Omkring hälften av allt som görs inom sjukvården saknar enligt uppgift evidens. Det är dessutom inte helt glasklart vad som är god evidens enligt kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet. Begreppen används ofta på ett sätt som drabbar många patienter, skriver Staffan Nilsson från Ytterjärna Forum som menar att mycket talar för att det behövs en förändring i inställningen till den integrativa vården.
Problemet med alltför snäva evidenskrav på vårdmetoder är att det verkar gynna den resursstarka läkemedelssidan, bland annat därför att det är förhållandevis lätt att mäta effekter på enskilda symptom. Samtidigt trängs andra mer helhetsinriktade och mer individuellt anpassade metoder undan som inte har samma resurser till forskning och som kanske behöver utvärderas på ett bredare och mer kvalitativt sätt. Vad som anses vara god evidens styr vilken sjukvård vi får – eller inte får. En alltför snäv syn, särskilt i Sverige, har enligt kritiker lett till att vi blivit ett pillerknaprande folk och att stora patientgrupper inte får tillgång till de vårdmetoder som de i många fall skulle behöva.
I en artikel i Göteborgs-Posten skriver en rad professorer att det finns en inbyggd partiskhet inom vården till fördel för kvantitativa studier och medelvärden, på bekostnad av mångårig erfarenhet. En partiskhet som begränsar sjukvården på ett allvarligt sätt och leder till att vi går miste om bra vårdmetoder.
Tveksamt vad som utgör god evidens
Det finns en bred enighet om att vården i Sverige ska vara evidensbaserad. Detta för att vi ska veta att det som görs i vården har avsedd effekt och är patientsäkert. Men hur god evidens ser ut råder det delade meningar om. Det är Socialstyrelsen, SBU (Statens beredning för medicinsk och social hälsa) och IVO (Inspektionen för vård och omsorg) som bedömer om en vårdmetod är förenlig med vetenskap och beprövad erfarenhet och därmed om den ska få förekomma inom vården.
LÄS OCKSÅ: ”Dags att slänga ut det korrupta sjukvårdssystemet”
En läkare eller sjuksköterska som vill anpassa en behandling individuellt för en patient kan bli anmäld och i värsta fall förlora sin legitimation om de avviker för mycket från detta. Det personliga ansvaret är förstås bra på många sätt, men det här skapar även en osäkerhet eftersom gränsen mellan tillåtet och otillåtet är otydlig i vården.
I debatten används begreppet evidens som ett tvärsäkert argument. Det är vanligt att politiker och opinionsbildande skribenter, medvetet eller i brist på kunskap, försöker etablera en förenklad bild av att det bara finns en form av evidens – och att allt som inte är bevisat med just randomiserade studier är ovetenskapligt. Man skulle kunna tro att evidens är ett väldefinierat begrepp, men så är det inte – varken i vårdpraktiken eller i juridiken. Verkligheten är betydligt mer komplex.
Vilken vetenskap ska godtas?
Lars-Åke Johnsson, jurist, författare och tidigare ordförande i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, skriver i tidningen ”Ny Juridik” (3:17) att all vård inte kan ges i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Utvecklingen av sjukvården förutsätter ju bland annat att nya vårdmetoder utvecklas. När det gäller kravet på vetenskap, skriver han att det är omöjligt att svara på frågan om vilken vetenskap som kan godtas. Och när det gäller kravet på beprövad erfarenhet är det oklart hur länge och för vem vårdmetoden ska ha använts. Även förarbetena till gällande lagstiftning är oklara om vad som egentligen menas med vetenskap och beprövad erfarenhet. Evidensbaserad vård blir enligt Lars-Åke Johnsson närmast vad kollektivet inom vården, eller vissa ledande företrädare inom olika discipliner, vid en viss tid anser vara vetenskap, vilket dessutom är geografiskt begränsat.
Hälften av vården saknar evidens
På ett seminarium i Almedalen i somras uppskattade professor Nina Rehnqvist från Statens beredning för medicinsk och social hälsa, på en direkt fråga, att minst 50 procent av det som görs i den etablerade vården saknar evidens.
Evidensbaserad vård ska grundas på bästa tillgängliga vetenskapliga stöd, och om det saknas beprövad erfarenhet. Randomiserade studier med kontrollgrupper väger tyngst. Om randomiserade studier alltid väger tyngst i bedömningen av vad som är bästa vetenskapliga stöd kan man undra vilket utrymme som då finns för mer helhetsinriktade vårdprogram bestående av flera samverkande vårdinsatser, där det kan vara svårt eller omöjligt att lägga upp sådana studier med kontrollgrupper. Och finns det alls någon plats för individualiserad vård?
