Grabbar – vi måste hjälpas åt att tämja vår inre tjur

Det började med #metoo skriver föreläsaren och bloggaren Micke Gunnarsson och han uppmanar alla män att tillsammans med honom titta närmre på sina egna föreställningar och beteendemönster.

Vaknar denna lediga dag 04.47 och kan inte somna om. Det är något som snurrar i mitt huvud och i min mage. Något som snurrat ett tag. Jag har haft svårt att sätta ord på det och inte vetat hur jag ska uttrycka mig. Det enda jag vet är att det startade ordentligt inom mig då #metoo kampanjen bröt lös och Martin Timells trakasserier och övergrepp blev offentliggjorda. Det började då flera andra män hamnade i rampljuset och försvarade sig på de mest otäcka sätt, en efter en. Så dessa fortsatta ord jag skriver nu kommer från min mage och riktar sig främst till alla ni män där ute, inklusive mig så klart.

Häxjakt?
Då jag den senaste tiden följt en del media just på ämnet #metoo och även lyssnat på flera olika program där vi just talar om ämnet på ett öppet sätt ex Mia Skäringer och Anna Mannheimers podd #skaringerochmannheimer så väcks två sidor inom mig. En sida som skäms, faktiskt! Jag skäms. Det blir så galet tydligt hur sjukt normalt det onormala har blivit. När vi män sitter och säger på fester, arbetsplatser och även i prime time tv ord i stil med:

• Ja men lite måste man ju få … hahah!
• Lite kul måste man ju få ha!
• Fan har det startats en häxjakt … lite ska de väl tåla.

Då skäms jag. Jag tror de flesta män någonstans inom sig känner att ”skämskudden” är nära till hands. Men som vi alla vet så går vi lättare till försvar när det är något inom oss i grunden som vacklar. Och det är just här den andra sidan inom mig väcks. Lillpojken.

LÄS OCKSÅ: Me Too – men var är männens svar?

Lillpojken är helt förvirrad
Jag tror att många män med mig även känner en total förvirring inom oss. En förvirring som jag inte hört det talats om alls i media. En jobbig och plågsam förvirring. För även om en sida inom oss skäms så vet vi inte riktigt hur vi ska göra nu i fortsättningen. Och här skulle jag vilja betona att i detta läget hjälper det INTE att håna, kränka eller hata någon. Självklart försvarar jag inte trakasserier eller övergrepp, men det finns något annat i grunden jag tror vi måste våga prata om. Ett område där #metoo kampanjen kan innebära något sjukt mycket större för vår värld. Men då måste vi våga prata om det vi vuxna emellan. Jag tror just nu att det finns en massa vuxna ”småpojkar” som springer runt helt vilse och vill ställa en massa frågor, men som inte vågar det.

LÄS OCKSÅ: De hjälper personer som utsatts för sexuella övergrepp

Pinsamma frågor
Självklart kan man se det som pinsamt och raljera över att vi män är lågbegåvade när vi ställer frågor som:
• Men får man inte ens ta sin egen fru på baken längre?
• Får jag inte dra en ”fräckis” om ”Kåta Mia och grisen” på festen?
• Får jag inte ens tjata lite då vi inte ”fått till det” på länge?
• Får man inte använda sitt förkläde längre med den fastsydd snoppen på?
• Och visst fan måste man väl få bli besviken då man bokat in en hel hotellweekend och så säger hon att hon har mens? Varför skulle vi då åka bort??

Kanske är jag den enda som känner igen dessa frågor? Men jag är beredd att ta smällen både från höger och från vänster. Det finns nog en lite en småpojke i mig med. Och jag vill välja att möta honom med respekt och nyfikenhet. Jag vill förstå, snarare än att gå till försvar.

LÄS OCKSÅ: Bob Hansson: Största hotet mot vår hälsa är vår egen vanliga vardag

När det normala blir onormalt
När jag föreläser så pratar jag om respektfulla möten när det gäller vuxna och våra barn då det kommer till internet och digitalisering. Att det inte duger då vi kränker våra barn och påstår att det är ”SJUUKT” då de sitter med sina mobiler och snappar. För barnen är detta det normala sättet att kommunicera med sin vänner och omvärlden på. Detta är det normala, det är vi vuxna som är de onormala.

På samma sätt kan jag känna att vi ”småpojkar” just nu kan känna oss. Det normala har helt plötsligt blivit onormalt genom #metoo. Just denna morgon då jag låg sömnlös i sängen så tänkte jag på mig själv och hur denna normalisering har startat. Vad är det som i min uppväxt gjort att jag kan ta min egna fru på rumpan utan att hon varken bett om det eller kanske vill? Hur började detta? Hur var min pappa? Lärde han mig detta?

