Farah Abadi: ”Jag mår alltid bättre efter ett kallbad”

Hon är lugnet själv i stressiga direktsändningar och utstrålar alltid en sprittande, varm energi, vare sig det är ”Ring så spelar vi” i radio eller ”Mello” i tv. Programledaren Farah Abadi mår bra av kallbad, ost och kostymdramer på tv – men vill inte behöva be om ursäkt för att vara en kvinna som syns, hörs och tycker om sig själv.

Text: Carolina Eriksson

När vi hörs på telefon har Farah Abadi precis kommit tillbaka från Stockholm efter att ha varit med på Kristallen, den stora prisgalan för tv-branschen. Hon var nominerad till bästa kvinnliga programledare, men blev snuvad på vinsten av veteranen René Nyberg.

– Det var jätteskoj att vara nominerad, och att komma dit. Det var första gången jag var där och det är som en stor firmafest, berättar Farah på sin melodiska, mjuka skånska.

Men nu sitter hon uppkrupen i soffan hemma i huset vid havet i Malmö igen, som hon bor i med sin sambo Johan och deras två små barn.

Kärlek vid första radiokontakten

Farah Abadi har de senaste åren synts och hörts som så väl programledare i Melodifestivalen, som tävlande i På spåret (ihop med Johan Glans), som programledare för ”Sommarlov” och sidekick till Babben Larsson i ”1 mot Sverige”. Och inte minst har hon hörts i Karlavagnen, Ring så spelar och Musikhjälpen i Sveriges Radio.

Radiomediet bjöd på kärlek vid första ögonkastet för Farah, den dag hon klev in på Sveriges radio för tio år sedan och sökte jobb.

– Jag har kul varje dag på jobbet! Det är inte ofta jag känner att det är jobbigt eller tråkigt, utan oftast känner jag bara att jag mår jättebra av att vara där.

Vad är roligast, att göra tv eller radio?

­– Det är så svårt att säga. Det är jätteroligt med tv som har sådan genomslagskraft och är ett så stort maskineri. Den enda skillnaden är att går det åt helvete på radion så kan man kommunicera med händer och ögon till sin producent. Det kan man inte göra i tv för då syns man. Radion är också otroligt rolig för att det är så ”låg tröskel in”. Jag får prata med ”riktiga människor” från hela Sverige, som har en massa olika tankar, bakgrunder och livssituationer.

Och just det känns viktigt menar Farah, som reflekterar över hur sällan man faktiskt får prata med personer som inte befinner sig i samma livssituation som en själv. Vanligen under en dag så pratar man kanske bara med kompisar som lever liknande liv, grannar som bor på samma plats och har barn i samma skola, eller med kollegor som har samma slags jobb.

LÄS OCKSÅ: Magnus Hedman: “Jag jobbar på att bara vara Magnus”

Glad och trygg i grunden

I somras gjorde Farah även debut som sommarpratare i P1. Ett program som hon tillägnade sin mamma, mormor och dotter och handlade om hur hennes mormor och mamma behövt fly från sina hem. Och om tacksamheten över att hon själv lever i trygghet och att hennes egen dotter förhoppningsvis aldrig ska behöva uppleva en flykt för sitt liv.

Och trots att ämnet var allvarligt och vemodigt så andades Farahs program både livslust och glädje. För Farah är i grunden, som hon själv säger i programmet, en glad och trygg person.

Vad har du ärvt från din mamma och mormor tror du?

– Jag tror att det är känslan av att allt kommer att lösa sig, att ingenting är så farligt. Det värsta är förbi.

På frågan om det inte finns något som gör henne arg eller ledsen så svarar Farah att jo, det finns det trots allt.

– Jag tycker det är jättejobbigt att vara hemifrån, jag älskar att vara hemma. Så när jag varit i väg för lång tid kan jag må dåligt. Jag kan också bli ledsen på vintern, för jag hatar mörker. Det är deppigt, så deppigt. Men det är sådant jag får lära mig att leva med, så jag försöker skynda mig förbi vintern, och stretcha ut sommaren.

Har du några knep för det?