I Almedalen framhöll Nina Rehnqvist att det gäller att välja utvärderingsmetod efter vilken frågeställning det handlar om, och då går det inte alltid att göra randomiserade studier med kontrollgrupper. Hon menar samtidigt att nästan allt går att utvärdera på något sätt, men att man då får leva med olika grader av osäkerhet.
Läkemedelsföretagen dominerar
Ursula Flatters, läkare och en av Vidarklinikens grundare, pekar också på att det finns många vårdmetoder som inte går att utvärdera med blinda randomiserade studier. Exempelvis samtal, beröring och kirurgi. Hon menar även att det vetenskapliga tänket i vården präglas starkt av läkemedelssidan, men att hälso- och sjukvård ju inte bara handlar om läkemedel.
LÄS OCKSÅ: ”Rensa upp i den dolda psykmarknaden”
Idag har de resursstarka och kommersiellt motiverade läkemedelsbolagen en mycket dominerande ställning inom forskningen. Uppskattningsvis sker över 90 procent av all medicinsk forskning inom läkemedelsbolagen. Om tyngdpunkten inom forskningen ligger på patenterade, kommersiellt drivna läkemedel blir detta också en tyngdpunkt i den sjukvård vi får – särskilt om det är en alltför snäv syn på evidens som gäller.
Det finns skäl att förhålla sig kritisk till detta, även om läkemedelsbolagen naturligtvis utvecklar många bra läkemedel. I en sammanställning av frågor och svar på SBU:s hemsida håller myndigheten med om att det finns en risk för att enbart kommersiellt gångbara metoder blir evidensbaserade, och att det därför behövs andra parter som finansierar medicinsk forskning.
Kraven begränsar patientens frihet
Alltför snäva krav på evidens begränsar patienternas tillgång till integrativ eller komplementär vård. På seminariet i Almedalen sa Torkel Falkenberg, docent och forskare vid Karolinska Institutet, att evidens inte är bara en enda sak och att begreppet behöver problematiseras mer. En dominerande uppfattning har varit att man helst måste bevisa allt med dubbelblinda studier på samma sätt som för patenterade, potenta läkemedel, vilket innebär enorma mängder dokumentation och mycket stora kostnader. Han menar att de pengarna inte finns för sådant som inte går att patentera och att det blir orättvist att ha samma nivå på evidenskrav för den integrativa vården.
LÄS OCKSÅ: ”Grönare ätande är vår tids största möjlighet”
Mycket att lära av integrativa vården
Torkel Falkenberg berättade att många stora länder börjar se det här på ett annat sätt. De ser istället om olika integrativa metoder fungerar bättre än den vanliga vården, och låter detta vara vägledande. I England valde man exempelvis att införa akupunktur mot smärta i sjukvården trots att det inte är bevisat på samma sätt som läkemedel. Han menar att det finns mycket att lära av den integrativa komplementära vården, även rent hälsoekonomiskt. På stora sjukhus i länder som USA och Tyskland erbjuder man integrativ vård. Torkel Falkenberg pekade också på att det är farligt att tro att ”one size fits all” för patienterna, och att detta är typiskt svenskt. Det är viktigt att erbjuda olika typer av möjligheter, exempelvis vid kroniska komplexa sjukdomar, och att vara mer lyhörd för patienternas behov.
Integrativ eller komplementär vård är ofta mer inriktad på en helhetssyn på patienten. Nina Rehnqvist menade att det inte är ovanligt att man inom dagens sjukvård glömmer bort det holistiska, och istället är mekaniker inom sitt lilla område. Man ser då inte helheten. Det är ett av problemen, menar hon. Som svar på frågan varför inte även Sverige satsar mer på integrativ vård som komplement sa Rehnqvist att det beror på att läkarna inte vill och att de sätter sig på tvären. Utifrån egen erfarenhet pekade hon också på att alla på myndighetssidan inte alltid är objektiva och opartiska.
Staffan Nilsson är skribent på Ytterjärna forum
Artikeln finns i en längre version på Ytterjärna forums hemsida.
Kurera debatt är en debattsida för friskvård och naturlig hälsa.
Här ges möjligheten att ventilera sin åsikt, ge replik eller kort och gott skapa debatt. Sidans debattartiklar och skribenter är fristående från Kurera och behöver alltså inte vara åsikter Kurera delar.
Vill du skriva ett inlägg på Kurera debatt kontaktar du redaktionen på webbredaktor@kurera.se.
Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!