Idag äter var sjätte svensk psykofarmaka av något slag och drygt var tionde svensk äter någon antidepressiv medicin – många av dem är unga.
Samtidigt ökar självmorden kraftigt bland unga vuxna.
Psykiatern och psykoterapeuten Johan Stiernstedt frågar sig om det här är en rimlig utveckling och menar att samtal har blivit psykiatrins stora bristvara.
Konsumtionen av psykofarmaka ökar lavinartat. Idag äter var sjätte svensk psykofarmaka av något slag och drygt var tionde svensk äter någon antidepressiv medicin. För trettio år sedan var det bara cirka en tiondel så många som tog antidepressiva. Antalet sjukskrivningar för psykiatriska diagnoser har fördubblats under de senaste tio åren. Psykisk ohälsa är den absolut vanligaste orsaken till sjukskrivning, och står för 48 procent av samtliga sjukskrivningar i Sverige.
LÄS OCKSÅ: Ny studie ska kartlägga orsaken bakom depression
Den största ökningen av psykofarmakakonsumtionen har skett bland barn och unga vuxna. I början av 90-talet skrev man knappt ut några mediciner alls till barn och unga vuxna. Man tänkte att det var riskabelt att ge medicin till barn som växer och utvecklas. Mellan åren 1991 – 2014 ökade bruket av antidepressiva 140 gånger bland flickor och 70 gånger bland pojkar i samma åldersgrupp. Samtidigt skedde en kraftigt ökad försäljning av sömnmedel och antipsykotiska medel till tonåringar. Numera
Foto: Lena Hammar
medicinerar drygt fem procent av 15 – 19 åringarna med antidepressiva. Siffrorna fortsätter hejdlöst att öka år från år. Har detta påverkat självmordsstatistiken för ungdomar? Självmorden bland unga vuxna har ökat stadigt sedan 1990-talet och Socialstyrelsen konstaterar att den psykiska ohälsan för barn fördubblades under åren 2006 – 2016.
Är detta en rimlig utveckling? Är det inte något som är fel någonstans? Alltmer psykofarmaka till hela befolkningen, samtidigt som sjukskrivningarna bara ökar. En enormt ökad förskrivning av psykofarmaka till barn och unga vuxna, samtidigt som självmorden i denna grupp ökar stadigt.
Forskning har länge visat att antidepressiva medel inte har någon påvisbar effekt alls bland barn och ungdomar. Tvärtom riskerar man att hamna i tablettberoende och ett flertal forskningsstudier har också påvisat att självmordsrisken ökar med antidepressiva medel, speciellt bland barn och unga. Utskrivningen av centralstimulerande medel mot adhd har också ökat mycket kraftigt, fast de långsiktiga konsekvenserna av sådan medicinering är helt okända. Vi har en hel generation ungdomar som utsätts för ett gigantiskt experiment.
LÄS OCKSÅ: Konferens visade på många vägar bort från medikalisering
Många människor i alla åldrar fastnar i medicinering med antidepressiva. Det är vanligt att det görs ett flertal försök att sluta, men medicineringen återupptas. Det påstås att dessa medel inte är vanebildande, vilket inte är sant. Vi är många som har kunnat se att medicinerna för många människor blir både fysiskt och psykiskt vanebildande. Stödjande samtal, eller psykoterapi, för att få hjälp att sluta medicinera erbjuds nästan aldrig.
Vi har fått en psykiatri som har blivit helt inriktad på medicinering, alternativt el-behandling. Det verkar finnas en övertygelse om att tankar och känslor uppstår i hjärnan och att det bara gäller att mixtra med signalsubstanser och neuroner, mediciner eller el, så löser man problemen. Samtalsstöd, psykoterapi och det mänskliga mötet har blivit satt på undantag. Om samtal överhuvudtaget erbjuds så är det ofta bara korta serier, kanske bara fem samtal, vilket för många är otillräckligt. Att kunna knyta an till en och samma behandlare i psykoterapi eller längre samtalsstöd, har blivit alltmer ovanligt. Samtal har alltmer blivit psykiatrins stora bristvara. När man enbart erbjuds medicin så sker ju inget inre arbete, vare sig med tankar eller känslor. Hur tänker egentligen det ledande skiktet inom psykiatrin, de som utfärdar Socialstyrelsens rekommendationer för behandling? Det finns en mycket kraftig slagsida mot medicinering och el-behandling, på bekostnad av samtal. Genom läkemedelssubventionen så är vi alla med att subventionera mediciner till mycket höga belopp, pengar som istället skulle kunna satsas på psykoterapi.
El-behandling, ECT, har de senaste 20 åren ökat i användning. Det är numera många människor som berättar om omfattande minnesproblem efter el-behandling. Många har glömt stora delar av sitt liv, samt har fått dagligt praktiska problem med sitt närminne. Detta problem har länge totalförnekats av psykiatrins ledande auktoriteter. Enligt min mening är detta en dold vårdskandal.
LÄS OCKSÅ: Psykiatrikern: ”Missförstånden kring psykiatrisk vård lever kvar”
Vi vet inte hur det kommer sig att vi har ett medvetande. Vi vet inte heller hur det kommer sig att vi har tankar och känslor. Den materiellt/biologiska övertygelsen att medvetande, tankar och känslor uppstår i hjärnan, är bara en tro bland flera. Men att denna tro nu styr psykiatrin, håller på att få förödande konsekvenser. En ensidigt biologisk världsbild gynnar medicinering och elbehandling, på bekostnad av psykoterapi. Kan det rentav vara så att vårt medvetande inte är beroende av hjärnan, som nära döden-upplevelser antyder? Det kan i så fall ge oss ett helt nytt förhållningssätt till människan. Den medicinfixerade psykiatrin riskerar behandla oss som maskiner. De stora frågorna om existensen är ju även kopplade till vilken människosyn vi har, vilken i hög grad påverkar vilken typ av vård och psykiatri vi kan erbjuda. Är tanken att vi kan ha en själ helt främmande för skolmedicinen?
Psykiatrin behöver gå från piller till samtal. Från ”hjärnans kemi”, till lyssnande. Från en ensidig fokusering på signalsubstanser till en betydligt mer vid syn på vad en människa är.
Vi kanske behöver en mer ödmjuk människosyn inom psykiatrin, en psykiatri som för närvarande riskerar att reducera oss människor till några slags mekaniska varelser.
Av Johan Stiernstedt, psykiater och psykoterapeut, aktuell med boken ”Den galna psykiatrin – om bristen på andlighet, samtal och psykoterapi”
Kurera debatt är en debattsida för friskvård och naturlig hälsa.
Här ges möjligheten att ventilera sin åsikt, ge replik eller kort och gott skapa debatt. Sidans debattartiklar och skribenter är fristående från Kurera och behöver alltså inte vara åsikter Kurera delar.
Vill du skriva ett inlägg på Kurera debatt kontaktar du redaktionen på webbredaktor@kurera.se