– Jag försöker göra det så mysigt som möjligt, tända många lampor och ljus och ha kompisar över på middag. Göra gosiga saker med vänner och familj. Och så är jag besatt av att googla ”sol, upp och ner”. Jag kan inte missa en hel dag av ljus genom att vara inomhus från när solen går upp halv nio och ner redan vid tre.

Viktigt med egentid i vardagen

Farah vet mycket väl hur det är att inte få se solljus, efter att i flera omgångar ha programlett ”Musikhjälpen” i P3. Ett program som görs mitt i mörkaste december, då hon har varit inlåst i en glasbur i en vecka och sänt live-radio dygnet runt från olika städer i Sverige för att samla in pengar till välgörenhet.

– Senaste året jag var med, i Stockholm, stod glasburen till och med inomhus. Då var det bara studioljus hela dagarna – man blir knäpp av det!

För att må bra i vardagen när hon inte är mitt i det extrema radiosändandet så är Farah mån om att få till något som är både omtalat och dyrbart: egentid.

– Jag behöver en stund för mig själv, och det fattade jag först när jag fick barn. För då inser man att det inte är självklart att få det – man måste faktiskt ta den stunden. Är jag ensam hemma i 45 minuter så skiter jag i att städa eller göra en massa måsten. Jag lägger mig på sängen och bara läser en bok, blickar ut eller scrollar på telefonen. För att bara göra ingenting och vila kroppen. Man måste passa på.

Mår alltid bättre efter ett kallbad

Något annat som Farah gör regelbundet för att må bra är att kallbada.

– Jag badade senast i förrgår. Jag älskar att basta och bada! Det känns som att kroppen blir ren på både utsida och insida, som att porerna bara öppnar upp sig. Så himla härlig känsla, utbrister Farah med en entusiasm som färdas rakt igenom telefonlinjen.

Men hon tillägger sedan att hon inte är ”nån sorts expert som simmar ut i Öresund i november”. Hon älskar helt enkelt bara att ta sig ett dopp. I början fick hon hjärtrusning av de kyliga baden, men nu har hon vant sig.

Har du några tips till den som är ovan och rädd att pröva kallbad själv?

– Ett knep jag har är att basta så länge att jag inte bryr mig om hur kallt det är i vattnet. Så ska det kännas! I början höll jag i stegen och bara doppade mig snabbt, ner och upp. Men så fort jag kom upp kände jag: jag skulle stannat i lite längre! För det slutar göra ont direkt när man kommer upp. Kroppen vänjer sig vartefter och får inte längre panik.

Farah brukar gå till ett kallbadhus för kvinnor ungefär två gånger i månaden, inte mer. För det är viktigt att badandet inte blir ännu ett stressigt måste i livet. När hon är där så tar hon sig tid. Hon bara ”är”.

– Det är så härligt, jag bara går runt där med andra nakna kvinnor och ”snicksnackar” lite, men inte så mycket. Inget annat finns som stör heller, inga mobiler får vara med så man kollar inte mejl eller scrollar på Instagram. Man bara är där med sina tankar. Jag har aldrig gått från ett bad och känt mig stressad, jag mår alltid bättre efter.

LÄS OCKSÅ: Sara Nomberg: ”Jag är min egen försökskanin”

Stresstålig när det stormar

Men; stress är å andra sidan inte något som brukar bekomma Farah. Och sällan, för att inte säga aldrig, på jobbet. Vi som såg den första delfinalen av Melodifestivalen 2022 tyckte nog lite synd om programledaren Oscar Zia, när appen för ”hjärtröster” inte fungerade och sändningen blev smått svettig. Men mitt i stormens öga, lugn som en filbunke och med ett stort leende på läpparna stod Oscar Zias sidekick Farah, som bland annat skötte intervjuerna i green room.

Var du så lugn som du såg ut?

– Ja i sådana situationer blir jag inte stressad. Jag menar, jag kan inte fixa en app, jag kan liksom inte gå bakom och koda den eller se till att röstningen funkar, jag har inget med det att göra. Jag finner ett lugn i att ”jag kan bara göra mitt jobb”, så låter jag alla andra göra sina jobb. Jag kan inte stressa för att någon annan är stressad, det hjälper ingen.

