Örter – från magi till vetenskap

Kunskapen om örter och naturens läkeväxter har traditionellt tillhört kvinnan. Med häxprocesserna gick mycket förlorat då en stor del av denna kunskap aldrig nedtecknats. Men en skrivkunnig och bildad kvinna såg till att sätta en hel del på pränt även inte alla hennes verk finns bevarade. Örtterapeuten Emma Kronborg berättar i en krönika om sin hjälte Hildegard av Bingen och om örternas roll då och nu.

”Jag skriver detta, inte för vår tid, utan för tiden då luften inte går att andas och vattnet inte går att dricka. Då behöver ni mina råd”. Dessa ord skrevs för 900 år sen av en mycket intressant kvinna som hette Hildegard av Bingen. Hildegard levde under 1100-talet och var abbedissa, teolog, mystiker, predikant, författare och kompositör. Under hela sitt liv fick hon uppenbarelser och visioner från Gud och i den starkaste visionen uppmanades hon att i fortsättningen skriva ner allt hon hörde och såg. I en tid då kvinnor inte påkostades någon utbildning eller ens fick ägna sig åt skrivkonsten, lyckades Hildegard lära sig skapligt med latin och grekiska för att kunna nedteckna sina upplevelser. Hennes tankar om mindfulness, hälsa, feminism och utbrändhet känns mer aktuella nu än någonsin.

Intresserade sig för läkeväxter
Utöver alla de teologiska och filosofiska verk hon skrev finns också en rad recept med läkeväxter. Hildegard prisade kraften hos växterna och kallade den Viriditas, som betyder just den gröna kraften. ”Era livsmedel skall vara era läkemedel” menade hon, och betonade vikten av en balanserad kost med mycket grönt. Idag skiljer vi på mat och medicin, det gjorde man inte förr. Det var i klosterträdgårdarna som läkeväxter odlades och det var där munkarna beredde örtmediciner till behövande. Hildegard intresserade sig tidigt för dessa växter, samlade på dem och antecknade deras medicinska effekt. Många anser att hennes metod att observera örter och deras verkan på kroppen var ett viktigt steg från magi till vetenskap.

LÄS OCKSÅ: ”Lev ett liv i värdighet och grace”

Kvinnlig kunskap
Magi eller inte – det finns en verklig intelligens och kraft i naturen. Maskrosen kan spräcka asfalt, träden kommunicerar genom underjordiska nätverk och naturen använder sig av fotosyntes för att omvandla ljus till materia. Under tusentals år har vi levt i och nära naturen. Vi var tvungna att förstå den för att överleva, det fanns ingen akutmottagning att vända sig till när olyckan var framme. Naturen var allt vi hade. Mycket av den kunskap vi har idag om läkemedel, kemi och biologi härstammar från en tid då vi inte hade möjlighet att göra vetenskapliga tester och studier. Vi experimenterade på oss själva och lät kunskapen gå i arv från mor till dotter. Det var kvinnan som odlade och brukade jorden och hon spelade därför en viktig roll för andra människors hälsa. Vi kallar detta för folkmedicin – folkets medicin. Tillgänglig för alla och brukad av alla.

Fördel folkmedicin
Folkmedicinen är starkt förknippad med magi och vissa delar kan vi förkasta som nonsens och vidskeplighet, medan andra bitar har gett oss grunden till viktiga läkemedel så som hjärtmedicinen digitalis och smärtstillande medel som salicylsyra och morfin. Men ännu är skolmedicinen ung och nya rön framkommer ständigt. En spännande funktion hos växter är synergieffekten, där verkan av en hel ört alltid är större än dess enskilda delar. Växter innehåller ämnen som troligtvis finns där för att motverka bieffekter, varför läkeväxter fungerar bäst i sin helhet med alla sina beståndsdelar. Detta är en kemi som vår kropp känner igen och kan bryta ner, dessutom kan naturen bryta ner örtmedicin när den till slut hamnar i våra sjöar och i marken vi odlar.

