Helt plötsligt luktade håret rök. Nästa dag hade hon lock för öronen, sedan uppstod konstiga utslag på huden.
Här skriver Pia Lerigon om de udda symptomen som aldrig tycktes vilja ta slut – och vad som så småningom fick henne på fötter efter en långdragen coronaresa.
Jag insjuknade med halsont fredagkvällen den 6 mars. Morgonen därpå vaknade jag med feber, hosta, huvudvärk och var allmänt hängig. Sedan kom magsmärtorna och illamåendet. Två veckor gick och jag var inte i närheten av att tillfriskna, vilket förvånade mig. En vanlig influensa borde ha blivit bättre och var det covid-19 borde jag antingen ha hamnat på intensiven eller vara på bättringsvägen – det var ju vad Folkhälsomyndigheten påstod. I mars hade ingen hört talas om långtidssjuka i covid-19.
LÄS OCKSÅ: Kureras expert Jan G Bruhn: Egenvård är en resurs i virustider
Tre veckor gick och jag blev bättre. Skönt, tänkte jag och ringde jobbet med den goda nyheten om att jag snart var tillbaka. Kände mig symptomfri och passade på att kalka av badrumsdörrarna. Det borde jag inte ha gjort. Det var nämligen allt jag hann i min städiver innan jag låg nedbäddad i sängen igen.
Veckorna gick utan att jag blev bra. Symptomen kom och gick om vartannat. Hostan försvann för att komma tillbaka igen, huvudvärken och halsontet likaså. Febern däremot hade bestämt sig för att stanna på 38 grader. Det var inte mycket, men det oroade mig att febern inte gick över. Att jag dessutom fick feberfrossa trots att febertermometern visade konstant temperatur fick mig att tro att det var något fel på termometern, men den funkade bra på resten av familjen.
Allra konstigast var att det tillkom nya udda symptom varje vecka – symptom som omöjligt gick att koppla till en vanlig influensa. Förutom delvis försvunnet luktsinne och en massa konstiga utslag på fötter och i ansikte, så fick jag lock för öronen som varade i flera dagar. När det försvann började det istället att ringa konstant i öronen för att några dagar senare försvinna igen. Då kom röklukten. Jag var helt säker på att grannen eldade, men när jag öppnade dörren fanns det inte tillstymmelse till brandrök. Däremot stank det rök om mitt hår. Jag duschade och tvättade håret, men det hjälpte inte. Jag frågade maken om han tyckte att det luktade rök, det tyckte han inte. I två dagar luktade jag rök, sedan försvann det lika plötsligt som det uppstått.
LÄS OCKSÅ: Ny prognos: Kvinnor drabbas hårdast av coronakrisen
Den sjunde veckan kom andnöden och då blev jag rädd på riktigt. Jag skulle gå ut med soporna men orkade inte gå mer än ett par meter innan jag fick släppa soppåsen och luta händerna mot knäna. Det här går inte längre, tänkte jag. Jag kan inte fortsätta vara såhär sjuk. Men vad kunde jag göra när det saknas botemedel och ingen har några svar?
Eftersom jag är utbildad inom något som kallas lean, vilket är en slags ledningsfilosofi som handlar om att jobba med ständiga förändringar, så slog det mig att jag kunde pröva katan – en strukturerad ledarskapsmodell för ständigt lärande. Den amerikanske forskaren Mike Rother, som myntat begreppet katan, hävdar att den är universell. Kanske skulle den fungera för mig att ständigt bli bättre från min sjukdom?
Jag bestämde mig för att pröva. Jag satte upp den långsiktiga visionen att bli frisk och fullständigt återhämtad med en energinivå som är på topp och bestämde att mitt första mål skulle vara att klara av att gå uppför den branta backen utan att flämta efter luft. Sedan använde jag katan för att hitta ett sätt framåt.
LÄS OCKSÅ: Echinacea kan förebygga coronavirus
Efter tre veckors strukturerat experimenterande, där jag bland annat träffade läkare för att utreda hur pass allvarligt sjuk jag var, så hittade jag lösningen för mig: kosttillskott med C-vitamin, D-vitamin och Betaglukan gjord på jäst. Redan inom några dagar var jag helt symptomfri och den här gången fick jag inga bakslag. Tvärtom hade jag så mycket energi att det fullständigt sprudlade om mig. Jag kände då att jag måste dela med mig av det här. Kan katan hjälpa mig borde den kunna hjälpa andra. Jag skrev boken ”Vägen framåt till ett friskare liv efter covid-19”, där jag berättar om hur jag arbetade med katan för att hitta min väg framåt.
Katan handlar inte om att kopiera andras metoder utan vad som fungerar för dig. I mitt fall var det kosttillskotten som gjorde skillnad, men för någon annan kan det vara något helt annat.
Sedan jag blev symptomfri den 16 maj har jag inte haft några bakslag mer än att blodtrycket skenade när jag gjorde ett konditionstest hos fysioterapeuten. Istället för att börja träna blev det därför dagliga promenader, men ibland är det lilla fullt tillräckligt. De dagliga promenaderna gör mig oerhört gott och jag mår fantastiskt bra. Jag arbetar vidare med katan och sätter upp nya delmål på min resa till ett friskare liv.
Av Pia Lerigon, författare och verksamhetsutvecklare
Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar. Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta: webbredaktor(@)kurera.se.
Pia Lerigon
Ålder: 48
Yrke: Författare, verksamhetsutvecklare och lean-coach, aktuell med boken ”Vägen framåt till ett friskare liv efter covid-19”
Bor: I ett egenritat hus i Nacka
Familj: Make, 11-årig dotter, tre katter, en hund, akvariefiskar samt en kanin som ständigt är på rymmen.
Så mår jag bra: Jag tar vitamintillskott och dagliga promenader. Annars är jag lyhörd och känner in kroppen.