Historik
1681 är Sydenham den förste som använde järn som medicin.
1746 upptäcker Menghini att järnrik föda ökar järnnivån i blodet.
1832 upptäcker Fodisch att man har låg järnhalt i blodet vid anemi.
1936 upptäcker Reiman m.fl. att ”oorganiskt järn är viktigt för hemoglobin”.
1947 upptäcker Holmberg och Laurell att transferrin i plasma innehåller järn.
1953 upptäcker Schoden m.fl. att ”ferritin är den primära lagringsplatsen för järn”.
1974 upptäcker Siimes m.fl. att ”transferrin är den primära blodtransportören för järn”.
Kemi
En vuxen människa har 4–6 g järn i kroppen (ca 1 tsk). Av detta ingår ca 65–75 procent i blodets hemoglobin, 5–10 procent i myoglobinet i musklerna och resten lagras i lever, mjälte, njurar, benmärg och andra organ. I 1 liter blod finns ca 500 mg järn. Merparten av detta finns i de röda blodkropparna även om järn också finns i alla kroppens celler. Röda blodkroppar nybildas i takten 1 procent per dag, vilket fordrar 25 mg järn.
90 procent av järn från döda blodkroppar används igen. Järn förekommer i heamform som finns i kött och tas upp 10 ggr bättre än icke heamformen som finns i grönsaker, mjölk, ost och ägg. Icke heamformen måste reducera ferriformen till ferroformen med hjälp av saltsyra och C-vitamin. Upptag sker främst i tunntarmen. Ferroforum måste bindas (keleras) till en aminosyra för absorption genom tarmslemhinnan. Järn ingår i enzymer som är nödvändiga för energiproduktion. Transferrin, ferritin och hemosiderin är transport- och lagringsformer av järn. Järn bundet till protein i hemoglobin och enzymer som innehåller järn är funktionella former av järn. Vid graviditet och riklig menstruation eller skada kan man förlora 30–50 mg järn per dag. Daglig utsöndring av järn genom avföring, svett, hår, naglar uppnår vanligtvis 1,9–3,2 mg. Ca 15 procent av kroppens järn lagras som reserv för mobilisering av röda blodkroppar och celler när intag av järn i kosten är otillräckligt.
Funktion
Järn är kanske mest känt för sin syrebindande förmåga. I blodet binds syre till hemoglobin som transporterar syre till lungorna och till varje cell i kroppen. 2 tredjedelar av järnet i kroppen används för att transportera syre. I musklerna binds syre till myoglobin. Kontrol¬lera vid blodbrist att denna inte beror på underskott av B6-vitamin eller zink, då järnöverskott bör undvikas. Andra brister förutom järn kan orsaka låga blodvärden t.ex. brist på vitaminerna B6, B12, folsyra, koppar eller zink. Järn tillsammans med alla dessa näringsämnen plus mangan, vanadin, inositol, kolin och C-vitamin är nödvändiga faktorer vid tillverkning av hemoglobin.
Det händer också att en snabb sänkning av blodets järnvärde är kroppens respons på ett virus eller en infektion där kroppen försöker svälta ut inkräktarna. Färska studier angående skador av fria radikaler visar att det heller inte är bra att ha för mycket järn i kroppen. Detta ökar fria radikal- och oxideringsprocesserna.
Järn:
• bygger upp blodets kvalitet och stärker kroppens motståndskraft mot stress och sjukdom.
• är av betydelse för immunförsvaret. Det krävs för produktion av vita blodkroppar, t.ex.
T-lymfocyter.
• främjar absorption och användning av olika B-vitaminer.
• ger bättre prestationsförmåga, uthållig¬het och motståndskraft.
• behövs för bildning av DNA vid celldelning.
• är viktigt för inlärnings- och koncentrationsförmågan. Det behövs för enzymer som sköter ledning av neurotransmittorer. Järn fungerar som en medfaktor vid tillverkning av dopamin.
• bidrar till omvandling av L-fenylalanin till L-tyrosin och till en frisk sköldkörtelfunktion.
