Vad får en pappa mer eller mindre intresserad av sina barn? Svaret kan forskare ha hittat genom att studera råttor och möss – där den ena rasen struntar i sina barn medan den andra är omhändertagande. Förklaringen finns i hormonet prolaktin– som kan ge insikter även om mänskligt faderskap.
Hanarnas helt olika beteende när de fått barn är lika intressant som överraskande. För medan råtthanen inte bryr sig alls om sina ungar, är muspappan omhändertagande. Han plockar upp ungarna när de gått vilse, för dem tillbaka till boet och håller dem varma.
Det är forskare vid Stockholms universitet som undersökt faderskap hos gnagarpapporna och spårat skillnaden till olika nivåer av ”moderskapshormonet” prolaktin. Det har tidigare visat sig förbereda honan för moderskap i många arter, inklusive hos oss människor. Men vad som avgör om en pappa kommer att ta hand om sina barn eller inte, har vi däremot vetat väldigt lite om, inklusive vilken roll prolaktin spelar hos hannar.
LÄS OCKSÅ: Ny upptäckt: ägg kan välja spermier
Prolaktin viktigt även för faderskap
Det forskningen på möss och råttor visade var att de höga halterna av prolaktin hos möss aktiverar regioner i hjärnan som styr föräldraskap, och detta i sin tur gör att mushannarna är aktivt omhändertagande. Råttpapporna uppvisade dock inget av dessa beteenden – förrän de behandlades med prolaktin.
– I den här studien identifierar vi en händelsekedja som styr föräldraskap hos hannar, och vi kunde också ändra beteendet hos möss och råttor genom att på experimentell väg påverka olika komponenter i kedjan, berättar Christian Broberger, professor i neurokemi vid Institutionen för biokemi och biofysik, som lett arbetet, till sajten Forskning.se
Han säger vidare att prolaktin är knutet till just erfarenheten i att bli förälder.
– När vi ger prolaktin till råtthanar som inte själva fått barn hade hormonet ingen effekt på beteendet. Det är först i och med erfarenheten att ha blivit pappa, och tillkomsten av någon ännu oidentifierad faktor, som prolaktin kan utöva sin ”faderskapseffekt”.
Elektrisk aktivitet skiljer mus från råtta
Forskarna kunde spåra denna faderskapsskillnad mellan råttor och möss till elektrisk aktivitet i en grupp nervceller i hypotalamus, som bland annat styr hormonutsöndring. Dessa så kallade ”TIDA-cellers” elektriska aktivitet oscillerar, alltså fluktuerar, och hos möss sker det dubbelt så snabbt som hos råttor. Detta resulterar i att mushannars TIDA-celler frisätter lägre mängder av signalsubstansen dopamin. Vilket i sin tur leder till höga nivåer av prolaktin. Förhållandet var motsatt hos råtthannarna.
I studien visar man att det på konstgjord väg går att ”sakta ner” mössens TIDA-celler till råttans frekvens – och på så sätt få muspappan att tappa intresset för sina ungar.
Om samma mekanismer finns även hos människor vet forskarna inte än. För TIDA-systemet går inte att undersöka på samma sätt som i försöksdjur. Men komponenterna i systemet, både i hjärnan och hormoner, har på många vis bevarats genom evolutionen och finns även hos människor.
Källa: Stockholms universitet
Av Carolina Eriksson