Att vandra 80 mil på El Camino: ”Varje dag var ett äventyr”

Kan man verkligen vandra 80 mil? Bevisligen går det – frilansjournalisten, tillika Kureras webbredaktör, Emma V Larsson vandrade tillsammans med sin pojkvän pilgrimsleden ”El Camino” under fem veckor i somras.

Emma är inte ensam om att göra denna långa och tuffa vandring. El Camino de Santiago eller ”El Camino” som den också kallas, är en vandringsled i Spanien som uppskattningsvis 80 000 människor går varje år. Pilgrimsleden slutar vid Sankt Jakobs grav i staden Santiago de Compostela i nordvästra Spanien och går bland annat över bergskedjan Pyrenéerna. Leden togs i bruk på 800-talet och under 1300-talet gick heliga Birgitta leden med sin man som en del av sin vandring från Sverige.
– Det var säkert tio år sedan jag fick upp ögonen för den här vandringen, berättar Emma. Sedan visade det sig, redan på en av de första dejterna, att min kille också var sugen och denna sommar passade ovanligt bra rent tidsmässigt för oss båda.

► Läs också: 3 superfoods att äta varje dag

Den populäraste sträckan
Det finns många olika sträckor på vandringsleden men en av de populäraste, som även sägs vara den vackraste, är 80 mil lång och börjar i St Jean Pied de Port i Frankrike. Det var här Emma och hennes pojkvän började sin resa i mitten av juni. Men redan innan resan hade de gjort en hel del helgutflykter runt omkring Stockholm.
– Vi vandrade mycket med de kängor som vi skulle gå i. Det var emellertid ingen extrem träning inför resan. Jag tränade som jag brukar, simning, yoga och såklart en hel del vandring i skog och mark, berättar Emma.

Emma och pojkvännen bestämde sig för att tälta längst med vandringsleden. Ett lite mer udda tilltag. De flesta som går leden bor på härbärgen, men under högsäsong kan det ändå vara en bra idé då de ofta blir fullbelagda.
– Förberedelserna bestod till stor del av att planera packningen. Eftersom vi vandrade med tält hade vi betydligt mer utrustning än vad många andra vandrare har. Min ryggsäck vägde ungefär 16 kilo, det var mer än dubbelt så mycket jämfört med de andra som vi träffade på leden, säger Emma.

Smart packning
Rekommendationen är att man inte ska ta med sig mer än fem kilo packning och att man ska ha med tvättmedel istället för extrakläder.
– Vi hade med oss två ombyten vandringskläder, vilket bestod i byxor som kunde göras till shorts samt t-shirts, linnen, strumpor och underkläder i merinoull. Vi hittade tvättmöjligheter och hade med oss ett särskilt tvättmedel för ull, samt en allt-i-allo-tvätt som är miljövänlig och kan användas i vattendrag. Det fungerar både som tvål, tvätt, disk och schampo.

Vädret var soligt och varmt under nästan hela vandringen. Under en veckas tid gick vandringen över en högplatå och då blev nätterna riktigt kalla. Regnade gjorde det bara under ett par dagar.
– Ett gott råd, utbrister Emma, köp inte en 10 kronors regnponcho! Välj en av högre kvalitet. Hade det regnat fler dagar hade jag inte haft något regnskydd. Annars är vi nöjda med packningen – det enda jag hade för mycket var ett par linnen för kvällsbruk. Det jag saknade var en tunn långärmad tröja – och som sagt – en rejälare regnponcho.

”Gryningen var magisk”
Emma och hennes pojkvän slog ofta ner sitt tält i trädgården till de små vandrarhemmen och härbärgena som fanns utmed leden. De tältade drygt hälften av tiden, de andra nätterna tog de in på små hotell där de kunde få eget rum. I vandrarhemmen bor man mestadels i sovsalar.
– Sängplatserna tog ofta slut så var man beroende av sovplats behövde man vara i tid på nästa ställe. Därför börjar man ofta vandringen i gryningen varje dag. Vi valde också att börja tidigt eftersom det var svalare då. Det är dessutom smått magiskt att vandra i gryningen, att se soluppgången i detta fantastiska landskap.