• är viktigt för ett friskt immunförsvar. För lite eller för mycket orsakar problem med immunförsvaret, men för det mesta är det järnbrist som ger immunförsvarsbesvär t.ex. ökad känslighet för infektioner, minskade mängder av vita blodkroppar och minskad antikroppsproduktion.
• brist leder till en ökning av infektionsfrekvensen i andningsvägarna men också till kroniska infektioner i öron, hud och tandkött. Klåda, speciellt hos barn, kan bero på otillräckligt järnintag även om anemi inte föreligger.
• bidrar till minskning av mjölksockerkoncentrationer efter hårdträning.
• används i tillverkning av kollagen.
• bidrar till att överskottsfetter transporteras bort från blodet.
Bristsymtom och terapeutisk användning
OBS! Ge endast järntillskott efter konstaterat behov via labbanalyser.
• trötthet
• brist på energi (30–60 mg)
• pica (30–60 mg)
• fönstertittarsjuka (30–60 mg)
• riklig mens (30–60 mg)
• menstruationsbesvär
• nedsatt mental funktion
• blek hy
• andfåddhet
• dimmig syn
• huvudvärk
• nervositet • sömnlöshet
• snabb puls
• nedsatt aptit
• matsmältningsbesvär
• ont i tungan
• gasbildning
• tunna naglar
• osteoporos
• håravfall
• keilit (läppinflammation)
• stress
• yrsel • njurskada
• nedsatt försvar mot infektioner
• förstorad mjälte
• förstorat hjärta
• förslappade rektala muskler
• förstoppning
• alkoholism
• ulcerös kolit
• ömma ögon
• sängvätning.
Låga järnvärden kan nedsätta sköldkörtel- och binjureaktiviteten.
Tidiga tecken på järnbrist
Sug efter salt, höga halter av fetter i blod och lever. Nedsatt immunförsvar, hämmad tillväxt och blodsockerstörningar kan också tyda på järnbrist. Barn som har järnbrist visar tecken på hyperaktivitet, har nedsatt korttidsminne, inlärningsproblem och nedsatt IQ samt svårigheter med gymnastik.
Fysiska tecken på järnbrist
Tunna, platta, sköra, skedformade fingernaglar. Blek hud och läppar.
Ökad risk för att utveckla brister
Vid överkonsumtion av mjölk, korv och bröd. Personer som lever på strikt vegankost även laktovegetarianer. Vid riklig menstruationsblödning, blödningar i magtarmkanalen (magsår, hemmorrojder), cancer, mag-/tarm operationer, bulemi, anorexi, kroniska candidabesvär, kronisk herpesbesvär, långvariga infektioner och reumatiska sjukdomar, parasitinfektioner, graviditet och amning, idrotter som kräver hård fysisk prestation (som maratonlöpning), graviditet, saltsyrabrist. Vid mycket stort intag av fytater (mycket fibrer).
Äldre personer med dåliga matvanor och bristande saltsyraproduktion.
Vid en normal menstruationsblödning förlorar en kvinna 15–20 mg järn. Upp till 10 procent av kvinnorna förlorar 30–50 mg järn och behöver extra tillskott av järn. I västvärlden är det en vanlig brist hos barn, strikta vegetarianer, hårdtränande atleter och kvinnor med riklig menstruation.
Järnbrist är den vanligaste näringsbristen i u-länderna. Järnbrist kan förekomma bland spädbarn och småbarn där modern hade järnbrist.
Järnbrist kan orsakas av många faktorer som: ökade fysiologiska behov som vid graviditet (RDI är då 45 mg per dag istället för de vanliga 18 mg), rikliga blödningar, lågt järnintag, dåligt upptag, intag av kost eller kosttillskott som har en antagonistisk verkan, vitamin- och mineralbrister, saltsyrabrist, regelbundet intag av läkemedel, idrott som kräver hård fysisk prestation, infektioner och parasiter. Äldre personer som är inlagda på sjukhus har ofta järnbrist.
