”Jag har stort förtroende för kroppens förmåga att läka sig själv”, det säger kirurgen och professorn i kirurgisk ortopedi Ian Harris, som i boken ”Surgery the ultimate placebo” utmanar synen på kirurgi. Kurera träffade honom för en intervju när han var på besök i Stockholm.
I augusti 2017 anordnades en internationell konferens i Québec i Kanada av en respektingivande samling samarbetspartners som British journal of medicine, Center of evidence based medicine och fakulteter på flera tunga universitet som Oxford i Storbritannien och Bond i Australien. Konferensen anordnades för fjärde året i rad och syftet är att belysa problemet med överdiagnosticering och överbehandling inom sjukvården. Uppenbarligen ett globalt problem och ett som drabbar både på individnivå och samhällelig nivå.
På konferens i Gävle
Ian Harris, kirurg och professor i ortopedisk kirurgi vid University of New South Wales i Sydney som kom ut med boken ”Surgery the ultimate placebo” 2016 medverkade inte den här gången, men han har närvarat vid tidigare konferenser och siktar in sig på att delta när den hålls hemma i Australien om två år. Istället var han och hans fru på besök i Stockholm inför en ortopedisk konferens i Gävle och han hade inget emot att ses och berätta om sitt arbete och sina tankegångar kring överbehandling inom det fält han är verksam – kirurgin.
– Det är en växande rörelse, allt fler förstår vidden av överdiagnosticering och överbehandling. Men det är bara vissa grupper som tar till sig detta. Det är till exempel inte särskilt stort i USA, berättar Ian. Däremot är det stort i Kanada och Australien men även i de nordiska länderna och i Storbritannien.
Onödiga behandlingar kostar stora pengar
I Australien har staten nu givit stora anslag och Ian och hans meningsfränder som i januari startade organisationen Wiser Healthcare, har nyligen gått ut med ett gemensamt uttalande.
– Myndigheterna ser detta som ett sätt att spara pengar, säger Ian.
Vilket är förståeligt, onödiga behandlingar är en stor kostnad för vilket samhälle som helst. Ian ser det som ett sätt att omdirigera pengar från det som inte fungerar till att istället satsa på behandlingar som har effekt som man idag säger nej till med argumentet att man inte har råd. Han tror att det kan öppna upp för en stor förändring inom sjukvården. Och han får medhåll av kollegan Andy Carr professor i kirurgi vid universitetet i Oxford som säger i en artikel i The Guardian härom veckan – där även Ian medverkar – att det finns anledning att se över om kirurgi med subjektiv utkomst, som till exempel vid smärta och stelhet, verkligen är nödvändig.
Sköldkörtelcancer överdiagnosticerad i Sydkorea
Ett exempel på en sjukdom som är överdiagosticerad är sköldkörtelcancer, berättar Ian. Speciellt i Sydkorea där man screenar befolkningen och sedan starten för cirka 20 år sedan har antalet diagnoser femtondubblats. Sköldkörtelcancer är nu den vanligaste cancerformen i landet och antalet operationer där sköldkörteln avlägsnas har ökat i motsvarande omfattning.
– Problemet med kirurgi är att det medför komplikationer. Först och främst förlorar patienten sin sköldkörtel och måste gå på medicin resten av livet. Risken är även stor att man blir av med bisköldkörteln av bara farten, vilket orsakar diverse problem och många får dessutom skador på sina stämband.
Vad som däremot inte påverkats är antalet dödsfall i sjukdomen, de är fortfarande lika många. Så trots omfattande provtagningar och behandlingar dör fortfarande lika många i Sydkorea av sköldkörtelcancer som innan man införde den statligt finansierade satsningen på screening. Det finns dessutom former av sköldkörtelcancer som många kan gå om kring med utan att det behöver åsamka dem någon skada i övrigt, så den här typen av åtgärder skapar fler problem än den löser menar Ian.
– Det är verkligen på sin plats att ifrågasätta om det är värt pengarna för att inte tala om vad man utsätter patienterna för.
LÄS OCKSÅ: Bröstcancer – åtta sätt att skydda sig enligt forskningen
Falska positiva resultat vanligt
Även bröstcancer är kraftigt överdiagnosticerat och många får ”false positives” alltså falska positiva resultat av provtagningar och mammografi. Som exempel nämner han diagnosen DCIS eller ductal cancer in situ som tidigare inte klassades som cancer men numera diagnosticeras och behandlas som cancer.
