Krönika: ”Tiden läker alla sår” – eller?

När Sarah Cojocarus sambo plötsligt dog rasade hennes värld och hon insåg att hon varken hade verktyg eller kunskaper om hur sorg fungerar. Det hade inte hennes omgivning heller – vilket ledde till ytterligare en sorg.
Men allt vände när hon vågade möta sin ständiga följeslagare.

Vårt första möte var ganska intetsägande. Det var långt från kärlek vid första ögonkastet. Han sitter mittemot mig och försöker få min uppmärksamhet. Jag tycker mest att han är irriterande, och vill hellre prata med killen bredvid. Men han ger sig inte och bjuder mig på en svensk cider. Jag är i Sydafrika på praktik, och ikväll är vi ett par stycken ”expats” som träffas på en trendig pub

i Kapstaden för att umgås och stifta nya bekantskaper. Det är först under vårt andra möte som passionerad kärlek uppstår, och från det ögonblicket är det han och jag. Och den tid vi har tillsammans visar sig vara just det; ett ögonblick.

LÄS OCKSÅ: En nära väns död kan påverka hälsan i flera år

Hans förflutna hinner ikapp honom och ett par tillsynes slumpmässiga, men ödesbestämda omständigheter leder till hans plötsliga död. Och där står jag i tron att vi precis har påbörjat vårt liv tillsammans när det visade sig att vi var i slutet. Mattan rycks brutalt bort under mina fötter och det känns som jag faller handlöst bakåt helt utan kontroll när orden når mina öron om att han är död. Vi fick 1,5 år tillsammans. Jag kommer tillbaka till Sverige och känner mig helt vilsen. Mina tankar är helt upptagna av hans död och jag får ingen ro, vila eller sömn. Jag kan inte sova, men jag orkar inte vara vaken heller. Jag är någonstans mittemellan.

Livet tycks fortsätta som vanligt för alla andra och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag känner inte riktigt igen mig själv. Ibland känns det som om jag är någon annan.
Det dröjer innan jag kommer till insikten att jag inte har några kunskaper om sorg eller verktyg att hantera sorg. Jag vet ingenting. Jag vet verkligen ingenting, men jag försöker ändå ”fixa” mig själv med de kunskaper jag har om annat, men det går inte så bra. Min omgivning verkar inte heller ha kunskaper om sorg. Det märks när jag springer på någon på stan som visste att jag var i Sydafrika och de frågar om honom. Jag ser på dem att de ångrar att de frågat när jag berättar att han är död och brister ut i tårar. Jag ser på dem hur obekväma de blir, och då blir det ännu jobbigare för mig. Så jag slutar att berätta. Jag låtsas som om ingenting. Nu vill jag inte att någon ska veta. Det blir som en ofrivillig och tung hemlighet jag bär på, när jag egentligen bara vill ställa mig mitt på gatan och skrika ut min sorg, min ilska, min frustration.

LÄS OCKSÅ: Probiotika minskar negativa tankar

Ensamheten kommer över mig, en otrolig känsla av ensamhet. Jag kan sitta i ett rum omgiven av min familj och vänner, men ändå känna mig så ensam. Nästan som om jag vore en utomjording, eftersom jag aldrig skulle kunna förklara så att de skulle kunna förstå helt och hållet. Bara en annan utomjording skulle kunna förstå, men det finns ingen i min närhet. Mina vänner blir också obekväma och kan inte möta mig i min sorg. De försvinner också. Sorg på sorg; nu blir det riktigt tungt. Jag känner det i kroppen. Jag är konstant trött. Jag är så trött att jag ibland sover upp till 12 timmar i sträck utan problem. Men nästa dag är jag lika trött igen. Jag känner mig obalanserad och hamnar ständigt i småkonflikter med min omgivning, men jag vet inte riktigt hur det går till. Det bara händer.

LÄS OCKSÅ: Psykologen: “Därför reagerar vi som vi gör i en kris”

Sorgen gör sig ständigt påmind. Jag får höra saker som att ”han har det bättre där han är nu” och ”tiden läker alla sår”, men tiden går och sorgen ligger fortfarande lika tung över mig. Jag funderar över hur det ska gå att leva så här resten av livet. Det kommer jag nog inte att orka. Det känns hopplöst helt enkelt. Jag minns ett tillfälle då jag ringde min syster i ren förtvivlan. Jag satt i vardagsrummet och gick igenom hans kläder. De låg utspridda över hela golvet och hans lukt satt kvar i plaggen som om han precis hade haft på sig dem. Mitt redan brustna hjärta brast igen och den bottenlösa och panikartade känslan av att jag A L D R I G kommer att se honom igen kom över mig. Men det hon sa till mig då var något av en vändpunkt. Hon sa ”Sarah, det kommer att göra ont ett bra tag framöver. Men du kan välja om du ska ligga kvar i soffan och låta det göra ont eller om du ska ställa dig upp och börja gå och låta det göra ont. Oavsett vad du väljer så kommer det att göra ont. Men valet är ditt.” Det var en riktig tankeställare och träffade precis där det skulle. Mitt liv skulle aldrig bli detsamma, smärtan skulle ta lång tid att lindra, men där och då fattade jag beslutet att ställa mig upp och börja gå och låta det göra ont. Att möta sorgen var svårt. Jag var livrädd för min egen sorg och hade under åren lyckats få ”kontroll” på den och stuva ner den i en låda inom mig. Vad skulle hända om jag öppnade lådan och börja rota i den?

När jag berättade detta för en person med kunskaper om sorg sa han till mig att det värsta har ju redan hänt. Och han hade så rätt. Jag visste att jag inte kunde hjälpa andra med deras sorg om jag inte ens vågade möta min egen. Så jag tog modet till mig, öppnade lådan och började rota i den.

Den kände författaren C.S. Lewis sa att sorgen är inget tillstånd, utan en process. Precis så är det. Jag tog ett steg i taget. Ibland tappade jag fotfästet, men reste på mig igen och fortsatte framåt. Och här är jag nu; jag springer fram i raketfart. Lite blåslagen, några ärr och skavsår, men framåt ska jag. Jag har skapat en plats för sorgen och lever med den idag. Den är min ständige följeslagare. Sorgen är inget vi kan göra oss av med. Den försvinner aldrig, men om vi bekräftar och accepterar att den finns där och låter den ta den plats den behöver, så kan vi släppa smärtan och hitta livsglädje igen.

Av Sarah Cojocaru, egen företagare och handledare i sorgbearbetning

Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar. Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta: webbredaktor(@)kurera.se.