Elin Liljero Eriksson: ”Så detoxade jag från sociala medier”

Först kändes det som att hela världen pågick och hon inte var med.
Men efter ett tag vände det för journalisten Elin Liljero Eriksson som pausade från sociala medier i 40 dagar.

Det var i mitten av mars jag bestämde mig. Jag skulle försvinna från sociala medier. Pausa i alla fall. Som ett slags digital fasta i 40 dagar skulle jag göra annat istället. Mest för att jag märkt hur lätt jag bara går in där och strosar runt, utan mening eller mål, för att följa mina vänners, kollegors och avlägsna bekantas liv. Och jag kan fastna i scrollandet länge, för det finns ju ingen ridå som faller ner på denna tids kulturella scen. Det är en ändlös loop.

LÄS OCKSÅ: “Våra nya digitala vanor får konsekvenser för vår hjärna”

Nu ville jag testa att logga ut för att jag märkt, även om det nu är första gången jag erkänner det, att jag nog påverkas i hur jag ser på mig själv och min egen duglighet. Jag hade börjat ifrågasätta vad detta beteende egentligen gör med mig.

Är jag verkligen så trygg i mig själv att jag inte speglar mitt liv mot de hundratals jag upplever digitalt? Och skulle jag se annorlunda på mig själv om jag inte fick någon bekräftelse på Instagramkompatibla IRL-ögonblick ur mitt liv? Skulle jag kunna slappna av om jag klev bort från första parkett där jag kan följa allt som pågår i den digitala sociala världen, dygnet runt? Och hur skulle relationen med vänner, bekanta och branschkollegor påverkas? Vilka skulle det kännas naturligt att ta och hålla kontakt med om det inte var på ett digitalt plan? Jag ville prova.

Första veckan kom jag ofta på mig själv med att gå in på de olika plattformarna av ren reflex. Det var som om att mina fingrar automatiskt drogs till att vilja klicka på Instagramsymbolen så snart en dödtidssituation uppkom. Efter ett tag började jag känna av utanförskapet. Som att hela världen pågick och jag inte var med. Jag ville ursäkta mig och skrika ut till alla vad jag genomgick som en förklaring till varför jag inte är närvarande online. Som om någon skulle undra. För det konstiga är att det är lätt att tro att man är i världens centrum på sociala medier. Som om alla nyfiket väntar på ens nästa drag.

Men när ytterligare en vecka hade gått försvann den där känslan av FOMO – fear of missing out, alltså rädsla för att gå miste om något. Istället fick jag det luftigare i huvudet och en klarare blick.

LÄS OCKSÅ: Sociala medier ger sämre nattsömn

Jag började se min fysiska omgivning, ta tid för att prata med grannarna och uppleva barnen mer, höra deras små funderingar och följa hur de leker med varandra. Jag slutade flacka med blicken, tänkte mindre på mig själv och hur jag uppfattades och njöt av alla extra luckor av tid jag fick. Men framför allt, började jag längta efter att umgås med de där två, tre allra närmsta vännerna, mer än vad jag brukade göra. Kanske hade jag levt i en illusion av att jag umgås och vårdar mina relationer genom den skådnings- och uppvisningsverksamhet vi alla mer eller mindre är en del av på sociala medier?

Det kan låta banalt, men jag började uppskatta mina äkta och starka relationer. De andra runt omkring vars inlägg jag gillat, kommenterat och instastoriesklickat med, kändes inte så viktiga längre.

LÄS OCKSÅ: Ny dom: Italien måste informera om hälsoriskerna med mobiltelefoner

När 40 dagar hade gått drog jag mig för att logga in igen. Rädd för vad det skulle göra med mig. För det hade blivit väldigt skönt att vara ifrån allt. Men jag kände ändå att jag behövde ge mig in i det. För uppkopplad måste jag kunna vara. Vi kommer inte sluta leva i den sociala digitala världen, vi kommer leva med både och. Det är balansen vi måste hitta. När jag väl gick in igen upptäckte jag så klart att jag inte hade missat någonting, allt var som vanligt.

Men det jag hade vunnit var att få uppleva hur det är att vara utan detta dagliga beroende, och hur mitt sociala liv egentligen är. Det som är sant och riktigt, bortom den illusion som sociala medier stundtals erbjuder. Och nu vet jag vilka relationer jag verkligen vill vårda IRL, för det verkliga livet vinner långt före det i den digitala sfären. Även om jag kommer njuta av båda.

Av Elin Liljero Eriksson, journalist och författare aktuell med ”Låt oss prata om att ses IRL”

Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar. Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta då: webbredaktor(@)kurera.se.