Selen (Se)

Historik
1818 upptäcks selen av den svenska kemisten Berzelius.
1941 konstateras för första gången att selen är ett viktigt spårämne för levande vävnad.
1949 påvisas selen kunna förebygga levertumörer hos råttor.
1957 upptäcker Schwartz och Folts att selen skyddar mot levernekros hos råttor.
1965 prövar forskare vid Sian-universitet i Kina första gången selen på människa för att förebygga hjärtsjukdom.
1969 visar Parizek att selenit reducerar giftigheten av HgCl2 (kvicksilverklorid) i kyckling.
1975 visar Awasthi att humant glutation peroxidas innehåller selen.
1978 upptäcker man att Keshans sjukdom i Kina beror på selenbrist.

Kemi
Selen liknar svavel i dess fysiska och kemiska egenskaper. Den totala selenhalten hos en vuxen person är mindre än 1 mg och finns proteinbundet i alla celler, med huvudparten koncentrerat till lever, njurar och bukspottkörtel. Selen finns i alla kroppsvävnader förutom i fettvävnad. Dess koncentrationer i blodet är 0,22 µg/100ml. Kroppens förmåga att uppta selen förefaller vara god (mellan 44–70 procent), men här i Norden har vi extra stort behov av selentillskott beroende på vår mycket selenfattiga jord. Selen förekommer ofta i kroppen som aminosyrebunden selenocystein (SeCys).

Metabolism
Organiska selenföreningar absorberas så gott som fullständigt (cirka 90 procent). Däremot föreligger det större individuella skillnader på mellan 40–70 procent i upptaget av oorganiskt selen. Selen i blodet finns till 60 procent i röda blodkroppar och till 40 procent i serumblod. Med blodet transporteras selen till alla vävnader i kroppen. Ungefär hälften av den totala selenmängden finns i levern. I vävnaderna binder sig en del av selenet till enzymet glutationperoxidas, en del till hemoglobinet och andra proteiner, vilket man konstaterat alldeles nyligen. Utsöndring av selen sker genom urinen, lungorna och avföringen.

Funktion
Selen är en mycket viktig antioxidant och är huvudkomponent i antioxidant-enzymet glutationperoxidas. Selen kan skydda kroppen från okontrollerade inre oxideringsreaktioner som förstör cellerna och bidrar till åldrande. Som antioxidant bryter det ner väteperoxid och fettsyraperoxider. Då selen bryter ner peroxider förhindrar det också uppkomsten av fria radikaler.

Selen stärker vävnadens elasticitet samt kroppens immunförsvar via stimulering av antikroppsproduktionen. Det stärker även T-cellernas och makrofagernas funktion samt ökar aktiviteten av tymusen. På senare tid har selen blivit känd för sin skyddande effekt mot kvicksilverförgiftning samt arsenikförgiftning i kroppen. Selen avgiftar även kroppen från kadmium, ett giftigt ämne som bland annat ger upphov till högt blodtryck. Dessutom krävs selen för att producera en specifik typ av hormonliknande substanser, så kallade prostaglandiner, vilka också de är blodtrycksreglerande.

Selen:
• stärker hjärtats och andra musklers funktioner.
• befrämjar enzymaktiviteter.
• förstärker effekterna av E-vitamin.
• förnyar C-vitamin till dess reducerade form.
• har en regenererande inverkan på levern.
• förhindrar kromosomskador och mutationer.
• förebygger stress, hjärtsjukdomar, cancer, blodpropp och tidigt åldrande.
• höjer immunsystemets skyddande verkan 20–30 ggr.
• bidrar till normal utveckling av fostret under graviditeten.
• förhindrar cirka hälften av alla cancertumörer som initierats av kemikalier, genom virus eller genom direkt överföring av cancerceller hos försöksdjur. A- och E-vitamin förstärker selenets cancerförebyggande effekter. Epidemiologiska studier har bekräftat att både cancer och hjärt-kärlsjukdomar förekommer mycket oftare i områden med låg selenhalt. I selenfattiga områden i Finland är dödligheten vad gäller hjärt-kärlsjukdomar 600–700 procent högre än i andra områden i Finland, där selenhalten i jorden är mer normal.
• reglerar sköldkörtelfunktionen genom att selenberoende jodtyronin deiodinase omvandlar tyroxin (T4) till trijodtyronin (T3).
• minskar aktiviteten av leukotrien 4 och verkar antiinflammatoriskt.