Bästa källorna för järn (mg/100 g)
Torrjäst 16
Pumpakärnor 15
Vetekli 11
Kakao 11
Kokt lever 9,4
Kokt njure 7,2
Grahamsmjöl 5
Müsli, 33 % frukt 4,1
Järn förekommer i maten som antingen blodbundet järn eller icke blodbundet järn (jonform). Järn i kött är en del av hemoglobinmolekylen och är därmed blodbundet järn. Alla andra källor i maten, t.ex. från växter eller andra delar av köttet än blodet är icke blodbundet järn. Vi tar upp 15–40 procent av blodbundet järn och endast 3–10 procent av icke blodbundet järn. Man kan öka upptag av järn samt järnvärden med regelbunden användning av järn i stekpanna.
Dosering
RDI: 15 mg genom kosten
ODI: 0–20 mg genom tillskott
TDI: 20–60 mg genom tillskott
De tillfällen då järntillskott behövs är vid graviditet och amning samt vid riklig menstruationsblödning, annars är det sällan befogat att inta mer än 20 mg järn om inte en analys påvisar brist. Många barn som inte har matlust och äter för lite kan ha järnbrist och drabbas av anemi. Kvinnor med riklig menstruation kan inta 20–50 mg extra under och efter menstruation. Normalt förlorar kvinnor ca 20–30 mg järn per menstruationscykel men vid riklig menstruation kan det blir mer än det dubbla. Vuxna män och kvinnor över 50 år behöver sällan extra järntillskott. Ta endast järntillskott om labbtester, speciellt ferritin visar tydligt behov.
Toxiska doser
Över 100 mg per dag innebär risk för förgiftning. För mycket järn kan leda till en ökning av fria radikaler som i sin tur orsakar sjukdom, vilket ökar risken för cancer och andra degenerativa sjukdomar. Överskottsjärnet brukar inte komma av ökat intag utan av kroppens omsättning och lagring av järn. Oxidativ skada verkar endast ske när kroppen har brist på antioxidanter, främst låga värden av E-vitamin. Kroppen har inget effektivt sätt att utsöndra överskottsjärn. Folk med kroniska leversjukdomar eller pankreatit absorberar och lagrar mer järn.
Vid sjukdomarna hemosideros och hemokromatos (se nedan) ansamlas för mycket järn i vävnaderna. Järn lagras i levern, huden, hjärtat, mjälten och bukspottkörteln. Det finns tusentals svenskar som lider av hemokromatos utan att veta om det. Det finns inte tillräckligt välfungerande friskvård och sjukvård med regelbundna hälsokontroller som kan upptäcka dessa sjukdomar.
1 av 250 personer i Norden lider av hemokromatos, vilket är mer än man tidigare trott men 10–15 procent av befolkningen kan ha en lättare form som gör att man samlar på sig för mycket järn. Hemokromatos är en sjukdom som är lätt att missa. Symtomen uppträder sällan förrän järnupplagringen har pågått under flera år t.ex. runt 40-årsåldern. Vanliga symtom kan vara: smärta, bristande sexuell lust, hjärt-kärlbesvär och leverbesvär.
Leverenzymer är förhöjda hos ca 50 procent av de patienter med hemokromatos. De har ofta lätt förhöjt serum ferritin- och serumjärn. Järntoxicitet kan öka benägenheten för infektionssjukdomar. Vid dessa sjukdomar är regelbunden blodgivning bästa sättet att bli av med överskottsjärn.
Varje gång man ger ½ liter blod förlorar man 200–300 mg järn. Studier i Finland visar att blodgivare har färre hjärt-kärlsjukdomar. Man kan också ge stora doser av mangan som är en antagonist till järn för att sänka förhöjda järnvärden. Man bör inte inta järn i någon form vare sig enskilt järntillskott eller i en multivitamin. Man ska också vara restriktiv med intag av C-vitamin samt alkohol.
Stort alkoholintag ökar järnupptaget. Dessutom innehåller rött vin och vissa sorter mörkt öl höga halter järn. Att laga mycket mat i järngrytor höjer järnvärdet i kroppen. Järn kan också lagras i kroppen p.g.a. järnrikt dricksvatten. Järnupptaget är högre hos dem som har brist på pankreasenzymer, men sämre vid saltsyrabrist. Kopparbrist ökar absorbtionen av järn.
