”Den positiva bilden av adoption stämmer inte!”

Taina Adolfsson adopterades till Sverige som sexåring – och blev aldrig sig själv igen.
I sin krönika skriver hon om hur hennes erfarenheter har gjort henne i princip helt emot adoptioner och om att bilden som målas upp av adoptioner är både förljugen och skönmålad.

Jag kom som ett finskt efterkrigsbarn 1949 till Sverige. Jag var sex år och min biologiska mor hade dött ett år innan i lungtuberkulos.
Mina släktingar i Finland hade sagt att jag bara skulle stanna över sommaren för att sedan återvända hem för att börja i första klass. Så blev det inte.

LÄS OCKSÅ: 10 poddar om mental hälsa och personlig utveckling

Förlorade en känsla av tillhörighet
Istället utsattes jag för övergrepp av vuxna som borde ha beskyddat mig, jag förlorade också mitt språk, min kultur och en känsla av tillhörighet i mitt hemland Finland.

Det finns ungefär 60 000 utlandsadopterade barn i Sverige idag och vi utlandsadopterade är en marginaliserad grupp. Förr trodde man att de adopterade mådde bra, men forskningen som kommit på området visar en helt annan än den av ett lyckligt par som hämtat sitt adoptivbarn på flygplatsen.

Anders Hjern, professor i social epidemologi vid institutionen för medicin, forskar om särskilt utsatta barns hälsa och publicerade 2002 en avhandling där han och hans kollegor kom fram till att självmordsrisken är fyra gånger högre hos utlandsadopterade barn. De har också har en högre risk att drabbas av andra typer av psykiska problem.

LÄS OCKSÅ: “På liv och död – hur du hittar styrka när livet stormar”

Haft svårare att etablera sig på arbetsmarknaden
Sverige är det land som tagit emot flest barn för adoption per capita men man tiger om de adopterades psykiska ohälsa.
De adopterade har också oftare problem med alkohol och narkotikamissbruk, kriminalitet och psykiska sjukdomar. Gruppen har också svårare att etablera sig på arbetsmarknaden.

Då frågar jag mig själv hur det kan komma sig att inte psykiatriker och psykologer har höjt sina röster till politikerna och talat om detta så att man kan stävja adoptioner så mycket som möjligt för barnens bästa? Sverige är ju så bra på att se barnperspektivet från andra synvinklar – men när det gäller utlandsadoptioner så tiger man.

Den positiva officiella bilden av de adopterades situation stämmer inte, bakom fasaden göms tragiska livsöden av stora mått.
Även många inom forskarvärlden har blundat för detta vilket kan bero på att forskarvärlden, adoptionsrörelserna och berörda myndigheter har dominerats av adoptivföräldrar och man inte vill tala om hur deras adoptivbarn mår innerst inne. De är en resursstark grupp och passar helt enkelt inte in i gruppen vårdsökanden för sina adoptivbarn.

LÄS OCKSÅ: Agneta Sjödin: “Balans i livet är alltid min prioritet”

Drabbades av självskadebeteende
När det gäller mig själv så drabbades jag av ett självskadebeteende senare i livet. Jag inledde relationer med män som utnyttjade mig sexuellt men det såg jag inte då eftersom jag sökte kärlek och bekräftelse.
Min vilja hade stukats tidigt och jag var van vid att göra som andra människor sa till mig. Jag skickades som ett kolli över Östersjön utan att kunna protestera. Jag var så van vid att kränkas så jag förstod knappast att det var fel.

Först när jag närmade mig femtioårsstrecket började jag på fullt allvar inse att jag faktiskt hade blivit utsatt för många brott, och det var sorgligt att förstå att jag kunde ha anmält de som utsatt mig.

LÄS OCKSÅ: “Psykisk ohälsa och självmord är stora utmaningar för samhället”

Anser att det är en form av barnhandel
Jag deltog senare i Vanvårdsutredningen men fick nej till skadestånd med hänvisning till att det inte gick att bevisa att jag hade vistats i hemmet två år innan adoptionen gick igenom. Var skulle jag som barn varit då, menade dem? Det fick jag aldrig svar på.

Så min inställning till utlandsadoptioner står fast. Jag anser att det är en form av barnhandel.
Två av mina bröder som kom till Sverige från Finland ett par år innan mig med krigstransporterna, och också adopterades, tog livet av sig. Jag tänker ofta på er mina älskade småbröder. Jag undrar ibland vad som hade hänt med oss alla om vi hade fått stanna kvar i vårt hemland?

Nu har jag två underbara barn och fem härliga barnbarn och jag är så lycklig över att ingen av dem har skickats som kollin jorden över för att gå en oviss framtid till mötes.

Av Taina Adolfsson som skrivit boken ”Påtvingat liv”.

Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter som Kurera delar.
Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta: webbredaktor(@)kurera.se.