Kemi
Svavel utgör 0,25 procent av en människas totala kroppsvikt. Svavel finns i alla vävnader, speciellt proteinrika sådana. De största mängderna finns i 3 svavelbärande aminosyror: metionin, cystin och cystein. Svavel förekommer också i organiska sulfater och sulfider samt i små mängder i B-vitaminerna, B1 och biotin. Svavel förekommer som tillskott i form av metylsulfonylmetan (MSM).
Funktion
Svavel är främst viktigt vad gäller oxidation-reduktionsreaktioner. Svavel:
• är nödvändigt för friskt hår, hud och naglar, och hjälper till att upprätthålla den syrebalans som krävs för hjärnans funktion.
• är viktigt tillsammans med B-vitaminerna för ämnesomsättningen och som en del av de vävnadsbyggande aminosyrorna.
• hjälper levern att utsöndra galla.
• bidrar till en frisk lyster i huden och håret. Mukopolysackarider som bildar kollagen och kondroitinsulfat innehåller svavel.
• hjälper till att bekämpa bakterieinfektioner.
• kan minska allergireaktioner på sikt.
• det spekuleras över om svavel förlänger livet och även kan skydda mot toxiska ämnen.
• hjälper till att upprätthålla syra-basbalansen.
• är tillsammans med magnesium viktigt för avgiftning av svavelsyra.
• minskar effekter av selen- och tungmetallsförgiftning.
Bristsjukdomar
Inga kända bristsjukdomar, men låga värden i en håranalys kan tyda på lågt proteinintag genom kosten, dåligt upptag eller absorption.
Bästa källorna för svavel
Huvuddelen av svavel intaget hos människan sker genom proteiner som innehåller rikliga mängder svavelbärande aminosyror: cystin, cystein och metionin.
Nötkött
Torkade bönor
Fisk
Ägg
Vitkål
Mjölk
Ärtor
Dosering
RDI: Inget uträknat. En kost som innehåller protein ger i regel tillräckligt med svavel.
MSM-förebyggande dosering ODI: 1 000–2 000 mg per dag. TDI: 2 000–10 000 mg per dag.
Toxiska doser
Det finns ingen känd toxisk dos av organiskt svavel men symtom kan uppträda vid höga doser oorganiskt svavel.
Antagonister
Selen, koppar, bly, kadmium, kvicksilver.
Analyser och mätmetoder
Svavel används i kroppen på många olika sätt och dess kemi är komplex. Hårmineralvärden ger blandad, och inte pålitlig information om kroppens tillstånd eller behov.
Följande mineral är huvudsakligen spårämnen samt metaller som är giftiga för kroppen. De kan dock behövas i ytterst små doser för vissa funktioner men detta vet vi inte mycket om. Människor kan lätt samla på sig för höga halter av följande metaller, vilket kan leda till diverse förgiftningssymtom. De kallas ofta för tungmetaller p.g.a. sin höga atomvikt som har en tendens att undantränga lättare metaller som t.ex. zink och järn, m.m. En håranalys kan ge en pålitlig indikation angående eventuella höga metallvärden och är ett väldokumenterat sätt att upptäcka mängden av metaller man samlat på sig. Tungmetaller uppdelas i 2 kategorier:
• Den första gruppen som presenteras har visat sig ha vissa positiva funktioner för kroppen men kan vid för höga halter ge förgiftningssymtom.
• Den andra gruppen har hittills inte visat sig bidra till fysiologiska funktioner och ger distinkta förgiftningssymtom vid överexponering.
Dessa kategorier behandlas i kapitlet om tungmetaller.