– Det trots att det finns studier som visar att om inget görs för att behandla DCIS har det en tendens att gå tillbaka, säger Ian.
”Bröstcancer är ingen lokal åkomma”
Den allmänna bilden vi har av cancer att det startar som något litet som växer och slutligen blir din död är felaktig menar Ian.
– Om det är lite kan det försvinna av sig själv men du kan också gå med svårare cancer utan att det för den sakens skull kommer leda till att du dör av det.
Bröstcancer definieras dessutom felaktigt som en lokal åkomma begränsad till just brösten men är egentligen en systemisk sjukdom enligt Ian.
– Att operera minskar enbart risken att det återkommer just där men det gör inget för att minimera risken att det sprider sig någon annanstans i kroppen.
Det försiggick dessutom för ett antal år sedan vad Ian liknar vid en tävling mellan kända kirurger att ta fram aggressiva ingrepp mot bröstcancer – så kallad radikal mastektomi – som resulterade i direkt stympning av kvinnor som blev vanställda efteråt. Detta var innan man kunde rekonstruera bröst.
– Det var ett utslag av hybris och förenklat tänkande som gick ut på att ju mer man tog bort desto bättre men det var inte mer effektivt.
Överbehandling av prostatacancer
Även prostatacancer överbehandlas menar Ian, det finns inget som tyder på att det är bättre för vissa patientgrupper att avlägsna prostatan. Det minskar inte risken att de dör i förtid men ändå är det en vanlig åtgärd. Problemet är att man screenar menar Ian, när man sedan står med provresultatet svart på vitt måste man agera, ofta med komplikationer som problem med urinering och sexuell funktionsnedsättning som följd.
– Patienten tror att det är priset de måste betala för att leva men de lever inte längre för det, dessutom påverkas livskvaliteten till det sämre.
LÄS OCKSÅ: Prostatacancer kan hämmas av naturligt polyfenol-tillskott
Skrev boken ”Surgery the ultimate placebo”
2016 kom Ian Harris ut med boken ”Surgery the ulitmate placebo”, en bok han främst riktade till sina kollegor men också till allmänheten, då han även vill att patienter ska få upp ögonen och våga ifrågasätta en operation, men framför allt vill han få sina kollegor att tänka om.
– Det jag skrev var egentligen inga nyheter, jag inkluderade inte något som inte var känt sedan tidigare. Och även om effekten av vissa ingrepp diskuteras flitigt bland kirurger, är det ändå förvånansvärt få av mina kollegor som är medvetna om problemet, säger Ian som är glad att han som professor uppmuntras att informera och sprida kunskap, något han inte kunnat göra på samma sätt som läkare anställd på ett sjukhus.
Slår ett slag för att inte behandla
Många läkare har svårt för tanken att inte behandla menar Ian.
– Tanken är ofta att ju mer vi opererar bort, desto bättre men det är inte nödvändigtvis så säger Ian, som vill slå ett slag för att inte behandla.
Som exempel nämner han hur diskussionen kan gå när det kommer till mild artros i knäna. Om Ian föreslår för en kollega att inte utföra en artroskopi för att avlägsna artros är det inte ovanligt att den andra läkaren ställer frågan: ”Men vad förväntar du dig att jag ska göra, sätta in en knäprotes? ”Alltså ett ännu större ingrepp. När Ian då säger att han tvärtom föreslår att man inte ska göra någonting alls blir de helt ställda, tanken har inte föresvävat dem menar Ian.
Överförskrivning av antibiotika
Samma tankesätt har orsakat den överförskrivning av antibiotika vi har sett fram till idag och som orsakar stora problem och Ian tycker det är på tiden att det blir debatt i frågan. Han anser även att det är dags att undersöka effekten av kirurgi på samma sätt som den av mediciner, det borde ställas samma högra krav på evidens menar han.
Många vill bidra till forskningen
Det är lätt att tro att det kan vara svårt att hitta frivilliga som vill utsätta sig för låtsaskirurgi, men tydligen är villigheten förhållandevis stor.
– En till två tredjedelar av de tillfrågade tackar ofta ja, berättar Ian.