Ibland var de framme vid dagens slutmål vid tretiden på eftermiddagen, andra dagar kunde det dröja ända fram till sjutiden på kvällen.
– Vi tog det lugnt. Passerade vi en fin plats tog vi en vattenpaus eller en fikarast. Ledordet var att inte stressa. Vi hade inget flyg bokat för hemresan och inga tider att passa, säger Emma belåtet.

Utmed vandringsleden fanns vattenkällor i form av kranar och brunnar.
– Vi klarade oss hyfsat bra och blev inte sjuka av vattnet, berättar Emma. Vi hade även med en guidebok som talade om på vilka sträckor det fanns gott om vatten och när man behövde ha med mycket eget. Vi var ju beroende av många liter vatten om dagen i värmen.

► Läs också: Så ska du träna inför sommarens vandringstur

Hälsporre och blåsor
Fötterna är det som är mest utsatt under vandringen. Många vandrare vrickar fötterna och får blåsor som blir infekterade.
– Man hade förstås krämpor lite av och till – det är inget man kommer undan. Jag fick känning av hälsporre som jag löste med sulor, sen smärtade hålfötterna och dessutom fick jag enorma blåsor på hälarna.

Men det var inget av detta som gjorde att hon inte ville fortsätta vandra. Mot slutet gick det brant nedför i flera dagar och knäna började kännas av – men det löste Emma med att börja gå med vandringsstav, vilket gjorde att hon fick stöd.

Många som går El Camino är i medelåldern. Det är självklart många spanjorer men Emma och hennes pojkvän stötte också på väldigt många amerikanare.
– Alla går ju inte hela leden. Det är vanligt att man går de tre sista dagarna och i slutet mötte vi många yngre vandrare. Annars var vi bland de yngsta, berättar Emma. Vi mötte faktiskt bara fyra svenskar på hela tiden.

Att vandra som par beskriver hon som spännande och roligt.
– Det är härligt att vandra ihop med någon som man trivs så bra med och vi hade mycket roligt ihop hela tiden. Det är viktigt att både kunna vara tysta tillsammans men även att peppa varandra när det känns tungt. Även om vi var dödströtta varje kväll var vi sugna på att börja vandra igen morgonen därpå. Varje dag var ett äventyr, och det känns fint att kunna dela alla upplevelser tillsammans. Det är så många härliga minnen som vi kan prata om länge framöver.

Blandade känslor vid slutmålet
Den 20 juli var vandringen slut och de nådde Santiago de Compostela där man samlas framför katedralen och sedan går för att hämta ut sitt certifikat. Det får man om man har vandrat minst 10 mil, och det hade ju Emma och hennes resesällskap gjort med råge.
– Det kändes fantastiskt, märkligt och sorgligt, allt på en gång, när vi stod där framför katedralen. Lättnaden över att allt gått så bra, euforisk över hur långt vi faktiskt vandrat. Det var otroligt konstigt att inte gå längre. Men framförallt var jag glad över att vi hade gjort det. Vi klarade det!

De kom hem till vardagen igen med blandade känslor.
– Jag hade drömt om att sova i min egen säng, laga mat i ett riktigt kök och att bara tassa omkring hemma i riktigt rena kläder. Och det var underbart. Det var så skönt att bara kunna lägga ifrån sig något utan att hålla på att packa, packa upp, packa igen. Men nästan direkt så kom vandringsabstinensen ändå, berättar hon.

Och därför börjar Emma redan planera nästa långvandring.
– Jag skulle gärna vilja gå någon av de andra vandringslederna som går till Santiago de Compostela.

Men till dess så vandrar och tältar Emma vidare hemma.

Emmas packning:

Ryggsäck (Osprey Ariel) på 55 liter, vilket är mer än vad många brukar bära på leden, men Emma bar även tältutrustning.

4 par strumpor

2 sport-BH och 3 trosor i ull – tvättades ofta!

2 t-shirts i merinoull samt ett linne

Vandringsbyxor som kan bli shorts

Skaljacka

Ordentliga kängor, samt vandringssandaler

Regnponcho

Fleecetröja

Tält, sovsäck och liggunderlag

Gaskök med tillbehör

Ett litet spel ett par böcker

Toalettartiklar samt en första hjälpen-låda

Solhatt och solglasögon

Lättviktshandduk och bikini

Pannlampa

En omgång sköna kläder för kvällsbruk

Av Malin Duvstedt