Det är fjärde gången nu! Fjärde gången som denna jävla sjukdom drabbar en släkting under loppet av fem- sex år. Det är fjärde gången jag känner maktlöshet och förtvivlan.
Den här gången kröp sjukdomen än närmre mig själv och familjen.
En mycket nära anhörig till mig har cancer. Jag- vi har vetat om det i snart tre månader.
Den dagen jag fick veta kunde jag inte stå på benen. Jag kunde inte tänka klart. Allt i min värld föll samman. Jag bröt samman!
Jag fick en chock! Jag befann mig i en obehaglig bubbla av overklighet som inte ville släppa taget om mig. Det var som att leva i ett vakuum, att vara instängd med gråten som inte ville lämna kroppen och bröstet kändes som en obehaglig kramp av smärta.
Men trots känslan kom jag inte till insikt förrän nu i helgen. Flera månader efteråt. Det var som en blixt slog ner rakt i hjärtat och vände ut och in på hela mig. Och mitt hjärta grät och jag grät och för första gången släppte jag fri smärtan som molat där i bröstet. Men det var ingen befriande gråt. Det sitter kvar! Krampen i bröstet, oron och en känsla av maktlöshet. Ändå har jag har stor tillit till att detta kommer att gå bra.
I helgen kom känslan över mig att det faktiskt är cancer det handlar om.
En insikt som gjorde för jävligt ont. Och att få gråta gjorde också ont.
Jag vill inte ha den! Insikten! Jag vill kunna skjuta undan den och gömma den utanför mig själv. Glömma cancer! Glömma sjukdom! Glömma och önska att det blir som vanligt igen!!
Andra i min närhet har gråtit. Men jag har inte kunnat trösta. Jag har på något konstigt sätt satt dövörat till. Jag har inte orkat lyssna.
– Men sluta nu! Detta blir bra! Det kommer att gå bra! Var inte ledsen! Det blir Bra!
Jag har blivit frustrerad. Och jag har funderat på om jag är helt känslokall som inte har kunnat gråta och känt samma oro som andra.
Jag har istället under hela tiden gått omkring med en känsla att det fixar sig, det blir bra! Fattar de inte?
Och det tror jag fortfarande. Det måste jag/vi tro. Detta kommer att fixa sig, det ordnar sig, trots insikten!
Mia