Bristsymtom och riskföljder
Selenhalterna i blodet är hälften så höga i Norden som i USA. Selenbrist ger ökad risk för cancer, hjärt-kärlsjukdomar samt tungmetallförgiftning, levertoxicitet, muskeldegeneration, för tidigt åldrande, starr, infertilitet, huvudvärk, kwashiorkor, Keshans sjukdom (hjärtmuskeldegeneration).

Ökad risk för att utveckla brister
Rökare, alkoholister, vegetarianer, äldre människor, ungdomar, gravida och ammande mödrar, personer med celiaki, schizofreni eller Downs syndrom. Alla som bor i områden där man har selenfattig mark.

Terapeutisk användning
• cancerförebyggande
(200–500 µg)
• växtvärk (200–300 µg)
• Osgood Slaughter
(200–400 µg)
• Duchennes sjukdom
(200–400 µg)
• Beckers sjukdom
(200–400 µg)
• Kaschin-Becks sjukdom (200–400 µg)
• MS (200–1 000 µg)
• grå starr 200–500 µg)
• reumatiska besvär
(200–400 µg) • ledgångsreumatism
(200–400 µg)
• tungmetallsförgiftning (200–1 000 µg)
• allergi
• myastenia gravis
• cancer
• akne
• seborroisk dermatit
• schizofreni
• depression
• nedsatt mental skärpa
• ångest
• trötthet • muskulär dystrofi
• E-vitaminförgiftning.
• Selentillskott till äldre kan vara särskilt betydelsefullt och minska tendenser till ångest, depression, dålig aptit, trötthet och bristande initiativförmåga
• biverkningar från cellgiftsbehandling
• hjälper mot grå starr och makuladegeneration
• förebygger mot plötslig spädbarnsdöd.
Strålbehandling och ökad exponering för strålning ökar behovet av selen.

Bästa källorna för selen (µg/100 g)
Smör 146
Njure 124
Paranötter 111
Fullkornsvetebröd 66
Grislever 50
Mjölk 48
Råris 39
Fisk 32
Ägg 24
Öl 18

Selenmängden i födoämnen är inte bara beroende av selenhalten i marken. Förutom låga selenhalter i jorden förstörs selen genom raffinering och tillagning av födan. Behoven täcks inte av det selen man får i sig med svensk husmanskost. Växtformer av selen tas upp lite bättre än andra former.

Dosering
RDI: 70 µg genom kosten
ODI: 100–300 µg genom tillskott
TDI: 200–3 000 µg genom tillskott
Höga terapeutiska doser (> 500 µg) av selen bör endast ges under läkarkontroll och handledning av en näringsmedicinsk terapeut och då företrädesvis i både organisk (jäst- eller ärtbundet) och oorganisk form (natrium selenat). Använd organiskt selen vid doser under 500 µg. Ju högre exponering för toxiner desto högre dosering av selen.

Toxiska doser
Selen tillhör de mest toxiska mineralämnena. Toxiska symtom vid selenförgiftning kan t.ex. vara en vitlöksdoftande ¬andedräkt, metallsmak på tungan, sköra naglar och skört hår, hudutslag m m.
Dessa symtom kan för vissa människor uppträda vid doser mellan 500–2 000 µg under flera veckor men det är sällsynt med toxicitetsreaktioner vid dagligt intag under 1 000 µg. Vid överkänslighet mot selen kan man oftast klara av att ta det om man är försiktig och trappar upp doseringen i omgångar.

Överskott av selen stör omsättning av svavel och hämmar aktiviteten hos flera viktiga enzymer som t.ex. kolinoxidas, prolinoxidas och succinindehydrogenas.
Ett intag av 500–1 000 µg selen per dag tolereras av de flesta utan att man utvecklar toxiska symtom. Akut toxicitet uppstår vid intag av en engångsdos över 2 500 µg. Symtom som uppträder vid terapeutiska doser kan vara ett tecken på avgiftning av tungmetaller och ska inte förväxlas med selentoxicitet.

Vid Cornelluniversitetet i USA har man visat att långvarigt intag av upp till 724 µg per dag inte ger toxiska symtom hos vuxna. I många länder och kulturer får männsikor ett dagligt intag av upp till 400 µg genom kosten. I vissa distrikt i Kina får man i sig 1 000–1 500 µg per dag utan toxiska symtom.

Djurstudier visar att endast extremt höga doser orsakar födslodefekter. Djur som intar stora toxiska doser av selen drabbas av blindhet, muskelförlamning, håravfall, leverskador, cirros, anemi, benskörhet, andningsbesvär och buksmärtor.

Människor som exponeras för förgiftningsdoser av selen inom industrin har utvecklat lever- och hjärtsjukdomar. Det har visat sig att barn fått hudutslag, karies och även kan sakna vissa tänder.

