”Jag har förlorat min dotter till en psykopatisk man”

Man läser ibland om kvinnor som blivit misshandlade. Då ofta ur deras eget perspektiv, sällan de anhörigas.
Egentligen är jag skiträdd för att ens skriva detta, än mindre skicka in det till en tidning. Samtidigt tycker jag att det är jätteviktigt för ofta lever man – både som drabbad och anhörig – med en lögn, långt nere i ett mörker och man vill inte att andra ska veta.
Jag har jättesvårt att prata om det men har kommit fram till att ingen blir hjälpt av att historier som denna hålls hemliga.
Det här handlar om min egen älskade dotter som jag har förlorat till en psykopatisk man.

Jag har förlorat min dotter! Hon är inte död, hon lever men hon är inte tillgänglig och jag är både förtvivlad och rädd att hon ska dö! Att jag plötsligt ska få läsa om det i tidningen eller att telefonen ska ringa och någon ska berätta att ja, nu har det hänt. Nu har han dödat henne.

► Läs också: Forskning: Brist på empati beror på alexitymi – inte autism

Brukade vara levnadsglad och vi umgicks jämt
Min dotter var en gång en levnadsglad tjej och vi som familj umgicks mycket och gjorde alltid saker tillsammans. Hon och hennes syskon var mycket sammansvetsade och tajta.
Nu umgås hon inte mer med sina syskon. Och hon hör aldrig av sig till dem heller. Alla sina vänner har hon brutit kontakten med.
I långa perioder hör jag inte från henne alls. Hon svarar inte när jag försöker ta kontakt, eller så svarar hon men är mycket kort, nästan otrevlig och ovillig till att träffas eller prata.

Får träffa henne i perioder och hon gråter alltid när jag ska gå
Men så kommer det perioder och jag får träffa henne! På nåder! Möten som är korta och hon gråter alltid när jag ska gå!
Dessa perioder av möten och telefonkontakt är väldigt intensiva! Ofta ringer hon flera gånger om dagen och hon säger att hon längtar efter mig. Det kan hålla på i några veckor och i bästa fall upp till en månad och jag känner mig, mitt i all min förtvivlan, ändå lite lugnare till mods. Men min stora förtvivlan är att jag vet! Jag vet att snart, när som helst, slutar kontakten.

Det finns alltid en ursäkt
För den dagen kommer alltid! Dagen då vi bestämt att träffas. Under flera dagar innan hör jag ingenting ifrån henne och hon svarar inte när jag ringer eller sms:ar. Då vet jag att mötet är inställt. Det finns alltid en ursäkt att någon blivit sjuk eller att det av någon annan anledning inte går. Men det jag målar upp för mig själv i min förtvivlan – samtidigt som jag är en mamma som inte kan göra något, inte kan hjälpa utan bara finnas där ifall att hon ringer eller behöver hjälp – är fruktansvärd!

► Läs också: Kärlekshormon – framtida behandling mot aggressivitet?

Kvar sin makt över henne även under fängelsetiden
Min dotter är inte en liten flicka, hon är en vuxen kvinna! Hon går inte på droger eller dricker alkohol. Men hon har träffat fel man!
En man som misshandlar och manipulerar henne vilket också har givit honom fängelse. Men även i fängelse hade han kvar makten över henne och när han blev frigiven, gick hon tillbaka. Till honom! Till helvetet!

Hon tror sig inte vara värd bättre
Man kan tycka att hon är dum, man kan tycka att hon får skylla sig själv men hon kan inte bättre! Han har tagit ifrån henne all sin värdighet. Hon har ingen som helst självkänsla och tror sig inte vara värd något bättre. Inte vara värd bättre än honom och det talar han om för henne ständigt. Allt kretsar kring vad HAN tycker och vad HAN vill. Hon frågar alltid honom först och hon höjer honom till skyarna som om han vore en gud. Aldrig att hon skulle säga ett ont ord om honom. Inte ens när vi är ensamma, vilket sällan händer.
Hon tror sig älska honom mest av allt i världen, och hon ursäktar alltid hans destruktiva beteende eller ilska! Blåmärken i ansiktet som hon inte lyckats dölja, har hon fått när hon slagit i en dörr, eller de brutna tårna när hon halkat på en matta. Och vad som döljer sig under hennes kläder när hon ibland rycker till av smärta när vi kramas kan jag bara spekulera i.

