Det här är den sista delen i en krönikeföljetong, där vi fått följa Lotta Lagerberg på sin dansskola för 40-plussare under coronapandemin. På dag tre kommer hon till en avgörande insikt.
Med dessa krönikor vill Lotta belysa gruppdynamik, utanförskap och fenomenet ”vi och dom”.
Låten från Noice ekar i mitt huvud. Du där, du passar inte in här. Om det nu fanns tveksamheter om att jag överdriver eller inbillar mig, så får jag svar på det nu.
Jag kliver in i danssalen och de väntar på mig, för jag är sist in idag. Alla står i den berömda cirkeln och jag tar i från tårna för att låta vänlig och glad: ”Hej, hej!”.
Ingen hälsar på mig, inte ens dansläraren. De bevärdigar mig inte ens en blick, och då är det svårt att vara Coco i Fame och ta sin plats. Läraren säger: ”Då är vi alla här!”.
I mötet med den andra blir vi till Martin Bubers ord tänker jag: ”Jag och du”. Sedan funderar jag vidare kring vikten av gruppdynamik och om att få höra till. Oavsett om det nu må vara sak samma så känner jag hur en fadd smak växer inuti.
Harriet är taggad och liknar mer Coco i Fame än jag. När vi åter ska dansa på diagonalen ser jag till att slippa mannen t-shirt (i dag i en gul tröja). Jag haffar den kvinna som ser snällast ut. Harriet skapar sig ett eget led i vanlig ordning. Där är hon ensam och kan glänsa och glida ut längs golvet.
LÄS OCKSÅ: Dans utan prestationskrav stärker din mentala hälsa
Jag noterar att dansläraren är trött efter att ha kört kurser hela sommaren. Men hon är inte i närheten av min slokande trötthet och all min dansglädje som plötsligt försvann.
Dansläraren ber oss byta plats och plötsligt vänder sig Harriet om mot mig och frågar om jag vill ha hennes plats. Jag avböjer och håller mig i bakgrunden. Vill hon vara snäll nu, fem minuter innan vi slutar? Harriet har inga som helst problem med att stå längst fram utan fortsätter breda ut sig påfågellikt.
LÄS OCKSÅ: Psykologen Anna Bennich visar vägen bort från ensamheten
Vi dansar vår dans och alla klappar händerna – och det är nu jag förstår att de alla har deltagit flera år i rad. Harriet sträcker ut sina armar i solens tecken och ropar ”ja!” när dansläraren berättar att hon kommer tillbaka som vanligt nästa sommar. Läraren vänder sig till cirkeln och jag står utanför, ignorerad, igen. Inte ens som virusflykting, utan som en simpel sommargäst.
Det handlade inte om covid. Det handlade om vi och dem- fenomenet. En grupp bygger på individer. God samhörighet skapar förstås glädje och i detta fall dansglädje.
Medan cirkeln diskuterar Instagramkonton att följa smyger jag ut. Jag försöker tacka dansläraren men hon bemöter mig inte ändå. Jag hämtar mina smutsiga joggingskor och stöter samman med mannen i den gula t-shirten. Jag säger adjö, för det är så jag lärt mig att man gör. Men han mumlar bara något tillbaka utan att se på mig.
LÄS OCKSÅ: Trött på styrketräning? Dans ger mer muskler
Sedan går jag ut genom en evighetslång och ändlös korridor där plastgolvet i gul 70-talsstil lämnar en unken doft efter sig. Den blandar sig med svettodör och småsinthet, som vilken scen som helst från filmen ”Så som i himlen”.
Noice-låten ekar i huvudet igen. Jag tänker att jag vill inget hellre än att inte passa in i den här gruppen – och bestämmer mig för att aldrig mer anmäla mig hit.
Covid har lärt oss ett och annat om avstånd, rädsla och om avvisande – men också vad som är viktigt här i livet. Jag kanske ska skapa en kurs i gruppdynamik och sammanhållning med lekfull dans i mitten av nästa sommar?!
Jag stänger dörren om mig och ler. När jag går ner för trapporna infinner sig en ny slags känsla, och plötsligt känner jag mig fri igen.
Av Lotta Lagerberg, författare, föreläsare, frilansskribent och beteendevetare
Del 1 i denna krönikeföljetong kan du läsa här om du inte redan gjort det. Och del 2 finner du här!
Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar. Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta: webbredaktor(@)kurera.se
Charlotta Lagerberg-Thunes
Gör: Författare, föreläsare, frilansskribent, konstnär och beteendevetare i botten.
Ålder: 49 år.
Familj: Maken Lars och barnen Adam och Saga.
Bor: I Göteborg.
Så mår jag bra: Jag älskar att leva vackert. Då menar jag förstås inifrån och ut, och i det enkla bor just det vackra. Jag mår som bäst när jag är med mina nära och kära och får skapa och vara kreativ.
Min natur och själ är högkänslig, skapande och prestigelös med ett stort mått humor (göteborgsk) och som ni förstår så älskar jag att dansa! Det hoppas jag kunna göra hela livet. Mitt motto lyder: ”Why not?”