Interaktion med läkemedel
Positiv interaktion/ökat behov av tillskott med: analgetika, antiepileptika, cytostatika, kortikosteroider för systemiskt bruk, p-piller, tyreoideahormoner.
Eventuellt negativ interaktion/undvik tillskott: vissa typer av cytostatika.

Interaktion med näringsämnen
E-vitamin och selen är synergister. Jod kan ha synergistiska effekter med selen i vissa sammanhang. Intag av C-vitamin tillsammans med oorganiskt selen (selenit) kan minska upptag av selen. C-vitamin verkar vara synergist till den organiska formen av selen.

Beredningsformer
Selenometionin är en icke-toxisk organisk form av selen som upptas väl av kroppen. Andra organiska källor är selonocystein, aminosyrakelat, jäst- och kelpbunden selen. Vid intag av höga doser selen
(> 500 µg per dag) anses det av många vara bäst att inta halva dosen i form av oorganiskt selen, t.ex. natriumselenit, och den andra halvan som organiskt selen, t.ex. selenometionin. Upptaget av selen från tillskott verkar vara mycket god (44–70 procent).

Organiska och oorganiska former av selentillskott har olika funktioner. Den organiska selenometionin eller jästbundet selen höjer snabbare blodselenvärdena än oorganiska källor.
Däremot ökar den antioxidanta aktiviteten av glutationperoxidas effektivare med oorganiskt natriumselenat eller natriumselenit. Båda former höjer selenhalten i helblod, röda blodkroppar och plasma.

Matlagning
Betydelsefulla förluster av selen förekommer vid raffinering samt hårdstekning och kokning.

Nyckelorgan
Hjärta, brässen, lever, lunga.

Absorptionsbefrämjande ämnen
A- och E-vitamin.

Absorptionsnedsättande ämnen
C-vitamin.

Synergister
Vitaminer: B1, B3, B6. Mineral: Na, K, Cu, Mn, Fe, Ca.

Antagonister
Vitaminer: A, B2. Mineral: Hg, Zn, Cd.

Analyser och mätmetoder
Hårmineralanalys
Selenhalter som mäts i håret överenstämmer väl med intaget av selen genom kost och tillskott och är något mer pålitligt än att mäta selen i helblod. Speciellt intressant är förhållandet mellan selen och kvicksilver.
Se upp så att inte selenhaltiga hårfärgningsmedel finns i håret som skickas för analys. Om du ska göra en håranalys, vänta minst 3 månader efter färgning eller permanent.

Blodprov
Att mäta glutationperoxidas är ett bra sätt att mäta selenvärden i kroppen. Helblod (< 250 µg/liter) och urinmätning av selen är opålitliga. Crytrocytselen är en tillförlitlig test.

Exempel på studier, referenser

Astma
Selen ingår i glutationperoxidas, en kraftig antioxidant som kan hindra astmatisk inflammation. Helblodsselen, plasmaselen och glutationperoxidas jämfördes hos 56 astmatiker och 59 icke-astmatiker. Helblodsselen och glutationperoxidas visade sig vara sänkta hos astmatiker. Plasmaselen var oförändrat. De med lägst glutationperoxidas hade en sexfaldig riskökning för astma.
Flatt A. et al. “Reduced selenium in asthmatic subjects in New Zealand”. Thorax, 1990;45:95-99.

Total parenteral nutrition
Av 28 personer som under i genomsnitt 8,3 år fått total parenteral nutrition (TNP; all näring genom dropp) hade, trots 40–60 µg selen i lösningen, 75 procent låga selenvärden och förhöjd urinutsöndring. Enligt författarna tycks njurutsöndringen av selen öka vid TNP och detta bör kompenseras med högre doser selen.
Buchman AL. et al. “Selenium Renal Homeostasis is Impaired in Patients Receiving Long-term Total Parenteral Nutrition”.
J of Parenteral and Enteral Nutr, 1994;18:3:231-133.

UV-skador
50 möss fick selen, antingen som hudkräm, i tablettform eller i dricksvattnet och utsattes för ultraviolett strålning i 28 veckor. Alla selengrupperna hade signifikant mindre hudskador, vilket visade sig som mindre inflammation och pigmentering och på längre sikt färre fall av hudcancer som uppkom senare.
Burke KE. “The effects of topical and oral L-selenomethionine on pigmentation and skin cancer induced by ultraviolet irradiation”.
Nutr and Cancer, 1992;17:123-137.

Av Peter Wilhelmsson