Däremot, tillägger hon, kan hon bli stressad av det hon själv kallar ”dumma saker i vardagen”. Som när familjen ska åka iväg och en massa grejer ska packas och kommas ihåg.

Hur gör du för att hitta lugnet och säkerheten inom dig?

– Jag har ju sänt radio i direktsändning i tio år, och är van vid att ibland så går det åt helvete och då får man bara….fortsätta, säger Farah på sitt odramatiskt lättsamma vis.

Men visst kan även hon bli knockad efter en krävande sändning.

– Efter intensiva jobbperioder, som Melodifestivalen eller Musikhjälpen, så är det alltid en dipp efteråt då jag är trött och ledsen. Då behöver jag bara vara hemma och ”vila ut det” – i typ en vecka.

Självkänsla – en självklarhet

Den positiva och trygga förankringen i sig själv som följt henne genom livet, spelar säkert också en stor roll i Farahs orubbliga lugn. I en intervju i Amelia tidigare i år lyfte Farah rätten att få ta plats i samhället utan att be om ursäkt, att få äga ”sin kvadratmeter” här på jorden. Och att få gilla sig själv.

– Jag har alltid tyckt så. Så jag blev lite överraskad när inte alla andra tyckte så. Jag tänkte: ”va, är vi inte alla överens om att det är ok att vara så här!?”. Men det var vi ju inte, jag och resten av samhället. Det handlar om att bestämma sig för att ”nu är jag så här och så struntar jag i vad ni andra tycker”, menar Farah.

Men många, inte minst kvinnor, är självkritiska och kämpar med både självkänsla och självförtroende.

– I mina mörkaste stunder kan jag känna att som kvinna ska man vara ”så lite”. Man ska vara så smal som möjligt och inte ha några ansiktsuttryck. Rynkor och allt sånt ska bort och får inte synas. Man får inte skratta högt utan helst fnittra lite gulligt och ta så lite plats som möjligt. Det är som att man ska sudda ut sig själv som kvinna. Och det är jag så trött på!

Har du själv mötts av samhällets motstånd mot att ge dig det utrymmet?

– Ja jag har hört hela mitt liv att ”du är jätteduktig, men du pratar för mycket”, eller ”du skrattar för högt, du är för mycket”. Och det är klart jag kan vara det, men samtidigt: är det så fel?

Har du några råd till andra som vacklar i sin självkänsla eller sitt självförtroende?

– Jag tänker så här: livet är så himla flyktigt, det kan ta slut imorgon och det kan ta slut om 50 år. Vill man leva sitt liv för att andra ska tycka att man är bra, eller må bra i sig själv? Ska du göra det du vill göra, äta det du vill äta, ha på dig det du vill ha på dig, för att du mår bra av det, eller för att andra vill det?

På Farahs Instagram-konto hittar man heller inga snyggfilter eller retuschering som blivit norm idag.

– Jag tycker om mitt utseende som det är. Inte så att jag tycker att jag är världens vackraste, men om jag ser mitt ansikte i spegeln så är det jag – och jag tycker om det jag ser.

LÄS OCKSÅ: Susan Lanefelt: ”Jag känner mig inte ett dugg gammal”

Tacksam för sin uppväxt

Vad alla kanske inte vet är att Farah har övat sig på att ta sin rättmätiga plats sedan barndomen. Hon är nämligen uppväxt i en stor syskonskara om totalt fyra systrar.

–Vi var jättemycket. Varje gång vi fick en ny syster så var det som att vi dubblerades i personlighet, vi blev lite stökigare och lät lite högre för att märkas. Det är nog därifrån det kommer, resonerar hon.

Farah Abadi föddes i Västervik för 34 år sedan och växte sedan upp i Skåne. Föräldrarna är palestinier som flydde från Libanon till Sverige på 80-talet. Men de skilde sig när Farah var tonåring och hennes pappa var frånvarande stora delar av hennes uppväxt. Det var först i vuxen ålder som Farah förstod att familjen inte hade haft det så gott ställt, för det var inget som påverkade henne som barn.