Tillstånd enligt håranalyser som associeras med överskottsjärn i vävnaderna är: cirros, diabetes, ledgångsreumatism, allergi, migrän, ALS, Parkinsons, aggressivt beteende, högt blodtryck, hyperaktivitet, kroniska bakteriella infektioner, bakteriell hepatit och känslomässiga störningar. Kontakta din läkare och be att få göra en utvärdering för hemokromatos om du har misstankar, speciellt om du har höga värden serumferritin vid blodprov.
I normala fall sker utsöndring av det överskott vi har av järn per dag genom galla, som passerar ut ur kroppen genom avföringen. Det är järnet som ger avföringen den bruna färgen.
Se till att alltid hålla burkar av järntillskott utanför räckhåll för småbarn. Svåra förgiftningstillstånd och t.o.m. dödlighet drabbar småbarn som äter upp en halv burk eller hel burk järntillskott.
Interaktion med läkemedel
Positiv interaktion/ökat behov av tillskott med: analgetika, antacida medel, antiinfektiva medel, kolesterol- och triglyceridsänkande medel, laxantia, medel vid magsår.
Negativ interaktion/undvik tillskott: antibakteriella medel, antihypertensiva medel, medel som påverkar renin-angiotensin-systemet, medel vid Parkinsonism, medel vid skelettsjukdomar, tyreoideahormoner.
Blandad interaktion: antibakteriella medel, antiinflammatoriska och antireumatiska medel. Inta järntillskott minst 2 timmar före eller efter intag av läkemedel.
Interaktion med näringsämnen
Följande faktorer kan påverka järnabsorptionen:
• Kosttillskottets form.
• Maten som tas tillsam¬mans med järntillskottet.
• Sammansättningen av tarmsekretet, matsmältningsprodukterna och graden av alkalisk¬het i tarmen.
Normalt tas mellan 6 och 10 procent av järnet i födan upp, men personer med järnbrist kan absorbera mer än 15 procent. Individer med anemi kan absorbera ända upp till 50–60 procent av järninne¬hållet i samma mängd föda.
Det hemoglobinbundna (blodbundna) järnet utgör ca 40 procent av det totala järninnehållet i animalisk djurvävnad (nötkött, lever, fågel och fisk). Återstående 60 procent av det animaliska järnet och järn som finns i vegetabiliska produkter är icke blodbundet.
Järn kan förena sig med många ämnen i maten och därmed reduceras absorptionsgraden. Upptagningen av järn är markant mindre när järntillskott tas i omedelbar anslutning till en måltid jämfört med då man fastar.
Järn är en av de mineral som är svårast för kroppen att ta upp. pH-värdet (surhets¬graden) i magsäcken och tolvfingertarmen är helt avgörande för vår förmåga att jonisera och absorbera järn. Brist på saltsyra i magsäcken hindrar i hög grad järnupptagningen. Endast några få procent av järn i växtkällor tas upp och ca 15–20 procent av järn från animaliska källor tas upp. Barn tar upp järn mycket bättre än vuxna.
Att komplettera järntillskott med saltsyratill¬skott förbät¬trar järnupptaget väsentligt.
• Oxalsyran i spenat minskar järnets tillgänglighet. Fytinsyra i helkorn, koppar¬brist, svart te, kaffe och syraneutraliserande (alkaliska) medel minskar kroppens förmåga att uppta järn.
• Intag av C-vitamin kan förbättra järnupptaget med upp till 1 000 procent. 25 mg askorbinsyra kan öka järnupptagningskapaciteten med minst 50 procent, medan 1 000 mg kan öka absorptionen av järn med inte mindre än 1 000 procent hos en person som är helt utarmad på järn. Intag av citrusfrukter tillsammans med icke blodbundet järn (t.ex. persilja) kan öka upptaget med 300 procent.
• Järn tas upp ännu bättre om både askorbinsyra och E-vitamin intas samtidigt.
• Kalcium främjar upptaget av järn, eftersom kalcium förenar sig med fytinsyra, oxalsyra och fosfat och därmed förhindrar dessa från att bilda olösliga sammansättningar tillsammans med järn. Men det finns å andra sidan studier som visar att intag av järntillskott inte bör ske tillsammans med mjölk eller kalciumrik föda. Se exempel på studier och referenser.
