Historik
1669 destillerar Brand fosfor från urin.
1817 påvisar Vauquelin fosfor i djurlipider.
1906 bevisar Harden och Young att glukosfosforbindningen är mycket aktiv.
1931 isolerar Lohman ATP (adenosintrifosfat) från muskler.
1937 beskrev Krebs TCA (trikarboxylsyra)cykeln (citronsyracykeln= Krebs cykel) för produktion av ATP.
1954 upptäcker Arnon och Frenkel fotosyntetisk fosforylisering.
Kemi
Ca 70 procent av den fosfor som finns i maten absorberas av kroppen. Denna absorption kan förhindras av ett alltför stort järnintag som formar olösliga fosfater i tarmen samt överskott/utsöndring av binjurehormoner, PTH, kortison och östrogen. Fosfor finns lagrad i stora mängder i kroppen – näst störst mängd av alla mineral. Ca 80 procent lagras i skelettet och tänderna, 20 procent i blodet och kroppens vävnad. Det finns 12 g fosfor i varje kilo fettfri vävnad. Ca 85 procent av den fosforn finns som oorganiskt kalciumfosfat i förhållande 2:1 jämfört med fosfor i benvävnad och tänder. I blodplasma finns 3,5 mg fosfor/100 ml vilket är ca hälften av den mängd kalcium som finns. Det finns 30–45 mg fosfor per 100 ml helblod och 3,5 mg per 100 ml blodplasma. Nivåerna behålls genom reabsorption i njurarna och denna nivå står i relation till koncentrationer av kalcium och fosfor i blodplasma, PTH och D3-vitamin.
Kalcium/fosforförhållandet i skelettet är 2:1
” ” i kött är det 1:20
” ” i vitt mjöl är det 1:4
” ” i en genomsnittskost är det 1:3–4
Ett adekvat Ca: P kvot är allt ifrån 2:1 till 1:1.
Funktion
Fosfor är ett mycket viktigt ämne för skelettet men förekommer i alltför stora mängder i modern husmanskost, speciellt om man äter mycket kött och dricker läsk. Kött, kyckling, fisk, nötter och frön samt hela sädeskorn innehåller mycket fosfor. Användning av fosfor förekommer också inom modernt jordbruk. Dessutom tillsätts fosfor i raffinerad mat för att förbättra smaken och reglera produktens surhetsgrad. Detta leder till obalans mellan fosfor och kalcium.
Fosfor är en del av cellernas struktur även i de mjuka vävnaderna. Fosfor är även en del av nukleinsyrorna som bildar den genetiska koden i alla celler och därmed viktig för tillväxt, reparation och upprätthållande av alla kroppsvävnader samt för proteinsyntesen. Fosfor hjälper kalcium att fästa sig vid proteinmatrisen i skelettet. Fosfor ingår som komponent i ATP (adenosintrifosfat), ADP (adenosindifosfat) och AMP (adenosinmonofosfat). Den är nödvändig i energiproduktion samt energitransport och spelar en viktig roll i fosforylering av monosackarider för energi. Fosfor möjliggör för näringsämnen att passera genom cellmembranen eller att transporteras i blodet.
Fosfor binder magnesium och gör det otillgängligt för kroppen. För stora mängder fosfor stimulerar därmed överskottsproduktion av PTH (bisköldkörtelhormonet som urkalkar skelettet). Adekvat mängd fosfor stöder en stark benstomme medan överskott av fosfor urkalkar skelettet. Vid förhöjda fosforhalter i blodet skickar bisköldkörtlarna bud till skelettet: ”Vi behöver mer kalcium”. Då frigörs kalcium som lagrats i skelettet för att fylla på det akuta behovet. Förhållandet mellan kalcium och fosfor är viktigare för skelettets hälsa än enbart kalcium. Fosfor tillsammans med kalcium är viktiga för reglering av kroppens ph balans.
Många enzymer och B-vitaminer aktiveras av fosfor. Utan fosfor kan inte B1, B2 eller B3 utnyttjas av kroppen. Dessutom behövs fosfor för omsättningen av kolhydrater, protein, fett och oxidativ fosforylering som leder till ATP-produktion.
Fosfolipider, såsom lecitin, innehåller fosfor och lipider som ansvarar för näringstransport till och från cellerna. Fosfolipider bidrar till förmedling av nervimpulser i kroppen. Fosfor bidrar också till reglering av kroppens syra-/basbalans.
Kalcium och fosfor är beroende av varandra. Förändringar hos det ena mineralet återspeglas snabbt hos det andra. Njurarnas uppgift är att hålla jämn balans mellan fosfor och kalcium och se till att det finns en adekvat fosfornivå för kroppens alla biologiska behov. Denna nivå regleras först och främst genom hormonerna, parathormon (PTH) och calcitriol (D-vitamin) samt utsöndringen av fosfor i urinen.
I kulturer där kosten är naturligt låg på fett och protein och där dessutom fosfornivån är låg i förhållande till kalcium har vegetarianer och människor sällan besvär med osteoporos.
Bristsjukdomar
Brist på fosfor uppstår främst vid saltsyrebrist eller stora överskott av kalcium. Fosforbrist är ovanligt eftersom maten innehåller mer fosfor än kalcium, speciellt i modern husmanskost.
Symtom på fosfatbrist i centrala nervsystemet: trötthet, krypningar, tremor, kramper, muskelförlamning, svaghet och pareser. Andra symtom på fosforbrist är kräkningar, dålig aptit, smärtor i benstommen, depression, och osteomalacia.
