Det finns två sorters människor i november:
- De som älskar mörkret, tänder ljus, dricker te och kallar det mys.
- Och oss andra – som undrar varför kroppen plötsligt beter sig som en frysbox med dålig wifi-anslutning.
Varje år vid den här tiden märker jag samma sak: kroppen börjar förhandla. Den lägger fram argument som om den vore en advokat:
”Tony, det är mörkt. Vi borde vila. Ska vi inte skjuta upp träningen till mars?”
Och innan jag hinner svara kommer tillägget:
”Och förresten, vi behöver choklad.”
Men nej. Vi förhandlar inte med kroppen längre. Vi tar ledarskap.
Börjat med styrketräning
Jag har dansat i över fyrtio år. Jag har tränat cardio som en tok. Jag har svettats i studio, träningssalar, hotellrum och dansgolv världen över. Jag trodde länge att det räckte.
Men nu, vid den ålder då kroppen börjar skicka små passivt aggressiva signaler – som knakande knän, en stel morgonrygg och muskler som svarar långsammare än kundtjänst på Skatteverket – har jag fått tänka om.
Så jag har gjort något som min 30-åriga version av mig själv hade hånlett åt:
Jag har börjat med styrketräning. Med vikter. Ja, riktiga. Sådana som inte går att dansa ifrån.
Och vet ni vad jag upptäckte?
Att jag älskar det.
Inte under tiden – då svär jag på tre språk och skyller allt på instruktören.
Men efteråt? Då har jag samma energi som en hund som just fått höra ordet ”promenad”.
Min kropp är i strejk
Men det största uppvaknandet? Det kom inte i gymmet. Det kom vid frukostbordet.
Jag åt bra. Jag trodde jag åt optimalt. Och ändå var något fel. Trötthet. Långsam återhämtning. Hud som inte var lika glad i spegeln. Då fick jag tillbaka blodproverna som sa ungefär:
”Tony, du kan äta hur bra du vill. Men du bor i Sverige. Det finns ingen sol. Din kropp är i strejk.”
Så nu tar jag kosttillskott. Och jag säger det högt, så att vi alla kan sluta skämmas:
Kosttillskott är inte att fuska – det är att samarbeta med verkligheten.
Starkare – både fysiskt och mentalt
Mitt badrumsskåp ser numera mer ut som ett apotek än en skönhetslåda:
– D-vitamin, eftersom solen inte svarar i telefon förrän april.
– Magnesium, eftersom kroppen tror att träningsvärk är ett konstnärligt uttryck.
– Omega-3, så lederna inte låter som en gammal dörrgångjärn.
– Probiotika, för att min mage är mer dramatisk än jag.
– Zink, för immunförsvaret jobbar övertid från november till mars.
Och vet ni? Det funkar. Jag är starkare nu – både fysiskt och mentalt – än jag var för tio år sedan. Skillnaden är bara att nu behöver jag träna smartare än jag tränar hårt, och äta klokare än jag äter ”perfekt”.
En samba med glitter i blicken
Så nej, jag tränar inte för att bli yngre.
Jag tränar för att nuvarande versionen av mig ska leva länge – och fortfarande kunna göra en samba med glitter i blicken när jag är 85.
Och om det kräver hantlar, proteinpulver och en tablettburk som skramlar värre än min necessär när jag reser – då är det bara att skratta, lyfta, svälja och fortsätta dansa.
För som jag brukar säga:
Jag tänker inte bromsa åldrandet – jag tänker överraska det.