LÄS OCKSÅ: Vikten av att mota Olle i grind

När föddes min inre tjur?
Antagligen så påverkade vuxna män mig som liten. Men jag inser snabbt att hela samhället har lärt mig detta. Redan i Ellos-katalogen i början av 80-talet så objektifierades kvinnan. Det var ALDRIG en man som låg topless i solariet, ALDRIG en man som skymtades naken i duschkabinen. Det var ALDRIG en man som var på omslaget till alla porrtidningarna som skyltades vitt och brett i Pressbyrån. Reklampelarna med en lättklädd Cindy Crawford handlade aldrig om hennes underkläder utan om att mata tjuren inom oss män. Det var mamma som var hemma med barnen. Det var pappa som var fullast på festerna.

Under hela min uppväxt har jag präglats av detta beteende. Och i mångt och mycket så har all denna industri skapats av män för män. Vi har till och med lyckats normalisera bildekaler med texter som ”Alkohol & Kvinnohål! De enda hål jag tål” ”Ha ha du blev precis omkörd av en tjej!” ”Gillar du stora rattar? Kör buss” ”Skratta inte! Din dotter kan ligga i baksätet.”

Klump i magen
Här någonstans får jag en klump i magen. Jag som vuxen man i samklang med ”lillpojken” skrattar och gråter samtidigt. Vad fan händer!? Jag vill påstå att detta är så sjukt djupt rotat att det är menlöst att kasta skit på oss eller håna oss. Precis lika odugligt som att kränka våra barn som använder Snapchat. Samtidigt så är jag så sjukt glad över den kraft, ilska, besvikelse och frustration alla kvinnor äntligen lyfter upp till ytan.

– Låt huvuden rulla! Sa jag och min 18-åriga son för ett par dagar sedan då en efter en manlig kändis fick krypa fram.

Vi sa inte detta för att vi är sadister eller bödlar. Vi sa det för att det är precis det världen behöver just nu. För det handlar inte om att män ska skärpa sig, vi måste på ett helt nytt sätt göra om och göra rätt. Vi måste hjälpa varandra att tämja tjuren inom oss.

Ett möte kring köksbordet
Jag tror och hoppas att #metoo ska kunna vara ett viktigt startskott för en ny värld. Att kampanjen inte bara handlar om trakasserier och övergrepp utan snarare fortsätter att ”onormalisera” vårt förhållande till varandra, man och kvinna. Att vi faktiskt börjar prata om jämställdhet på riktigt. Det håller inte! Vi måste tillsammans faktiskt bereda mark för våra barn på ett smartare sätt. Vi män måste sluta gå i försvar och istället våga vakna upp. Sätta oss ner vid köksbordet och verkligen ta ett snack med vår egna lillkille inom oss. På allvar! Detta funkar inte längre. Och vi måste framförallt göra detta för nästa generations skull. Våra barn! Vi måste hjälpa våra unga pojkar så de inte vill ha dessa dekaler på sina bilar! Vi måste utveckla vår syn på riktigt.

Tämja tjuren
Jag vill avsluta denna text med att även säga att vi män är huvudansvariga för vår inre tjur. Det kan ALDRIG någon annan bli. Det är inte kvinnans eller någon annans uppgift att behaga oss. Vår inre drift och lust ansvarar vi för. Och jag kan tänka mig att fler än mig känner oss lite osäkra just nu, denna höst efter allt som rullats ut. Det är inte fel att ha en drift, älska sex, vara kåt … men vi äger var och en den frågan. Vi måste ta ansvar för denna del på ett vuxet sätt inte som en småpojke springandes runt med en snopp i handen. Vi måste våga öppna upp och och prata om detta. Vi måste våga möta oss själva och därigenom möta våra partners på ett respektfullt sätt.

Det är en ny tid som stundar. Bortom hotellsexet eller det dåliga samvetet vi känner när vi lägger oss på sida. Ännu en gång då vi inte är säkra på om båda två verkligen ville.

Tack och förlåt
Jag vill avsluta med att tacka alla er kvinnor som har orken, modet och kraften att verkligen säga ifrån just nu. Jag skäms över att det ska behöva vara så här. Men jag hoppas så innerligt att vi om några år kan se tillbaka på denna höst som en viktig startpunkt för den nya världen. En värld för både män och kvinnor. Jag säger därför både Tack men också Förlåt.

Av Micke Gunnarsson, föreläsare och workshopledare med fokus på respektfulla möten mellan vuxna och barn

Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar. Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta då: webbredaktor(@)kurera.se.

Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!