Fosforbrist har rapporterats hos kor vars foder innehåller höga halter av kalcium- och låga av fosfor. De symtom korna led av var bl.a. anorexi, svaghet, stelhet och svag benstomme. Liknande symtom har utvecklats hos människor genom långvarigt intag av antacida som innebär att fosfaterna inte kan absorberas.
Ökad risk för att utveckla brister
Människor som äter en kalorifattig kost, alkoholister, människor som lider av en katabolisk sjukdom eller nedbrytningssjukdom, kronisk användning av antacida, exponering för höga nivåer av aluminium genom t.ex. kokkärl, deodorant, m.m. Personer över 55 år, för tidigt födda barn, folk med njur- eller leversjukdomar, brist på D-vitamin, megadosering av D-vitamin och kalcium.
Terapeutisk användning
• artrit
• hämmad tillväxt hos barn
• cancer, kolit, aptitlöshet
• värk i benstommen
• osteomalaki
• muskelskakningar och idrottsutövande.
Läsk innehåller ca 500 mg fosfor per dryck. Fosforsyra används som konserveringsmedel.
Det förekommer en mycket större risk att få för mycket fosfor än för lite i en modern kost, speciellt om man äter kött varje dag, samt dricker läsk. Tillsatser i mat och halvfabrikat bidrar också till fosfor i överskott och därmed till störd Ca: P ratio. Kalcium och fosfor finns i lämplig kvot (1:1) i mjölk.
I kött finns det mycket mer fosfor än kalcium. I grönsaker skiljer sig inte mängden, som i rotfrukter och broccoli, men det finns mer fosfor i frön och mer kalcium i bladgrönsaker. Ett för högt intag av fosfor minskar upptag av kalcium, järn och magnesium.
Dosering
RDI: 800 mg uppnås lätt genom kosten.
Barn 0–6 månader 240 mg; 6 månader–1 år 360 mg; 1–10 år 800 mg; 11–18 år 1 200 mg.
Vuxna över 18 år 800 mg; under graviditet och amning + 1 250 mg.
ODI: Det finns mycket sällan behov av tillskott.
TDI: 0–2 000 mg. Det finns mycket sällan behov av tillskott.
Idrottsmän kan inta kalciumfosfat vid hårt idrottsutövande. Den vanligaste extrakälla av fosfor man får via tillskott är i form av kalciumfosfat som används som fyllnadsmaterial i kosttillskottstillverkning. Man får i sig en del fosfor även vid intag av lecitin, fosfatidylkolin, fosfatidyl och serin.
Toxiska doser
Överkonsumtion av fosfor är vanligt hos de som äter en kost rik på kött och raffinerad mat samt dricker läsk. Detta rubbar kalcium/fosforbalansen och leder till bl.a. urkalkning av skelettet. Vid hyperfosfatemi, hyperkalcemi, hyperkalimi är det kontraindikerat att ge fosfor. Toxiska effekter och symptom kan uppträda efter intag av mer än 4 000 mg per dag.
Toxiska reaktioner
Andfåddhet, oregelbundna hjärtslag, slaganfall, koma. De vanligaste biverkningarna som kommer av användning av för mycket fosforsalter är diarré, illamående, kräkning, magsmärta och på lång sikt benskörhet.
Interaktion med läkemedel
Positiv interaktion/ökat behov av tillskott med: analgetika, antacida medel, antiepileptika, antikoagulantia, bronkdilaterande medel, diuretika, hjärtglykosider, kolesterol- och triglyceridsänkande medel, laxantia, medel som påverkar renin-angiotensinsystemet.
Interaktion med näringsämnen
Intag av fosforsalter minskar upptaget av zink.
Beredningsformer
Tillskott av lecitin eller fosfatidylkolin är ett sätt att öka fosforintaget vid sällsynta brister.
Absorptionsbefrämjande ämnen
Vitaminer: B6, D. Mineral: Na, K, Ca, Fe, Mn,
Synergister
Mineral: Ca, Mg, Fe, Na, K, Se.
Antagonister
Vitaminer: D. Mineral: Ca, Fe, Cu, Mn, Mg, Zn
Analysmetoder och mätmetoder
Hårmineralanalys
Många anser att hårmineralanalysvärden av fosfor inte har samband med fosforomsättningen eller intag av fosfor genom kosten. Min uppfattning är dock att det visar mängden fosfor som lagras i kroppens vävnad om inte lagringsprocessen störs av tungmetallsförgiftning. Vid förhöjda fosforvärden, analysera njurfunktionen och vid låga värden analysera leverfunktionen. Låga fosforvärden kan indikera nedsatt matsmältning samt behov av saltsyratillskott.
Blodanalys
Plasmafosfat regleras främst genom utsöndring från njurarna. Låga fosforvärden i serum kan bl. a. leda till låg saltsyraproduktion, förhöjd binjure eller biskölkörtelfunktion och hyperinsulism. Förändringar av serumfosfat påverkar njurarnas utsöndring av kalcium. Kalcium: fosforkvot i serum bör vara 1-2:1.
Exempel på studier, referenser
Benförlust och fosfor
Konsumtionen av fosfor är i USA relativt hög jämfört med kalciumintaget. Högt fosforintag kombinerat med lågt kalciumintag kan leda till ökad urkalkning av skelettet som leder till minskad benmängd, kalciuminlagringar i mjukvävnad, minskad syntes av D-vitaminets aktiva nedbrytningsprocesser och överproduktion av bisköldkörtelhormoner. Rikligt med fosfor finns i mjölk och säd, men i dessa födoämnen finns även mycket kalcium. Kött, fågel och fisk innehåller relativt mycket fosfor men lite kalcium.
Calvo MS. et al. ”Changing Phosphorus Content of the US Diet: Potential For Adverse Effects on Bone”. J Nutr, 1996;126:1168S-80S.