► Läs också: Ensamhet – lika stor riskfaktor för tidig död som rökning

Känslan av att anmäla sitt eget kött och blod
Jag har även gjort orosanmälan till sociala myndigheter vid ett flertal tillfällen.
Varje gång har jag mått fruktansvärt dåligt. För tänk känslan av att anmäla sin eget kött och blod, och rädslan för vad som kan komma att hända.
Jag har velat vara anonym, men tyvärr säger sig myndigheten att man måste uppge vem som har anmält, och det har ställt till det för vår relation. Dessa gånger har jag inte haft kontakt med henne på flera månader, eftersom HAN tvingar henne att säga upp kontakten med mig och till och med har tagit sönder hennes telefon och låst in henne. Så det är inte bara jag som får ta konsekvenserna. Hon får det mycket värre. Jag önskar att sociala myndigheter kunde ha mer förståelse för sådana här situationer. För tänk om det blir så förödande att han slår ihjäl henne?

Den dag hon behöver min hjälp ska hon inte vara rädd för att be om den
Jag har även haft kontakt med kvinnojouren och där förstår de vad som händer. Men de har sagt åt mig att bara finnas för henne, aldrig säga att han inte är bra för henne eller att hon borde lämna honom. Inte heller bli arg på henne och säga att hon får skylla sig själv. För den dag hon behöver min hjälp vill jag inte att hon ska känna minsta tvekan, eller vara rädd för att be om den.

► Läs också: Nytt larm: Paracetamol gör dig känslomässigt avtrubbad

Hon vågar inte säga varför hon gråter
Min dotter ropar ett tyst hjälp emellanåt, hon gråter i telefon, men kan inte uttala orden. För hon vågar inte! HAN, fångvaktaren finns alltid där, nära och lyssnar på vad vi pratar om. Jag hör det på hennes sätt att prata och jag kan höra hans andetag i telefonluren när han lyssnar nära.
Dessa samtal är fruktansvärda för mig som står utanför. När jag frågar om jag ska hämta henne säger hon nej. Hon har ju honom. Och hon vågar inte säga varför hon gråter.

Psykisk terror
Det är psykisk terror. Jag kan inte säga vad jag tycker om honom, då drar hon sig undan mig. Och det får inte hända! Ifall hon behöver mig en dag! En dag när hon ropar på hjälp! Men vad ska jag och andra anhöriga göra just nu, när hon inte vill eller vågar lämna?!
När det står om mord på en kvinna i tidningen får jag alltid en stor oroskänsla och måste genast försöka ta kontakt med henne. För det är så illa, att det lika gärna kan vara min dotter.
Jag hoppas varje dag, och jag ber till högre makter att detta ska få ett slut! Ett lyckligt slut innan det är försent.

► Läs också: Personer med kortare utbildning lever oftare i en miljö där det förekommer våld

Hon är vuxen men jag önskar hon vore omyndig
Så länge kan jag bara finnas här och vara tillgänglig! Jag kan inte hjälpa henne nu, för hon vill eller kan inte bli hjälpt! Hon är vuxen, men jag önskar att hon var omyndig. Då hade jag flytt med henne till någonstans där han inte kan nå henne. Ibland kommer även tankarna på att jag ska föra bort henne för att avprogramera henne, och ibland önskar jag att han bara ska dö! För, i mina ögon, är han djävulen själv i mänsklig skepnad.

► Läs också: Personer med kortare utbildning lever oftare i en miljö där det förekommer våld

Av Anneli Nilsson*

Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar.
Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta då: webbredaktor@kurera.se.

Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!