Krissy Hedenstedt är verksam som inredare, digital kreatör och influencer med över 104 000 följare på Instagram. Hon blev känd för många svenskar då hon medverkade i första säsongen av Love is Blind Sverige 2024. I dejtingprogrammet – där man inte får se den andre personen som sitter bakom en vägg– träffade hon kärleken i Rasmus Hedenstedt. De blev blixtförälskade och gifte sig senare i programmet.
Nu är Krissy aktuell med boken ”Ingen älskar dig som jag – att växa upp med en narcissistisk mamma” (Ordberoende förlag) som hon skrivit ihop med Lena Bivner. Den handlar om hennes svåra uppväxt i Estland med en ensamstående mamma som drogs med både missbruk och psykiska problem.
Analyserade stämningar och försökte anpassa sig
Mor och dotter flyttade ofta och när Krissy var tonåring kom de till Sverige. Såväl fysisk som psykisk misshandel var en del av Krissys uppväxt. Mamman bestraffade henne på olika sätt när hon i hennes ögon gjort något fel – och hon blev ofta lämnad ensam under kvällarna i den lägenhet de för tillfället bodde i.
När började du som barn förstå att din mamma missbrukade alkohol bland annat, och att något inte stod rätt till med henne och ert liv?
– Jag förstod det egentligen ganska tidigt, även om jag inte kunde sätta ord på det då. Jag minns känslan av att saker var annorlunda hemma hos oss jämfört med hos mina vänner. Det var mycket oro, oförutsägbarhet och skam. Som barn kände jag på mig att något inte stod rätt till, men det tog många år innan jag förstod att det handlade om missbruk och psykisk problematik.
Hur kunde en vanlig dag med din mamma se ut och upplevas ur ditt barnperspektiv?
– En vanlig dag var aldrig riktigt vanlig, för jag visste aldrig vilket humör hon skulle vara på. Ibland kunde hon vara charmig, nästan som en ”bra mamma”, men det kunde snabbt vända. Jag gick ofta på tå, analyserade stämningar, försökte anpassa mig. Det blev som ett heltidsjobb att försöka undvika konflikter och hålla henne nöjd.
Levde i ständig rädsla för utbrott
Idag har Krissy förstått att hennes mamma hade narcissistiska personlighetsdrag, med manipulativa drag, en grandios självbild och låg empati.
På vilket sätt kunde din mammas narcissistiska personlighet och missbruk yttra sig i hennes beteende mot dig? Och vilken roll fick du, som barn, ta i ert liv?
– Det fysiska våldet var en del av min vardag redan från början. Samtidigt pågick ett ständigt psykiskt våld i form av nedvärderingar, hot, manipulation och skuldbeläggning. Med åren blev allt värre och mer oförutsägbart. Jag levde i ständig rädsla – för hennes ord, för hennes händer, för nästa utbrott. Min roll blev att anpassa mig, att försöka förutse hennes behov och hålla henne lugn, men också att bära skulden när hon tappade kontrollen. Jag fick aldrig vara barn, utan tvingades ta den vuxens roll redan tidigt i livet.
Hur har din uppväxt har påverkat de relationer du haft, inte minst dina kärleksrelationer, när du blivit äldre?
– Jag bar länge med mig en känsla av att jag måste förtjäna kärlek, att jag var tvungen att anpassa mig och sätta mina egna behov åt sidan. Det har gjort att jag hamnat i osunda relationer där jag accepterat för mycket. Men det har också lett till att jag i vuxen ålder blivit väldigt medveten om vad jag behöver jobba med mig själv, och vad jag vill ha i en relation.
Hur påverkade din uppväxt din psykiska, och kanske även din fysiska, hälsa?
– Min uppväxt satte djupa spår. Jag utvecklade PTSD, levde länge med ångest, flashbacks och en ständig känsla av att vara på helspänn. Kroppen tog också mycket stryk – stressen satte sig både fysiskt och psykiskt.
Vad har du kunnat göra för att ta hand om dig själv och din hälsa och ditt välmående i allt detta?
– För att läka har jag behövt många verktyg: terapi och självrannsakan, men också mindfulness, träning och kanske framförallt yoga, som hjälpt mig att hitta tillbaka till min kropp på ett tryggt sätt. Att skriva boken har också varit läkande, det har gett mig möjlighet att sätta ord på det jag burit på och samtidigt skapa mening i allt det svåra.
LÄS OCKSÅ: Frida Boisen: ”Min uppväxt var både himmel och helvete”
Att skriva boken har varit läkande för Krissy. ”Det har gett mig möjlighet att sätta ord på det jag burit på och samtidigt skapa mening i allt det svåra”
Ställde ultimatum till sin mamma
Till sist när Krissy var 24 år, kom en vändpunkt då hon kände att hennes relation till mamman hade nått en gräns. Hon ställde ett ultimatum där hon krävde att mamman skulle ta tag i sitt liv och ändra sitt beteende, annars kunde de inte ha en relation. Kort därefter dog dock mamman, utan att ha gett Krissy något tydligt svar.
Hur kändes det när du ställde detta ultimatum till henne?
– Det var en mycket svår men nödvändig process. Att sätta en tydlig gräns innebar både sorg och lättnad – sorg över det band som bröts, men också en befrielse i att kunna välja en annan väg framåt. Det blev ett avgörande steg i att börja bygga ett eget liv, där fokus låg på välmående och att skapa sunda relationer.
Idag har Krissy äntligen hittat hem i en sund relation med sin Rasmus – och i januari 2025 föddes deras lille son Kelian.
Hur har er kärlek förändrat ditt liv och ditt sätt att se på relationer, och på dig själv?
– Rasmus har visat mig vad trygghet och villkorslös kärlek verkligen är. Med honom behöver jag inte spela roller eller anpassa mig för att bli älskad. Det har förändrat hela min syn på relationer och också hjälpt mig att börja läka gamla sår jag inte visste gick att läka.
LÄS OCKSÅ: Charlotte Kalla: ”Jag var en typisk duktig flicka”
Vill ge sonen det hon själv aldrig fick
I slutet av boken skriver Krissy: “Den dagen jag födde Kelian blev också den dagen jag på riktigt började sörja lilla Krissy”.
Vad betyder din lille son för dig och på hur du ser på din egen uppväxt idag?
– Kelian har blivit en spegel för mig. Genom honom ser jag tydligare vad jag själv saknade som barn. Det gör ont, men det gör mig också fast besluten att ge honom det jag aldrig fick. Han har gett mig en helt ny förståelse för både sorgen och styrkan i min egen uppväxt.
Om du skulle ge råd till andra som växer upp i liknande dysfunktionella hem, vad skulle det vara? Och om du idag kunde säga något till dig själv som barn, vad skulle det vara?
– Mitt råd är att inte bära skulden själv – det är aldrig barnets fel. Trygghet, kärlek och acceptans är dina medfödda rättigheter. Våga prata, våga söka hjälp, även om det känns svårt. Och till lilla Krissy skulle jag säga: ”Du är inte fel. Du förtjänar kärlek precis som du är, och en dag kommer du få uppleva den trygghet du alltid längtat efter.”
Foto: Viktoria Davidsson
Krissys råd till andra i liknande situation är att inte bära skulden själv – det är aldrig barnets fel.