I en enkät de tillfrågade fick fylla i listade de som tackade ja allmännyttan som främsta skäl och de som tackade nej gjorde det i majoriteten av fallen – kanske något överraskande – för att de inte ville få sitt öde avgjort av slumpen och inte nödvändigtvis för att de prompt ville ha själva operationen vilket Ian trodde skulle vara det huvudsakliga skälet till att tacka nej.
Inte helt oproblematiskt
De finns givetvis ett etiskt dilemma med att skära i människor utan att utföra en behandling, det är inte helt riskfritt. Det finns alltid risken att det uppstår en infektion menar Ian men allt sker under kontrollerade former och risken är så liten att nyttan överväger anser han. En del kritiker menar också att det är oetiskt då patienten inte vet om den får kirurgisk behandling eller inte men då kontrar Ian att det är betydligt mer oetiskt att utföra en operation om man inte vet att den har effekt. Som exempel nämner han steloperation av ryggen mot ryggsmärta.
– Det görs en miljon sådana ingrepp i USA om året och vi vet inte ens om det fungerar, vad är etiken i det frågar sig Ian.
Man har dessutom sett att risken för biverkningar är mindre för de som får fejkoperationen.
Blindtarmsoperationer snart ett minne blott
Ett ingrepp vars tid kan vara förbi är blindtarmsoperationen, förutsatt att blindtarmen inte brustit går nämligen blindtarmsinflamamtion att få bukt med med hjälp av intravenös antibiotika.
– Studier har visat att det är precis lika effektivt, du slipper dessutom ärrbildning och problem som kan uppstå längre fram som i fallet med operation säger Ian. Enda nackdelen är att det är mer sannolikt att du kan få det igen säger Ian, den risken finns inte efter ett avlägsnande.
Men många läkare känner inte till alternativet och fortsätter göra som de alltid gjort. Då blindtarmen dessutom inte är något överflödigt bihang utan visat sig vara en viktig del av vårt lymfsystem borde det vara eftersträvansvärt att slippa göra den typen av ingrepp.
– Problemet är att många kirurger tror sig veta bättre än evolutionen och resonerar att det där behövs inte, det kan vi ta bort, säger Ian.
Kostar mer än det smakar
Kranskärlsvidgning med hjälp av ett metallnät när det uppstått en förträngning är ett annat vanligt ingrepp som Ian ställer sig tveksam till. Mycket tyder på att för de som inte har allvarliga problem och haft svåra hjärtattacker är det med största sannolikhet bättre att avstå. Hjärtat anpassar sig och får sin blodförsörjning från annat håll menar Ian. Med ingreppet tillkommer en uppsjö av komplikationer. Först och främst måste patienten äta blodförtunnande medicin resten av livet och då metallnätet är ett främmande föremål kommer kroppen börja kapsla in det, något som skapar ny förträngning som sedan i sin tur måste åtgärdas.
– Det är inte lika okomplicerat som det låter.
LÄS OCKSÅ: Nya diagnos- och behandlingsmetoder för hjärtsjukdom på framväxt
Stort förtroende för kroppens förmåga
Kroppen har en enastående anpassningsförmåga och har en stor förmåga att läka sig själv om vi inte lägger oss i menar Ian. Som exempel nämner han den svullnad som kan uppstå runt ryggkotor vid ett kraftigt slag son till exempel ett fall mot ett hårt underlag, då är det vanligt att man opererar för att minska trycket och motverka svullnad och smärta men om man inget gör har det visat sig vid återkontroller att det rättar till sig av sig själv.
– Jag har stort förtroende för kroppens egen förmåga att läka sig själv. Mitt område är frakturer och många gånger får jag påminna patienter att ben faktiskt läker själva och att det långt ifrån alltid behövs en operation.
Snart dags för ny bok
Ian är kritisk mot det han kallar medikalisering, det vill säga att vi sjukdomsklassar sådant vi egentligen borde klara av att hantera själva som till exempel sorg och lämnar över ansvaret på sjukvården att lösa det åt oss.
– En följd av det blir att vården förlorar människors förtroende, säger Ian.
Ian står nu i begrepp att påbörja sin nästa bok som han ska skriva ihop med en kollega där de kommer ta en närmare titt på läkemedel med samma kritiska blick då de enligt Ian många gånger inte gör det de ska.
Av Nina Törmark
Kurera har tidigare publicerat ett utdrag ur Ian Harris bok ”Surgery the ultimate placebo”, läs det här:
Kirurgi – värsta placebon
Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!