– Jag hade en väldigt bra, härlig och trygg uppväxt med allt vad det innebär. De kompisar jag hade när jag var tio år har jag kvar och pratar fortfarande med varje dag.

I det miljonprogramsområde som Farah bodde som barn fanns det människor av alla olika slag. Sådana med helsvenska föräldrar, med en svensk förälder eller med bägge föräldrar av annan härkomst. Hon hade många kompisar från Balkan, och det var inget annorlunda alls att ha utlandsfödda föräldrar.

– Jag är jätteglad för det och hade inte velat växa upp på något annat sätt.

Personligheten lik en lök

I sitt sommarprat beskrev Farah sin personlighet som bestående av flera lager som går att skala av; likt en lök, där det arabiska varvas med det svenska. Att hon till exempel verkligen gillar svensk husmanskost med sås och potatis, samtidigt som hon älskar arabisk mat.

När känner du dig som mest svensk respektive arabisk?

– Jag känner mig mest svensk nästan alltid. Men det är svårt att säga för det går in i varandra hela tiden, från situation till situation. Jag känner mig superarabisk och som ett ufo om jag är i ett rum med svenska gubbar. Men det hade jag kanske gjort ändå. Och sen kan jag känna mig väldigt svensk i hur jag tänker – och för att jag älskar midsommar!

Farah reflekterade i sitt sommarprogram också över det sorgliga i tanken på att någon gång bära sitt barn och lägga ner det – för att sedan aldrig lyfta upp det igen.

Har du känt så inför andra milstolpar i ditt eller barnens liv?

– Ja jag tänker att allt kan vara sista gången. Att det kan vara sista gången min dotter sitter i mitt knä och blir matad till exempel. Jag tyckte min mamma var töntig som kunde säga sådana saker när jag växte upp – nu har jag blivit henne!

Hur har livet förändrats annars av att bli mamma?

– Jag har blivit lite mer blödig, känslig. Och jag har fått testa mitt tålamod i det mesta. Det är som ett slags människotest att få barn: ”vad är jag för slags människa, hur fungerar jag under press, under sömnbrist?”, säger Farah med ett litet skratt.

Hon tillägger att om hon såg världen i svart och vitt i tonåren så går allt mycket mer i grått nu.

– Man blir lite mjukare mot andra, jag har blivit det i alla fall. På ett sätt förstår jag bättre nu att livet är jättesvårt. Och att det är lättare att vara snäll mot varandra än att vara hård. Det gör också att jag inte kan förstå hur andra kan vara så dömande. För man vet ju inte; den där kvinnan framför dig i kön kanske har haft en fruktansvärd morgon. Hennes barn kanske har kolik och har skrikit hela natten, och nu står hon där och är lite snäsig.

LÄS OCKSÅ: Ann Wilson: ”Jag gillar att kämpa för saker”

Vill leva sitt bästa liv, nu

Farah har vid 34 års ålder redan lett Sveriges största nöjesprogram och passerat flera andra milstolpar. Finns det drömmar och mål kvar som hon vill uppnå? Nej Farah jobbar inte så, hon har ingen femårsplan eller liknande.

– Jag känner att jag lever mitt bästa liv just nu. Det går bra i min familj, det går bra för mig i jobbet och jag är…stabil.

Och samma tänk applicerar hon på träning. Farah tillhör inte de som måste ha ett mål med sina träningspass för att de ska bli av, som ett lopp eller en tävling.

– Jag tränar bara för att jag inte ska dö i förtid. Så känns det.

Men att inte planera framåt handlar inte om skrock eller att ta ut något i förskott. Det är liksom inte någon mening med det bara, resonerar Farah.

– När jag jobbar så gör jag mitt bästa och så får det leda till nästa grej. Jag vill inte tänka och kämpa för mycket framåt för någonting, det är bättre att njuta av det man har här och nu. Jag vill bara må bra nu, leva mitt bästa liv nu.