• 2 timmar bör passera mellan intag av järn och något annat mineraltillskott. Järn tävlar med zink och mangan när det gäller upptag.
• Biverkningar som förstoppning, diarré, illlamående och magbesvär kan minska om man byter formen av järntillskott eller intar järn med maten.
• Vid järntoxicitetssjukdomar bör man vara försiktig med höga doser av C-vitamin. C-vitaminet kan nämligen frigöra mer järn från lagrade depåer.
• Låga järnvärden kan ofta associeras med bristande A-vitaminvärden.
• Mat som innehåller garvämnen, fosfater, fibrer och koffein minskar järnupptaget.
• Låg eller bristande produktion av saltsyra minskar upptag av järn.
• Citronsyra, fruktos, protein, lysin, histadin, och cystein gynnar järnupptaget.
Beredningsformer
Järnsulfat, ferrijärn (trevärt) är den billigaste och vanligaste formen av järn men den kan irritera magen, ge förstoppning och är svår för kroppen att ta upp. Tvåvärt ferrojärn och organiska järnföreningar tas lättare upp.
• Järntillskott i form av kelatiserat järn, järnaskorbat, järnsuccinat, järnglukonat, järnfumerat och järnlaktat kombinerat med C-vitamin är att föredra framför andra former.
• Järnsalter ska vara i ferroformen och inte i ferriformen. Den är mycket svårare att ta upp.
• Blodbundet järn har ett upptag på mellan 20–30 procent och icke blodbundet järn endast 1–3 procent.
• Icke blodbundet järn ger också mer biverkningar och ökar bildningen av fria radikaler. 50 mg av icke blodbundet järn ger samma effekt som 3 mg av blodbundet järn.
Absorptionsbefrämjande ämnen
Vitaminer: B2, B6, B12, C, E, folsyra. Mineral: P, Co, Mo, Cu, Mn, K, Zn.
Synergister
Vitaminer: A, B1, B2, B3, B6, B12, C. Mineral: Cu, Mn, K, Na, Cr, P, Se, Mo.
Antagonister
Vitaminer: B12, D, E. Mineral: Cr, Co, Cd, Hg, Ca, P, Pb, Zn, Mg, Mn, Cu.
Analyser och mätmetoder
Det är otillräckligt att utvärdera järnstatusen med endast ett blodtest, man bör ta flera olika typer av blodtester, speciellt ferritin, en nyckelmarkör som borde mätas vid hälsokontroller.
En undersökning vid Lakehead universitet vid Ontario i Kanada visade att 39 procent av kvinnorna hade låga järnvärden enligt det känsliga serrumferritintestet. När man testade anemi med hemoglobin-testning hade bara 3,6 procent låga värden i samma grupp. Låga värden tyder på akut järnbrist. Minskade blodvärden (serumjärn) är en av de allra sista stadier av järnbrist. Järnbrist har redan hunnit påverka många kroppsprocesser innan det visar sig som blodbrist. T.ex. är järn i hjärnan en kofaktor i bildning av neurotransmittorer som kan störas långt innan man upptäcker låga blodvärden.
Kelering av järn
Järnöverskott är ett problem hos många. E-vitamin, koppar och fosfor kan skydda en del. EDTA i stora doser är en effektiv kelatorsubstans. Laktoferrin kan hjälpa vid lätta förhöjningar. Bästa sättet att bli av med överskottsjärn är att tappa sig på järn genom blodgivning.
Hårmineralanalys
• Järnnivån vid hårmineralanalys speglar inte individens aktuella järnstatus och återspeglar därmed inte järnmängderna i födan. Hårmineralanalys visar mera djupt liggande reservoarer av järn i vävnaderna.
• Höga Fe värden i håret indikerar ofta felaktig Fe-metabolism och visar faktiskt Fe-brist.
