”Jag unnar mig att vara utan socker”. ”Jag unnar mig hälsa”. Louise Hafdell har kommit långt under sina snart fem sockerfria år. Från att nästan ha varit styrd av sitt sockersug och ha sett godis som tröst i svåra situationer och det hon firade med när något gått bra är hon numera helt sockerfri. Räddningen när siffrorna på vågen stod som högst var – riktig mat.
Jag var den frodiga. Den kurviga. En större variant av Anita Ekberg. Formerna på rätt ställe. ”Du bär dina kilon med heder”. Det har varit inetsat i min självbild att jag är överviktig. Jag var stor. Det bara var så. Ofta har det känts okej eftersom jag har känt mig fin. Jag har fått komplimanger oavsett klädstorlek. Jag har inte gömt mig i vassen. Jag har blivit uppvaktad. Men inuti mig har jag känt mig jagad.
Maten, och framförallt sockret, har upptagit mycket av min tid och kraft. Jag har jagat sockerkickar. Jag har ägnat oproportionerligt mycket tid till att fundera över var jag ska köpa det bästa och mest färska lösgodis på väg hem från jobbet. Jag valde i perioder bort mat under dagtid för att ”spara” kalorierna till godis. IQ fiskmås, jag vet. Men det handlar inte om nivå av intelligens och begåvning, min hjärna var kidnappad av socker. Socker var mitt livs dunderhonung. När sockret flödade i mitt blod orkade jag lite till. Jag blev pigg. Stressen dämpades. Oron sjönk undan och jag fick tillfälliga superkrafter. Mycket tillfälliga. När sockret går ut ur systemet måste nytt lassas in igen.
LÄS OCKSÅ: Erik Hörstadius: ”Så blir en tjockis en permanent-smalis”
Att ha generösa kurvor kan vara fantastiskt vackert och fint. Men för mig är det sekundärt. För mig handlar det om hälsa. Under våren 2014 var jag rädd att äta ihjäl mig. Vikten skenade okontrollerat uppåt och ångesten det bidrog till dämpade jag genom att äta ännu mer socker. Jag hade då bantat sedan jag var elva år och upplevde att jag hade gjort allt. Viktväktat, skakat pulver, ätit mediciner och till och med opererat magsäcken. Jag gick ner, och sedan upp igen. Till och med efter magsäcksoperationen.
Jag trodde att jag hade testat allt, men det visade sig att en sak kvarstod. Jag hittade till slut mitt botemedel mot fetma. Jag började äta fett och bli mätt. Ett kilo i veckan försvann. Tänk att svaret på min i det närmaste livslånga viktproblematik fanns rakt framför näsan på mig hela tiden. Det är nästan irriterande enkelt, men ändå så svårt. Jag, som är född 1974 och minns euroforin när lightläsken kom, behövde tänka om.
Istället för att jaga kalorisnål, näringsfattig mat, skulle jag börja äta mat fylld med energi och mättande näring. Ägg. Grädde. Fet ost. Riktigt kött stekt i smör. Hej då lättmargarin och ost med låg fetthalt!
Välkommen mat som mättar och rena smaker! I början var det lite konstigt. Det var som att något saknades på tallriken. Var höll potatisen hus? Var är pastan? Jag försökte hitta substitut för att fylla ut måltiderna. Visst är det gott med blomkålsris ibland, men jag insåg snabbt att det inte behövdes. En mustig köttgryta med gräddsås är utmärkt god precis som den är utan något potatissubstitut. Goda grönsaker räcker gott.
LÄS OCKSÅ: Socker kan ligga bakom många psykiska besvär
Ibland får jag frågan om jag har något tips på hur man kan sluta äta socker på ett enkelt sätt. Mitt svar är att det finns inga genvägar. Jag slutade med socker från en dag till en annan och visst reagerade kroppen. Dag 1 var jag överlycklig över mitt beslut att ta kontroll över den drog som socker är för mig. Jag flög fram och kände mig så nöjd även dag två. Dag tre pockade min kropp på uppmärksamhet.
Plötsligt fick jag mörka ringar under ögonen, huden blev torr och min andedräkt fick en doft av aceton. Kroppen skrek efter socker och det kändes som att Sockermonstret satt på min axel och väste in i mitt öra. Sockermonstret lovade mig guld och gröna skogar bara jag matade henne med en rosa godissvamp. Eller kanske en Pingvinstång. Ja till och med en bake off-bulle från bensinmacken skulle kunna duga.
Bilfärden hem från jobbet den tredje dagen utan socker var en sann prövning och tårarna trillade nedför mina kinder. Till slut insåg jag att avgiftningssymptomen var så starka att det här vill jag faktiskt inte vara med om någon mer gång. Efter det konstaterandet vände det och jag kunde tänka att jag unnar mig att vara utan socker. Jag fortsatte bilfärden hemåt utan att åka in på närmsta mack och köpa godis.
Belöningen kom när jag kom hem. Jag gjorde iordning en kopp te med en tesked kokosolja och slog mig ner vid köksbordet. Det gick. Jag klarade det. Jag unnar mig hälsa. Jag unnar mig att avstå från det som inte är bra för mig. För det är jag värd.
LÄS OCKSÅ: Studie: Fiberfattig kost bakom flera sjukdomar
Den 3 augusti 2019 firar jag fem år utan socker. Jag har gått ner 33 kilo genom att äta fett och bli mätt. När jag slog mitt personliga viktrekord 2009 vägde jag 55 kilo mer än idag. Numera är jag stabilt normalviktig sedan tre år tillbaka. Jag kan ha samma klädstorlek år efter år. Det har aldrig hänt tidigare; jag har haft storlek 36-52 i min garderob. Det omöjliga blev möjligt även för mig. Jag hade inte ”kraftig benstomme” och jag har inte ”dålig ämnesomsättning”. När jag slutade att tillföra kroppen socker smälte det isolerande lagret bort från min kropp. Kvar blev jag. Louise.
Av Louise Hafdell, föreläsare, inspiratör och interimschef
Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar. Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta då: webbredaktor(@)kurera.se.