Emma Kronborg: ”Vi är barnbarnen till de häxor ni inte lyckades bränna”

”Jag har aldrig riktigt kunnat släppa historierna om Blåkulla, häxorna eller de stora påskbrasorna som tändes på påskaftons kväll”, skriver Emma Kronborg som i denna krönika resonerar kring frågorna: Vad är en häxa? Varför är hon farlig? För vem är hon farlig?

Jag minns inte hur gammal jag var när jag började gå påskkärring hemma på min barndoms gata, då jag och mina kamrater beslutsamt vandrade runt i snöslasket med huckle och kvast i jakt på godis. I utbyte gav vi grannarna det karaktäristiska påskbrevet som vi vikt på det där speciella sättet som en trekant, vilket var vanligt i Värmland där jag växte upp. Påskbreven hade vi köpt med färdigtryckta motiv vilka vi sedan halvhjärtat färglade själva. Godiset samlade jag i en med Häxan’s putsmedel, blankpolerad kaffepetter i koppar från mammas stora samling loppisfynd och i slutet av dagen hade vi fått ihop lördagsgodis till åtminstone två helger. Vissa grannar envisades med att ge oss en femkrona istället men det var godiset vi var ute efter. Vad skulle vi med pengar till? Det gick ju inte att äta. Besvikelsen var också stor när tanten i det stora gula huset tröttsamt räckte över en varsin mandarin som tack, istället för att fritt låta oss plocka godis ur påskägget som skymtade på hennes hallbord.

Jag kan inte heller minnas hur gammal jag var när jag slutade gå påskkärring. Det jag vet är att jag aldrig riktigt kunde släppa historierna om Blåkulla, häxorna eller de stora påskbrasorna som tändes på påskaftons kväll. Vad är en häxa? Varför är hon farlig? För vem är hon farlig? Det skulle ta flera decennier innan jag på riktigt sökte svar på dessa frågor.

LÄS OCKSÅ: Örter – från magi till vetenskap

1600-talets Sverige var kallt. Missväxt, missnöje och oro rådde bland folket som krävde en förklaring till detta elände. Makthavarna stod handfallna och letade desperat efter en syndabock för att inte tappa ansiktet inför folket. Någon eller några med övernaturliga krafter måste ligga bakom all denna bedrövelse, personer som förmodligen hade samröre med djävulen. Det var i alla fall den teorin som presenterades för allmogen som en avledande manöver för att själva slippa stå till svars för de åtgärder som aldrig vidtogs för att få slut på hungersnöden.

LÄS OCKSÅ: Vad betyder påsken idag?

Eftersom kvinnan ansågs svagare i sin natur föll hon också lättare för satans lockelser och beskylldes ofta för att vara hans bundsförvant. Hade hon dessutom kunskap om läkeväxter så var detta ytterligare ett bevis på trolldom eftersom läkekonsten endast fick utövas av kyrkan. Hon blev således den perfekta syndabocken. De styrande var mycket tydliga med att all typ av trolldom skulle straffas och under 1670-talet utsågs en statlig trolldomskommission vars uppgift var att med yxa och bål utrota satans ogräs ur Guds församling. De insåg snart hur effektivt det var att använda sig av personer i underläge för att upptäcka dessa häxor och erbjöd hemlösa barn både mat och husrum i utbyte mot att de angav olika kvinnor i byn. Under tortyr namngav de anklagade i sin tur både systrar och döttrar för att slippa fortsätta plågas. Ryktesspridningen inleddes, häxjakten var igång och häxbålen brann. ”Kvinnor dog män dömde. Tidens tro drabbar människan”, så står det på den minnessten som 1975 restes på häxberget utanför Kramfors. På denna plats miste 65 kvinnor, 2 män och 4 barn livet när häxprocesserna nådde sin kulmen 1675.

LÄS OCKSÅ: Bob Hansson: ”Att be är att öka hållbarheten”

Så mitt i påskstöket med kycklingar, ägg och harar tänker jag på dessa kvinnor. Jag tänker på hur tidens tro har drabbat människan, men jag tänker framför allt på den kamp som trots försök att tystas, ändå har levt vidare och växt sig starkare. Dåtidens kloka gummor är nu vår tids fria kvinnor som vägrar att låta sig kontrolleras, kuvas eller förminskas.

”Vi är barnbarnen till de häxor ni inte lyckades bränna”, (citat okänd).

Av Emma Kronborg diplomerad hudvårdsterapeut och pedagog med inriktning på botanik och läkeväxter

Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar.
Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta då: webbredaktor(@)kurera.se.

Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!