad? När kan jag leka, hoppa, dansa och älska?

Det yttre är bara en följd av den inre transformationen, med andra ord. Vi behöver inte mer stress på oss att se ut på ett visst sätt, det finns det redan tillräckligt av i världen, menar Rickard.

Han betonar dock att det handlar om ett slit varje dag att förändra sitt sätt att tänka, det är inget som sker över en natt. Men han har aldrig övergett sin sockerfria diet, inte en enda gång har han trillat dit! Och visst hjälper det till att även Rickards man följer dieten.

– Anders är en så kallad ”late adapter”. Han gick ett år och tittade på vad jag höll på med, mycket skeptisk. Så först åt vi olika saker, men sedan såg han hur bra jag mådde, hur stark jag blev och hur kul det var. Så då började han också äta så. Och nu är han mer såld än vad jag är, skrattar Rickard.

Nästa år har han varit gift med sin Anders i 20 år, och de har hittat sina egna spelregler som får just dem att må bra i relationen. En nyckel är ömsesidig frihet, få eller inga krav på den andre – och att de möts som individer med egna drömmar, sida vid sida i relationen.

Älskar att lyfta och släpa

Rörelse är som sagt också en viktig del i Rickards nya liv. På Instagram ser man honom då och då på gymmet. Han tränar ungefär fem dagar i veckan – men så har det alltså inte alltid varit.

Rickard minns en tydlig tidpunkt då han märkte att han hade lyckats förändra sina tankar och vanor. Det var hösten 2019 och han satt hemma framför datorn och kände plötsligt starkt att han ville röra på sig.

– Det var första gången i mitt liv som jag kände att jag bara måste stänga ner datorn och gå ut och ”ta i lite”, berättar Rickard entusiastiskt.

Och nu kan han inte tänka sig ett liv där han inte får lova att röra på sig. Leka, hoppa, studsa, ta i och svettas!

Vad gillar du mest i träningsväg?

– Springa är svintråkigt. Jag gillar styrketräning, det låter så primitivt men jag gillar att lyfta saker, dra och släpa. Oftast på morgonen, för jag tycker det är gött att komma igång. Det behöver inte vara så länge, men ändå så jag får den där känslan av ”aah” efteråt. Men det är viktigt att hitta en balans mellan rörelse och vila. Särskilt om man har en stressig vardag, då kan man behöva göra ”ingenting” ibland.

En kamp för mänskliga rättigheter

Den som följer Rickard på sociala medier har nog inte heller missat att han är engagerad i frågor som rör alla människors rätt att få vara den de är, och älska vem de vill.

Vad betyder den kampen för dig, personligen?

– Det är så ofattbart att vi lever i en värld där människor inte får lov att vara vem de vill eller älska vem de vill. Att andra i bästa fall ”bara” ska tycka till om det – och i värsta fall vara oerhört våldsamma…Det är så bisarrt! Jag har en möjlighet att använda min plattform till att påminna om vilken värld vi vill ha – en harmonisk och kärleksfull – och att vi tillsammans kan skapa den. Till slut så kommer vi vara där, en dag! Det är bara att sätta ena foten framför den andra.

Rickard är själv van vid att sticka ut, genom att bära smink som man exempelvis. Eller högklackade skor på gymmet.

Har du drabbats negativt själv, som offentlig person?

– Det är klart att jag får kritik. Men i förhållande till hur många andra har det så är det inget jag vill oja mig över. Jag försöker se att de som skriver de här sakerna – de känner inte mig. De vet inte vad de pratar om, säger Rickard med ett litet uppgivet skratt.

Han förklarar att han försöker putta bort kritiken och i stället rikta sin hjälp till de som verkligen råkar illa ut. De som har det ännu värre.

Hänger ditt engagemang ihop med ditt eget välmående?

– Absolut, och det är så jag är fostrad. Det har varit så självklart hemifrån att det inte är något man ens tänker på, utan det är så man gör: Man är snäll, punkt slut.

Smink en uttrycksform

Intresset för makeup och att sminka sig föddes väldigt tidigt i uppväxten för Rickard.

– Det var ju inte helt oproblematiskt på 80-talet i en småskola. Så det blev ”lite knöligt” ibland. Tack och lov så spelade jag teater som barn, och där var det helt naturligt och en fördel att tycka det var roligt med smink.

Idag sminkar sig Rickard inte bara på scen utan när helst andan faller på. Till exempel om han ska gå ut och vill känna sig fin. Med smink kan han visa upp vem han är.

– Jag kan bli så ledsen om någon säger: ”Åh du är så fin utan smink!”. För visst; jag är fin utan smink – men fin med smink också! Likväl som jag tar på mig något färgglatt så kan jag ha färg här, säger Rickard och pekar på huden.

Det börjar bli dags för Rickard att bege sig mot turnébussen och återigen få leva ut alla sina känslor på scen, som skönsjungande djävul. Men innan dess undrar vi en sista sak.

Hur ser du på framtiden, har du drömmar kvar att uppnå?

– Visst har jag en liten ”bucket list” av saker som jag drömmer om. Men jag är så ofantligt lyckligt lottad över att leva i en del av världen som är stillsam och där jag får lov att vara frisk och leva i ett samhälle som är så pass välfungerande som det ändå är. Att få något mer än det jag har nu…. det vore förmätet att drömma om. Jag är så obeskrivligt tacksam. Så får jag bara lov att fortsätta leva och ha lite kul så är jag mer än nöjd!

Av Carolina Eriksson