Vitaminer är viktiga för kroppen som delkomponenter i enzymer, vilka fungerar som katalysatorer i nästan alla metaboliska reaktioner. Vitaminerna är på så sätt delaktiga i reglering av ämnesomsättning, omvandling av fett och kolhydrater till energi samt uppbyggnad av ben och andra vävnader. Vitaminerna måste tillföras med födan eftersom kroppen inte kan syntetisera dem själv, förutom D-vitamin som till viss del kan bildas i huden vid solbestrålning och vissa mängder B-vitaminer som bildas i tarmen.
Näringsvärdet försämras successivt i våra råvaror p.g.a. sämre näring i marken, onaturliga odlingsmetoder och tidig skörd av omogna frukter och grönsaker för att de skall tåla långa transporter och långvarig lagring. Dessutom förekommer i stor utsträckning raffinering och industriell bearbetning av moderna livsmedel, vilket ger ytterligare försämring av närings¬värdet. P.g.a. kemiska vatten- och luftföroreningar har vi fått i oss många toxiska ämnen genom årens lopp. För att skydda oss mot denna ökande toxiska belastning behöver vi idag ett bättre skydd. Kombinationen ökad toxisk belastning, ett försämrat näringsvärde i födan och ökad konsumtion av snabbmat/skräpmat, ger oss ett sämre skydd och gör det ytterst nödvändigt att se över individens behov vad det gäller vitaminer, mineral och andra näringsämnen.
Det finns huvudsakligen 5 olika sätt hur man använder vitaminer och multivitaminpreparat:
1. I U-länderna använder man vitaminer för att bota vitaminbristsjukdomar och infektioner som förekommer hos tiotals miljoner svältande barn och vuxna. Man använder t.ex. mycket höga doser A-vitamin varje år för att rädda hundratusentals barns liv från diarrésjukdomar som difteri.
2. Inom skolmedicinsk behandling finns ett begränsat antal vitaminer i höga doser, t.ex.
B6-vitamin i behandling av PMS, B3-vitamin vid förhöjda kolesterolvärden, B12-vitamin vid trötthet och neuropatier hos äldre. Man använder sig mycket sparsamt av näringsbehandling p.g.a. att hela utbildningen har syftet att identifiera sjukdomar som behandlas med läkemedel eller kirurgi.
3. Kostförstärkning inom livsmedelsindustrin, t.ex. jod, tillsatt i salt, kalcium i apelsinjuice m.m.
4. Intag av multivitamintillskott som täcker RDI rekommendationer. De senaste 20 åren har man successivt blivit mer positiv till att inta ett multivitamin mineral preparat som allmän kostförstärkning. Motståndet från läkarkåren, myndigheter, dietister har mjukats upp och allt fler människor intar 1 eller 2 multivitamin-mineraltabletter dagligen.
5. Intag av megadoser med vissa vitaminer och mineral som rekommenderas främst av hälsokostare, näringsterapeuter och biologiska läkare. I länder som England, USA, Canada och Australien finns det tiotusentals läkare som rekommenderar megadoser av vitaminer för att förebygga eller förbättra diverse besvär. I Sverige är det mycket mer sällsynt p.g.a. brist på information under läkarutbildningen, samt behandlingsriktlinjer som ska följas ute på vårdcentraler och sjukhus. Trots detta är det hundratusentals svenskar som intar höga doser vitaminer. Det vanligaste är doser på flera g C-vitamin som tas dagligen vid förkylningar.
Vitaminterapi används i flera syften, bl.a. av näringsterapeuter för
• att behandla brister och balansera kroppen närings¬mässigt, som en kostförsäkring och förstärkning.
• att vända en degenerativ process i kroppen som ofta beror på långvariga näringsbrister och näringsobalanser. Intag av extra mängder vitamintillskott kan hjälpa ansträngda kroppsfunktioner till bättre hälsa.
• att kompensera för, förstärka effekten av eller minska biverkningar av läkemedel.
• att ge kroppen bättre skydd mot miljögifter och förbättra avgiftning.
• att kompensera för genetiska defekter, t.ex. extra intag av B6, B12 och folsyra för metyleringsdefekt som bl.a. ger förhöjda homocysteinvärden.