LÄS OCKSÅ: Stefan Sundström: ”Vi kan inte bara frälsa oss själva”

Ha respekt för örternas kraft
En kopp örtte är både välgörande och värmande men örtmedicin är trots allt svårdoserat och komplext. Örter är potenta och det är absolut nödvändigt att vara påläst, försiktig och ifrågasättande vid användning. Det gäller givetvis även för syntetiska läkemedel. En annan av mina historiska favoriter från medeltiden är den schweiziske läkaren och mystikern Paracelsus som sa ”Det är inte giftet som dödar, det är doseringen”. Det blir mer sant ju mer jag smakar på orden. Det terapeutiska fönstret – förhållandet mellan dödlig och verksam dos – kan vara snävt och allt kan vara skadligt vid överbruk och missbruk, till och med vatten. Sunt förnuft bör råda.

Kunniga kvinnor utpekades som häxor
För länge sedan, innan vi hade kunskap om virus och bakterier, trodde man att sjukdom orsakades av förbannelser och trolldom. Det var ett verk av djävulen och de som ansågs svagare i sin natur och mer benägna att falla för djävulens lockelser var kvinnan. Under medeltiden ansåg man att synden härstammade från henne och att hon i alla lägen var underordnad mannen. Kvinnors möjligheter var mycket begränsade, de fick inte studera på universitet utan bara lära sig så pass mycket latin att de kunde sjunga med i psalmerna. De kvinnor som beskylldes för samröre med djävulen kallades trollkonor och sedermera häxor och häxan fick representera allt det okända och främmande som man var rädd för på den här tiden.

LÄS OCKSÅ: Lisa – med en kärlek till örter

Ansågs vara magi och trolldom
Det var främst de kvinnor som praktiserade läkekonst på egen hand som anklagades för trolldom, eftersom läkekonsten var ett yrke ämnad åt kyrkans män. Kvinnans kännedom om sjukdom och bot ansågs inte ha med kunskap att göra, utan magi och trolldom. Var de dessutom ogifta och barnlösa utan att synas till i kyrkan på söndagen så väcktes misstankarna än mer. Man skulle kunna säga att det var en typ av främlingsfientlighet som mötte dessa kvinnor. Allt fler bondefamiljer flyttade från landsbygden in till städerna för att söka arbete, det var trångbott och svårt att hålla koll på sin granne. Minsta avvikelse ledde till misstänksamhet och skepsis. Hemlösa och föräldralösa barn uppmuntrades att ange olika kvinnor i sin närhet som häxor i utbyte mot mat och husrum och man gjorde allt för att försöka övertyga allmänheten om att dessa kvinnor var djävulens bundsförvanter.

Angiveri och massavrättningar
Och det var här som ryktena om Blåkulla tog fart. Blåkulla sades vara en plats dit häxorna åkte för att umgås och festa med djävulen. Här var allting bakvänt och förvrängt. I gårdarna berättades historier om hur man hade sett nakna kvinnor åka på kvastar och boskap, baklänges till Blåkulla. För många var det säkert kittlande att föreställa sig en sådan förbjuden och syndig plats, i en tid då fokus låg på foglighet och underkastelse, skuld och skam. Tyvärr slutade det hela oerhört tragiskt med massavrättningar i både Hälsingland och Stockholm. Mycket kunskap gick förlorad i och med denna häxjakt på örtkunniga och självständiga kvinnor. Men genom att på ett ansvarsfullt sätt återuppväcka allmänhetens intresse för naturen som apotek, hoppas jag på en framtid där vi lever i bättre samklang med planeten och alla dess inneboende.

Av Emma Kronborg diplomerad hudvårdsterapeut och pedagog med inriktning på botanik och läkeväxter

Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar.
Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta då: webbredaktor(@)kurera.se.

Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!