Svenskarna är ett av världens mest sekulariserade folk, som ofta tar avstånd från religion. Istället för i kyrkan så hittar vi vårt existentiella djup i naturen. Kanske är vår nya religionstillhörighet den ekologiska andligheten, menar forskaren David Thurfjell.
Har naturen kommit att bli de sekulariserade svenskarnas nya ”religion och kyrka”? Den frågan ställer sig David Thurfjell, religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Hans bok ”Granskogsfolk” (Norstedts) handlar om vår relation till naturen som vi både älskar och försöker dominera – eller fjärma oss ifrån.
– Det är inte så att vi forskat fram att naturen är vår nya religion. Men naturen har en väldigt speciell plats bland sekulära svenskar. I Sverige är vi ju berömda för och har något slags världsrekord i att ta avstånd från organiserad traditionell religion. Det finns en självbild här att religion är något man inte har så mycket att göra med, förklarar David Thurfjell.
LÄS OCKSÅ: Antalet hotade arter ökar i Sverige
Naturen väldigt påtaglig
Så vart går vi då med våra existentiella grubblerier? För det är ju inte så att vi inte har något existentiellt djup, en inneboende andlighet eller inte kan tänka kring de stora frågorna – bara för att man inte är traditionellt religiös, understryker David Thurfjell. Han menar att naturens roll då har blivit väldigt påtaglig och viktig.
Vad är det vi gör och upplever i naturen, som inte händer någon annanstans?
– De flesta som är ute i skog och natur är det av andra skäl än att tänka på djupa livsfrågor – för att motionera eller göra andra saker. Men ibland kan det i korta ögonblick blixtra till och hända något då naturen ”blir något mer” än i vanliga fall. Det blir en fördjupad naturupplevelse kan man säga, som ofta sker när man är ensam, eller under speciella perioder i livet när man kanske har det svårt eller står inför olika val. Ofta då man inte riktigt har planerat att det ska hända; när man till exempel har missat bussen eller är ensam kvar i stugan. Och det är vissa saker som återkommer i de här stunderna som man kan kalla ”existentiellt berörande naturupplevelser”, som folk berättar om.
LÄS OCKSÅ: Näringsbrist hotar trädens förmåga att binda koldioxid
En känsla av sammanhang
Den kan handla om en känsla av sammanhang och av att mitt eget liv och mina egna bekymmer blir satta i perspektiv, förklarar David Thurfjell vidare.
– Mina egna problem upplöses för ”jag är inte allt som finns utan jag är en del av något större”. Allt som växer, alla mineraler och alla djur hänger samman, världen är mycket större än mig själv.
Finns det kopplingar mellan hälsa och välmående och denna ”naturreligiositet”?
– Det finns en massa studier som visar att naturen är läkande, att det är välgörande att vara i naturen. Och det gäller framförallt psykisk hälsa, då naturen kan vara väldigt välgörande för att hitta coping-strategier när man till exempel fått cancer och försöker stå ut med den ångest som det innebär. Eller för personer med ADHD eller posttraumatisk stress. Motion och frisk luft spelar förstås in, men det finns också teorier om att hälsofördelarna är kopplade till speciella ämnen som finns i bark: fytoncider, en slags kemikalier som träden utsöndrar. Att de skulle vara bra för immunförsvaret.
LÄS OCKSÅ: Så många timmar i naturen per vecka ger hälsoeffekter
Lång förväntan på naturen
Men David Thurfjell understryker att detta rör sig om medicinsk forskning, och hans bok handlar om naturen som kulturell resurs. Hans ingång är att naturen är hälsofrämjande ur placeboskäl, kan man säga det, för att vi förväntar oss det av naturen.
– I Sverige finns sedan länge en otroligt stark förväntan på naturen att vara hälsobringande. När svensk nationalism gjorde entré runt förra sekelskiftet så kom naturen att spela en väldigt viktig roll i den svenska nationalberättelsen, säger David Thurfjell.
Av Carolina Eriksson