Flera läkare och terapeuter går över till att använda vitamin- och mineralterapi enligt det biologiska mönster naturen själv valt, istället för att använda syntetiska läkemedel, som ofta ger en kraftig påverkan med biverkningar som följd. Högdos vitaminbehandling (som tidigare kallats megavitaminterapi) eller s.k. ortomolekylärterapi innebär att man ger vitaminer i högdos som kan vara 10, 100 eller 1 000 ggr starkare än rekommenderad daglig dos.
Dr Abraham Hoffer från Kanada började använda stora doser niacin (1 000–5 000 mg) och C-vitamin (2 000–5 000 mg) redan 1952 i behandling av schizofreni. Hundratals läkare har förutom stora doser av vitamin B3 och C-vitamin, använt megadoser av E-vitamin (600–2 000 mg), pantotensyra (1 000–3 000 mg) och vitamin B6 (200–1 000 mg) i behandling av schizofreni med utmärkta resultat.
Dr Linus Pauling, tvåfaldig nobelpristagare, har fått stor uppmärksamhet de senaste trettiofem åren med sin forskning och sina böcker, vilka visat på framgångar vid behandling med gramdoser av C-vitamin. Många andra forskare och läkare har också visat mycket imponerande resultat att redovisa beträffande ortomoleky¬lär högdosterapi med andra vitaminer.
Genom den medicinska forskningen kring antioxidanter och den alltmer omfattande vetenskapliga dokumentationen, närmar sig många inom skolmedicinen den ortomolekylära medicinen. Förhoppningsvis kan det leda till att vägarna till sist förenas då man får ett gemensamt fält att röra sig inom. Det skulle spara mycket lidande, rädda många liv och spara samhället stora summor pengar om man skulle komplettera läkemedelsbehandling med ortomolekylärmedicin.
Vitaminer delas upp i följande 2 huvudgrupper:
• Vattenlösliga vitaminer: B-komplexet och C-vitamin.
• Fettlösliga vitaminer: A-, D-, E- och K-vitamin.
De fettlösliga vitaminerna förekommer i naturen knutna till feta födoämnen såsom smör, grädde, vegetabiliska oljor, kött och fisk m.m. Deras gemensamma egenskaper är:
• De är mer stabila vid upphettning än de vattenlösliga vitaminerna och risken är mindre att de förlorar sitt värde vid matlagning, raffinering eller annan beredning av mat.
• Fettlösliga vitaminer absorberas i tunntarmen tillsammans med fettet i födan.
• Allt som hindrar fettabsorption begränsar upptag av dessa vitaminer. Som ett exempel på sådana hämmande faktorer kan nämnas brist på galla, samt preparat/kosttillskott som binder fett i kosten.
• De fettlösliga vitaminer som inte tas upp och förbrukas under ämnesomsättningen utsöndras inte med urinen, som de vattenlösliga vitaminerna, utan lagras i kroppen huvudsakligen i levern.
Vanliga faktorer som stör upptag och lagring av både vitaminer och mineralämnen i kroppen är bl.a. alkohol, tobak, kaffe och svart te samt luftföroreningar, stress, p-piller, acetylsalicylsyra, kortison och antibiotika. Dessa faktorer gör att man har större behov av att inta vitamin- och mineraltillskott.
Mer information finns i kapitlet om interaktioner.
Vitamin och mineraltillskott skiljer sig i sammansättning, form, pris m.m. Följande faktorer gör att det kan vara stora skillnader mellan olika tillskott, både i effekt och pris.
• Precis som med allt annat kan kvalitén variera. Partikelstorleken, färskheten och källan för råvaran har betydelse.
• Naturliga former och mindre naturliga eller syntetiska former. Naturligt E-vitamin, d-alfatokoferol har visat sig i studier ha 25–30 procent bättre effekt än syntetiska formen dl-alfatokoferol. Hela E-vitaminkomplexet med bl.a. alfa, beta, gamma och tokotrioler har visat sig ha bättre effekt än bara den med d-alfatokoferol. De fettlösliga vitaminerna A- och E-vitamin tas bättre upp i micellform, med mindre partikelstorlek än vanlig form.