• Det är bäst att utläsa järnvärden i hårmineralanalys i förhållande till andra mineral som stör dess upptag. Ett högt Fe:Cu-förhållande visar nedsatt upptagningsförmåga och utnyttjande av Fe. Detta indikerar oftast Fe-brist. Däremot visar högt Fe i förhållande till Ca på järntoxicitet. Högt Ca:Fe eller lågt Fe:Cu, lågt Fe:Pb eller lågt Fe:Hg tyder på låga järnvärden. Förhöjda järnvärden ser man vid en låg Ca:Fe-ratio eller en förhöjd Fe:Cu-ratio. Järnvärden i håret visar inte samband med andra mätningar av järnstatus t.ex. ferritin, transferrin, erytrocytjärn, m.m. Låga järnvärden i håret kan förekomma från ett blyöverskott.
Serumferritin
Serumferritin kan ses som den bästa enskilda indikatorn på kroppens totala lagrade mängd järn och visar Fe-värden i nuläget. Vid låga ferritinnivåer intas tillskott av järn och C-vitamin. Höga ferritinvärden kan indikera fria radikalpatologi p.g.a. syreradikaler. Ferritinvärden är inte pålitliga markörer för kroppens järnförråd vid inflammatoriska tillstånd. Optimala värden av ferritin är 30–70.
Transferrin
Transferrinmättnad är en annan metod för att mäta järn. Serumtransferrin är ett test som man också använder. Det visar störningar först när kroppens järnförråd nästan är slut.
Transferrinmättnad
Man delar serumjärn med totaljärnets bindningskapacitet för att få ett procentvärde.
Serumjärn
Serumjärn anses inte vara en tillförlitlig indikator på kroppens järnvärde. Liksom transferrinmättnaden indikeras brister endast efter att järndepåerna är alldeles uttömda.
Serum järnvärden kan fluktuera med hela 30 procent under en och samma dag. Järnvärden på morgonen brukar vara högre än järnvärden samma kväll. Serumjärnet minskar också ofta under dagarna före mens och naturligtvis efter riklig mens.
Vid järnbrist då järn inte tolereras bör man kontrollera nivåerna av magnesium, koppar, zink, mangan och nickel. Dessa kan ofta hindra järnupptaget.
Benmärgsaspiration
Benmärgsaspiration verkar vara en mycket lovande teknik för bedömning av kroppens järnstatus.
Urinjärn
Järnvärden i urin speglar inte kroppens förråd. Låga järnvärden i urin kan förekomma när man har toxisk belastning av järn i kroppen, t.o.m. vid hemokromatos. Det visar att man inte har förmåga att utsöndra järn.
MCV
Låga värden av MCV tyder oftast på järnbrist, speciellt om man samtidigt ser låga ferritinvärden.
Exempel på studier, referenser
Restless leg-syndrom
18 äldre patienter med restless leg-syndrom jämfördes med 18 äldre patienter utan syndromet som kontrollgrupp. Ju lägre serumferritin patienterna hade desto mer besvär hade de med restless legs. Järntillskott hjälpte framförallt patienterna med de största besvären.
O´Keeffe ST. et al. “Iron Status and Restless Leg Syndrome in the Elderly”. Age Ageing, 1994;23:200-203.
Kvinnliga löpare
Kvinnliga löpare som undersöktes hade mycket låga järn-, zink- och kalciumvärden. Hela 80 procent hade lägre värden än RDI-nivåer av dessa näringsämnen.
Lloyd T. “Nutritional Characteristics of Recreational Women Runners”. Nutr Res, 1992;12:359-366.
Anemi och hypotyreoidism
10 kvinnor med järnbristorsakad anemi hade också för låg temperatur och värden som indikerar hypotyreoidism. Efter intag av ett järntillskott förbättrades hypotyreoidismen samtidigt som anemin förbättrades.
Beard J. et al. “Impaired Thermoregulation and Thyroid Function in Iron-Deficiency Anemia”. Am J of Clin Nutr, 1990;52:813-19
Antagonistiska förhållanden mellan järn och kalcium
En studie på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg visade att 21 friska kvinnor absorberade järn 30–50 procent bättre när de inte åt ost eller drack mjölk samtidigt med järntillskottet.
Gleerup A. et al. “Iron Absorption From the Whole Diet:Comparison of the Effect of Two Different Distributions of Daily Calcium Intake”. Am J Clin Nutr, 1995;61:97-104.