”Coronaråden för de äldre riskerar att bli nästintill avhumaniserande”

Retoriken kring äldre som ”en riskgrupp som ska isolera sig” som om det vore en stor homogen massa, riskerar att bli skev och nästintill avhumaniserande – trots goda intentioner.
Det menar psykologen Agnes Mellstrand, som själv har en dement mamma på äldreboende.

Jag har precis avslutat ett trevligt videosamtal med min svärmor Christina som är 77 år och som bor på samma gata som vi. Vi kan inte längre träffas på samma sätt som förut, men ibland går någon av oss på kvällspromenad med henne. Min svärmor mår bra och hon känner sig inte alls ensam. Hon berättar om sina rutiner: klockan 9.00 gör hon morgongympa, sedan tar hon en timmes promenad utomhus, äter lunch och läser böcker, löser korsord och ringer videosamtal med oss och barnbarnen. Hon har det bra.

LÄS OCKSÅ: Ensamhet – lika stor riskfaktor för tidig död som rökning

Igår hade jag ett videosamtal min dementa mamma Maria som är 80 år och som bor på ett äldreboende precis nedanför vår gata. Henne har vi inte fått träffa på flera veckor veckor på grund av besöksförbudet. Här känns det istället helt hjärtskärande, för mamma förstår inte och glömmer gång på gång varför vi inte kan ses. Hon är inställd på att ses. Vi sågs ju faktiskt nästan varje dag förut. Hon minns känslan och kontakten. Hon saknar oss och undrar när vi kommer förbi och hämtar henne.

Vore det inte för hennes fantastiska kontaktperson Saman, som hjälper oss med samtalen, är jag övertygad om att hon hade insjuknat i en depression med tanke på hennes sårbarhet. Fysisk aktivitet, utomhusvistelse, samhörighet och fysisk närhet med sin familj, god hemlagad mat som hon hjälper till att laga hemma hos oss – med andra ord allt som ökar våra nivåer av det läkande må-bra hormonet oxytocin, är nu i och med restriktionerna borta!

LÄS OCKSÅ: Hund och katt istället för “lyckopiller” inom äldrevården

Saman försöker kompensera för den förlusten så gott han kan trots hög arbetsbelastning, vilket jag är honom evigt tacksam för. Ja, vi älskar Saman, så är det. Jag drabbas av en gränslös tacksamhet och kärlek. Hade det inte varit för honom hade jag själv plågats av rätt hög ångest och frustration. Som psykolog är jag van vid att lägga mina egna bekymmer åt sidan när jag fokuserar på mina klienter. Men när det kommer till corona och oron för att mista mina nära och kära, eller själv dö, blir mina egna professionella råd svåra att följa och jag blir handfallen när jag lämnar mitt professionella läge.
Redan före corona skrevs en del om att ensamhet i sig utgör en hälsorisk. Många äldre drabbas av existentiell ångest, oro och depression vid övergångssituationer som när man förlorar en partner, flyttar till ett boende, eller går i pension – alla är de exempel på när man tappar sin grundtrygghet och kontext.

LÄS OCKSÅ: Därför bör vi kramas mer – och längre

Det torde vara en ökad risk för de som redan är sårbara att insjukna eller må betydligt sämre när de har blivit av med sina viktiga oxytocinhöjande aktiviteter, rutiner och kontakter – risker och konsekvenser som det inte riktigt tas hänsyn till. Den psykologiska situationen som våra äldre är i och hur retoriken kring äldre som ”en riskgrupp som ska isolera sig” – som om det vore en stor homogen massa, riskerar att bli skev och nästintill avhumaniserande, trots att intentionen må vara god, vilket ibland gör mig illa till mods.
Min förhoppning är att vi ser till individens behov och psykologiskt stöttar dem som redan är sköra och sårbara, vars hälsa vilar på vissa oxytocinhöjande aktiviteter samt att vi ser till att de som har det bra fortsätter att få ha det bra med all den kreativitet det innebär i dessa svåra tider.

LÄS OCKSÅ: D-vitaminbrist kan leda till demens – och flera andra sjukdomar

Jag stämmer av med Saman några gånger veckan. Häromdagen skrev han: ”Jag och Momz hittade en stor pinne som hon använde som käpp och som jag spelade gitarr på i halvtid när vi satt ner. Det tyckte hon var riktigt kul och skrattade. Är så glad att din mamma är glad och mår bra när vi hängish”.

När jag läser dessa sms hör jag Samans glada, varma skratt och skånska dialekt. Jag tänker: Ha! Det här är karma för mammas del som själv var en hängiven demenssjuksköterska som gjorde det där lilla extra för sina patienter. ”What goes around – comes around!”

Av Agnes Mellstrand, psykolog, organisationskonsult och föreläsare

Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar. Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta: webbredaktor(@)kurera.se.