”Skulle jag klara mig levande ur förlossningsdepressionen?”

För Amanda Bergenhill förvandlades lyckan över att ha blivit mamma snart till en avgrundsdjup förlossningsdepression.
Ett tag var hon osäker på om hon skulle komma ut på andra sidan vid liv.
I sin krönika berättar hon om känslan att nå botten – och hur depressionen slutligen vände.

När min son kom till världen var jag lyckligare än någonsin. Jag var helt tagen av hans mörka ögon och pyttesmå händer, och de första veckorna ville jag knappt lämna hans sida. Helst ville jag bara ligga nära, nära och titta på honom. Jag hade längtat efter att få barn och att han nu var här kändes nästan för bra för att vara sant.

LÄS OCKSÅ: Förlossningsdepression kan påverka båda föräldrarna länge

Den där intensiva lyckan klingade av efter två månader och livet började istället kännas grått och meningslöst. Ibland fick jag ångest och hade svårt att andas. Jag slutade vara närvarande och förlorade mig snart i negativa tankar som snurrade i huvudet

likt en repig LP-skiva. Min sambo sade åt mig att inte tänka så mycket, men jag kunde inte sluta.

Det blev bara värre. Jag undrade om min familj skulle ha det bättre utan mig och oroade mig för att jag skulle råka skada vårt barn. Det var hemska tankar som hemsökte mig och jag var övertygad om att jag höll på att bli galen.

Jag blev rädd för att vara ensam med min son. Rädd för mig själv. Ibland ringde jag min sambo i blind panik för att jag inte förstod vad det var för fel på mig, för även om jag aldrig agerade på tankarna var de så intensiva att jag gick sönder inombords.

Efter att ha kommit över en text om förlossningsdepression började jag misstänka att det var det jag hade. Alla symptom stämde in – nedstämdheten, tankarna, ångesten och känslan av hopplöshet. Jag höll inte på att bli galen.

LÄS OCKSÅ: Förälder – glöm inte bort att ta hand om dig själv!

Av barnavårdscentralen, BVC, hade jag tidigare fått ett telefonnummer till en grupp psykologer som var specialiserade på ämnet, så jag ringde dit och fick en tid inbokad. Jag trodde att det skulle bli bra nu när jag äntligen fick hjälp. Det blev många psykolog-samtal och ett tag blev det också bättre, men sedan blev det snabbt sämre igen.

För varje dag blev ångesten allt värre och panikångestattackerna började avlösa varandra. När folk i min omgivning undrade hur jag mådde, kunde jag inte förklara. Det var bara så mörkt. Jag blev orolig för att jag inte skulle klara mig levande ur depressionen. Hur många kloka saker min psykolog än sade kände jag mig inte mottaglig. Ingenting fungerade. När hon berättade hur vanligt det är att drabbas av en förlossningsdepression kunde jag inte ta det på allvar – alla andra mammor i min omgivning var ju lyckliga och jag kände mig så ensam.

LÄS OCKSÅ: Barnet är otröstligt – kan det vara kolik?

Det var när det blivit som värst som det slutligen vände. Jag förstod att jag måste få medicinsk hjälp för att orka fortsätta kämpa. Antidepressiva skrevs därför ut av min läkare tillsammans med ett löfte om att det skulle bli bättre, och det blev det också nästan omgående. Molnen i huvudet skingrades och jag kunde tänka klart igen. De påträngande tankarna försvann och kom aldrig tillbaka. Puts väck.

Nedstämdheten var fortfarande ett återkommande inslag mitt liv, men den kom och gick. Ibland mådde jag bra och det gav mig kraft för att orka må lite sämre mellan varven. Jag fortsatte träffa min psykolog och kände äntligen att det gjorde verklig nytta. Det kändes som om livet kom tillbaka. Hoppet likaså.

Att vara en nybliven mamma är tufft, att vara en nybliven mamma med förlossningsdepression är desto tuffare. Det som skulle varit den lyckligaste tiden i mitt liv togs fullständigt ifrån mig. Jag skulle kunna vara ledsen över att jag spenderat så lång tid med att må dåligt istället för att glädjas åt mitt barn, men jag väljer att se på det annorlunda. Idag mår jag bra och det är det som räknas. Än en gång kan jag betrakta min son och känna att tacksamheten fullständigt exploderar i bröstet. Det känns stort att jag nådde hit tillslut. Att det löste sig och att jag får fortsätta där det började.

Av Amanda Bergenhill, nybliven mamma

Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar. Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta: webbredaktor(@)kurera.se.