• Hur man förpackar och kombinerar näringsämnen. Vitaminmineraltabletter kan pressas ihop och drageras på ett sätt som gör att upptag är svårt eller nästan omöjligt. Undersökningar har visat att många tabletter passerar rakt genom kroppen i oförändrad form, eftersom många billiga preparat har alltför hårdsmälta tabletter med mycket dåligt upptag. Vitaminmineraltabletter ska brytas ned inom en timme, helst inom en halvtimme i magsäcken, om man inte har tillverkat dem för att nedbrytas längre ned i tunntarmen. Många tillskott innehåller onödiga eller skadliga tillsatser som socker, färgämnen, aspartam, cancerogena kemikalier m.m. som kan ge negativa reaktioner hos känsliga personer, belasta kroppen eller motverka den positiva effekten av preparaten.
Micelliserade vitamintillskott
Upptaget av fettlösliga mikronäringsämnen genom tarmväggen ökar upp till 500 procent när det sker i micellform, de näringsämnen som behandlas på detta sätt har redan genomgått den ”matsmältnings”-process som sker naturligt i kroppen och är nödvändigt för upptag. Detta ger dem följande egenskaper:
• De är fullständigt lösliga i vatten.
• De har betydligt högre absorptionsgrad genom tarmväggen.
• De har snabb och direkt absorption till blodomloppet via portavenen.
• De ökar upptaget från blodet till cellen.
• De ger inga allergiska reaktioner.
En micell är en naturlig, ytterst liten och helt vattenlöslig ansamling av fettmolekyler så som den normalt bildas i tunntarmen när matfett spjälkas. Den uppstår med hjälp av galla, lipas och bikarbonat. Förmågan att bilda miceller störs ofta av stress, bantning, åldrande, sjukdom, miljögifter, matsmältnings¬rubbningar, stekt och annan onyttig mat, allergier eller brist på motion. Miceller är kroppens grundläggande enhet för upptaget av vitaminerna A, D, E, K och betakaroten samt essentiella fettsyror och lecitin.
När miceller en gång har bildats tjänstgör de som transportörer av fettlösliga näringsämnen genom det som kallas det lugna, stilla vattendraget, d.v.s. skiktet som gränsar till tunntarmens mikrovilli (tarmluddet). Därifrån upptas de i cirkulationen antingen i lymfan eller i portådern. Den lymfatiska cirkulationen är mycket långsammare och mer diffust utformad. Trots att lymfsystemet verkar vara den väg som de flesta fetter använder, är det inte den bästa vägen.
Tillskott i form av micellberedning kräver ingen matsmältning och leder till att minimala förluster utsöndras via avföringen. Kliniska studier visar på 280–500 procent ökning av upptaget vid micellberedning jämfört med emulsions- och oljeformer av samma vitaminer. Dessutom har det visat sig att micelliserade vitaminer tas upp effektivare via de röda blodkropparnas cellmembran.
Studier på friska människor visar att bara omkring 25 procent av allt E-vitamin i oljeform tas upp i lymfan av den dos man ätit och det är ännu sämre ställt hos patienter med symtom på dålig matsmältning. För att fördubbla blodets koncentration av E-vitamin måste den normala orala dosen ökas tiofaldigt. Tillstånd som bidrar till nedsatt funktion hos bukspottkörteln eller nedsatt gallproduktion ökar denna multiplikationsfaktor ytterligare.
Annan forskning som jämfört upptaget av en micelliserad A-vitamin med både emulsions- och oljeformer gav lika uppseendeväckande resultat. 4 timmar efter oralt intag av 10 000 IE vardera av den micelliserade, emulgerade oljeformen av A-vitamin, var blodnivåerna efter micelliserat A-vitamin 2,1 ggr högre än för emulgerat A-vitamin och 5,4 ggr större än A-vitaminoljan.
Orsaker till nedsatt absorption av fett i kosten är:
• stress
• bantning
• miljögifter
• matsmältningsbesvär
• gallbesvär
• lågt fettintag
• fett- och sockerrik kost
• nedsatt förmåga att bilda miceller enligt ovan uppräknade faktorer.
Kliniska tillstånd som hör samman med dåligt upptag orsakar ofta specifika brister på fettlösliga näringsämnen. I dessa fall är det olyckligtvis så att kroppen är oförmögen att effektivt spjälka, absorbera och metabolisera dessa essentiella näringsämnen från födan, även när kosten är fullvärdig med avseende på matens kvalitet, kvantitet och tillagning.