Idag bestämde jag mig. Jag skall gå på begravningen. Jag har stött och blött i flera veckor hur vida jag skall gå eller inte. Om 3 timmar börjar ceremonin och den vita skjortan är precis nytvättad på snabbprogrammet. Jag vill vara fin när jag skall hedra denna man som jag aldrig träffat.
Den döde är min farbror, halvfarbror faktiskt. En person som jag aldrig träffat i livet. Min farfar lyckades avla 4 barn med 4 kvinnor. Rena vilda västern på den tiden. Barnen umgicks aldrig vad jag vet under sin livstid och den döde farbrodern dog väldigt ensam, blind och svårt handikappad – utan barn eller efterlevandes. Han tog sitt liv fick jag också höra. Tänk om jag hade vetat detta. Tänk också om min farfars ”brandspruta” hade tänkt med stora huvudet också genom att ta hand om sina barn, vilket han hade möjligheter till. Alla fyra barnen levde isolerade ifrån varandra.
Det blir många ”tänk om”, vilket i sig är helt orelevant då det är ett faktum. Men lärdomen att ta hand och ha ansvar blir desto mer viktigt. Jag tänker hedra denna man genom min närvaro idag.
Jag har som sagt aldrig träffat den döde farbrodern Pär och vet inte ens hur han såg ut. Jag vet bara att han tog sitt liv, dog ensam, blind, med ett ben amputerat. Hade jag bara vetat så kanske jag hade kunnat göra skillnad i att inte ta sitt egna liv.
Döden är den största gåvan
Döden avgränsar livet eftersom det är slutet. Det vet alla. Men lever alla därefter kan man undra? Livet är nu och inte sen eller då. Livet är EXAKT NU – och NU. Jag tänker ibland på människor som lever i farliga miljöer och utsätter sig för helt vansinniga saker. De personerna lever det ”levande livet” närmare då de just lever i nuet och inget annat. Ingen skall behöva dö ensamma och det är ju fint men alla dör ändå själva. Rädslan att dö är stor bland människor tror jag. Ångesten över att dö och inte leva livet fullt ut är stor tror jag. För vad kommer efter döden? Inget? Oj då!
Om farbror bara hade ringt
Oavsett vad så skall man kontakta en broder, syster, mamma, pappa eller vän när man har det svårt! Tänk om min okända farbror hade gjort det!
-Hej Hans, det är din okända farbror Pär som ringer, vi har aldrig träffats. Jag är så olycklig att jag vill ta livet av mig. Har du tid en stund?
Hade det inte varit fantastiskt? Naiv tanke kanske men drömma går ju.
Lägg allt åt sidan – livet har ett slut
…och vägen dit kan vara annorlunda om vi människor bara lyfte blicken och stannade upp och insåg att vi oftast är lyckligare tillsammans. Det är bevisat att man både lever längre och är lyckligare om man får ge kärlek och hjälpa sina medmänniskor. Varje gång jag varit i djup svacka och haft svårt att hitta en mening med livet har jag tänkt på mina barn och min egna barndom för att se gåvan i att vara vid livet och förälder. Det har varit en tröst. Idag tänker jag ofta på döden som en gåva. Utan rädslor utan med nyfikenhet och respekt. Jag vet inte varför jag är nyfiken, känner mig bara nyfiken. Vad skall hända? Jag känner respekt för livet själv då det ger mig en otroligt fin naturlig anledning att forma och leva mitt liv som känns sant. Att älska mig själv för att kunna ge kärlek till andra. Nu är det 2 timmar kvar sen står jag där i kyrkan med min okända farbror. Det pirrar i hela kroppen. Frågan väller upp inom mig. Blir jag den enda med blodsband till den avlidne som kommer närvara och hedra en människa som tog sitt liv i avsaknad av mening och mål?
Pärs dödsbesked fick jag av hans andra halvbror. En farbror jag inte heller visste fanns men han lever. De var och är min döda pappas bröder. Känns nära men ändå långt bort…
