På min morgonpromenad precis i gryningen såg jag att någon flyttat på en parkbänk som egentligen ska stå vid stigen, ut på den stora gräsmattan framför dammen i parken. Bänken såg verkligen riktigt ensam ut i det stora hela. Och lite sorglig i mina ögon.
Om man skulle sitta på den ensamma parkbänken på den stora gräsmattan, skulle man kunna betrakta svanarnas skådespel i dammen på håll. Men man kan förstås också välja bänkarna alldeles framför dammen, mycket närmre, och betrakta svanarna på första parkett.
Jag var och hälsade på min kör när de repade igår kväll.
Den som läser min blogg kanske vet att jag sjunger i barbershopkören Rönninge Show Chorus.
Nu ska kören åka till Las Vegas och försvara guldet vi vann på Hawaii 2013, i världsmästerskapen i kvinnlig barbershop
Jag läser på mina körsystrars facebooksstatusar att de åker iväg en efter en över Atlanten.
Jag skulle egentligen vara med och tävla i Las Vegas, men av privata skäl har jag hoppat av tåget så här i sista stund. Det är tungt, riktigt tungt att inte åka med efter att ha tränat, tränat och tränat i över två år till tävlingarna, men ibland måste man prioritera. Och nu har jag prioriterat att vara hemma. Även om det gör ont i hjärtat att inte vara med, har jag ändå kommit till en acceptans. Någonstans!
Men det var en väldigt konstig känsla att vara på kören igår. Att inte vara delaktig, inte få känna den där speciella känslan av lycka och förväntan som infinner sig inför Världsmästerskapen. På min plats i kören stod inte jag.
Men det var med glädje jag följde repet, för vårt tävlingspaket är så otroligt bra, och vi har stor, stor chans att vinna!
Samtidigt så kändes det tungt att inte få vara delaktig i det som komma skall.
Självklart kommer jag dock att sitta klistrad vid webcast och hålla alla tummar och tår för min kör när de tävlar i Las Vegas!
Men just idag känns det otroligt sorgligt att inte åka med och jag känner mig lite som den ensamma, sorgliga parkbänken på gräsmattan framför dammen.
Istället för att vara delaktig på scen, har jag för stunden valt att betrakta skådespelet på håll. Det gör ont i hjärtat, men jag vet att jag gjorde rätt val denna gång.
// Mia