Me Too – men var är männens svar?

#metoo. Sexuellt trakasserad. Tyvärr. Så många gånger att jag tappat räkningen, skriver Kureras krönikör Tanja Dyredand, yogalärare och mindfulnessoach, tidigare yrkesverksam som journalist.

Första gången jag minns är jag åtta år. Låg underst i kuddrummet på fritids. Då 89 centimeter och vägde knappa 30 kilo. Fyra killar. De runt 12 år. De höll ned mig, tafsade, skrattade. Jag skrek rakt ut. Först i panik sedan på hjälp. En fröken tittar efter outhärdligt lång tid. ”Nämen, vad ni busar. Tanja, var glad att pojkarna vill busa, Inte ska du skrika så, det passar sig inte en flicka. Var med lite i leken istället, det tål du väl? Alla här har kul!”

Ingen såg. Var jag ensam? Var det mitt fel? Bjöd jag in till detta?

Nu, 34 år senare, i lördags på flygplatsen hem från Barcelona. En hand på rumpan när vi köade. Så knäppt och konstigt, hände detta verkligen? Jag blev förbannad och drämde bort handen. Fick ett hånflin tillbaka. Det här skulle jag väl tåla. Han kunde ju inte låta bli.

LÄS OCKSÅ: ”Att tom-glo borde stå på allas bucket list”

Alla såg. Ingen gjorde något. Var jag ensam? Bjöd min rumpa in din hand?

Det är 34 år av mentaliteten ”det där borde du väl tåla”. Trettiofyra fucking år! Vad är det vi ska tåla? Män som gång på gång behöver förminska någon för sin egen njutning av makt. Uppkörda snoppbilder skickade som direktmeddelanden. Tafsande händer på offentliga platser, en kjol som lyfts upp av kollegor i trappan. Rädsla att gå hem efter bussen. Sexistiska skämt. Förminskning på möten, i fikarummet, jobblunchen. Övertramp från både högt uppsatta politiker till mediemänniskor, kändisar, gifta trebarnspappor, bekanta, så kallade vänner och ibland helt okända män. Tjat om sex som övergår först till elaka kommentarer, sedan till ilska och i vissa fall rena våldtäktsförsök. En gång vågade jag göra anmälan, den lades dock ned då de inte fick tag på killen. Krav på sex för att få ett andrahandskontrakt, ett filmprojekt i hamn, ett eget tvprogram. När jag väl sagt ifrån – om jag vågat och orkat – är jag bitterfittan ingen ändå vill ha, för ful, för kort och alla andra tillmälen en man med maktposition använder för att rättfärdiga sitt eget sunkiga agerande. Eller så är det jag som far med osanning, en hämndlysten lögnerska. Det blev aldrig lägenhet, program eller film. Jag var inte villig nog.

LÄS OCKSÅ: De hjälper personer som utsatts för sexuella övergrepp

Nej, det här ska vi inte tåla! Du är inte ensam. Jag är inte ensam. Vi är miljoner. Tyvärr.

Ibland har tankarna gått till hur samhället skulle sett ut om makten istället sköts från våra sköten. Om jag helt random i fikarummet grabbade tag i kollegans rumpa, slickade mig om munnen och med låg röst väste: ”det här gillar du va, din lilla horkarl, hö hö”. Hade vi haft skärpta lagar mot våldtäkt, övergrepp och trakasserier om de var vi kvinnor som överföll män i parker och stack upp flaskor i anus? Drogade ned män på fest för att sedan efteråt ingå i tysta medsysterskapspakter, där vi höll varandras ryggar så att ingen behövde fällas i domstol.
Nu tycker jag inte att vedergällning är en bra strategi. Två felaktiga beteenden kan aldrig göra ett rätt, eller få rätsida på problematiken – den sexistiska normaliseringen. Maktmissbruk är aldrig OK, oavsett. Sexism, härskartekniker, trakasseringar är aldrig okej. Oavsett du är man, pojke, ickebinär, kvinna eller flicka.

LÄS OCKSÅ: Bob Hansson: Största hotet mot vår hälsa är vår egen vanliga vardag

Det får vara bra nu!

Det räcker nu!

Vi vill väl alla bli bemötta med respekt, ses som jämbördiga och lika mycket värda. Som stolt mamma till en dotter, medsyster och medmänniska måste vi från och med idag stå på oss. Säga ifrån. Din kropp tillhör alltid dig. Du tillhör aldrig någon. Vi får aldrig normalisera. Aldrig skambelägga den som blir utsatt. Tack alla som orkar berätta och stå upp nu, Cissi Wallin, Lulu Carter, Molly Sandén, Zara Larsson, vänner och bekanta på Facebook och andra sociala flöden. Är tårögd av alla som delar med sig av sina viktiga berättelser. Tack att du gör det. Din röst är viktig.

Nu väntar jag på reaktion från männen. För varje berättelse finns en gärningsman. Du som inte kan hålla din hand i styr i flygkön, var är din ursäkt nu? Jag vill höra din version tack! Och var är du som säger att du står upp för kvinnor i ditt liv, din mamma, din dotter, sambo, kollega, fru? Sluta hålla tyst – nu.

Du man, ryt ifrån du också!

#MeToo

Tanja Dyredand, yogalärare och mindfulnesscoach inom stresshantering tidigare yrkesverksam som journalist

Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar. Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta då: webbredaktor(@)kurera.se.

Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!