Stresscoachen: ”Hänger utbrändhet ihop med uppväxten?”

Barn som växer upp i en dysfunktionell familj – där en eller båda föräldrarna inte klarar av föräldrarollen – hittar olika strategier att hantera situationen. En är att bli en duktig flicka eller pojke som ser till att alla andra mår bra. En strategi som senare i livet kan öka risken för att drabbas av utmattning menar terapeuten och stresscoachen Martina Stål som tror att utbrändhet kan spåras till barndomen.

Skulle utmattningssyndrom ha sin grund i det som kallas utvecklingstrauma* är en fråga jag ställer mig. Att som barn växa upp med föräldrar som har har svårt att möta och spegla barnets känslor, är väldigt auktoritära, missbrukar alkohol, har en psykisk eller fysisk sjukdom eller på något annat sätt brister i omvårdnad påverkar oss. Vi utvecklar då strategier som är optimala för det lilla barnet men som inte funkar senare i vuxenlivet. En vanlig strategi är att vara en duktig flicka och se till att alla mår bra – på bekostnad av sin egen utveckling. Vi sätter vårt värde i att hjälpa andra och håller upp en fasad utåt.

Men någonstans tappar vi bort oss själva. Vem är jag, vad vill jag och hur kan jag välja vad som är okej för mig. Om jag alltid lyssnat på andras behov har jag inte utvecklat förmågan att känna mina egna gränser. Jag sätter andra före mig. Jag låter andra trampa över mina gränser om och om igen. Det tär. Det gör ont – men jag gör så gott jag kan. Jag vet ju inget annat.

LÄS OCKSÅ: ”Att tom-glo borde stå på allas bucket list”

De många utbrända jag träffar är helt underbara människor – intelligenta, ofta välutbildade med mycket stor kapacitet på många många områden. Socialt omtyckta, empatiska, fungerar bra i team och håller vad de lovar. Ja riktiga supermänniskor! Ja, supermänniskorna är nästan för bra föra att vara sanna! Våra arbetsplatser älskar supermänniskor. De som levererar och tar på sig massa uppgifter och håller tidplan. Supermänniskorna får då mer ansvar och diffusare arbetsuppgifter. Det är för så många svårt att veta om man gjort ett bra jobb. Vi är ständigt uppkopplade och kan svar i telefon och på mail överallt. Hela arbetslivet är i dag relativt gränslöst**. Det som saknas är tydliga ramar för när en uppgift är klar och om det är till belåtenhet. Så det som händer är att supermänniskorna jobbar ännu hårdare – de är ju den duktiga flickan. Men när feedbacken inte kommer så ökas ansträngningen att bli sedd. Att få sitt värde bekräftat av andra. Att de är värda något. Att veta att de gjort bra och rätt. Att de finns.

LÄS OCKSÅ: 13 vanliga symptom på långvarig stress

Strategin som var fungerande för det lilla barnet är i dagens arbetsliv ohållbar. Krisen kommer. Utmattning, trötthet och sjukskrivning. Pang – supermänniskan finns inte längre. Vem är jag då? Identiteten upplöses – för vem är supermänniskan om hon inte är supermänniskan? Att ta hand om sig själv först är ofta otänkbart.

Så var är då vägen tillbaka? Som jag ser det behöver vi gå tillbaka till det lilla barnet och börja där. Börja med att kunna känna sitt värde och lära sig sätta gränser. Lära sig kunna känna och uttrycka alla känslor och inte trycka ner dem och visa ut en fasad. Att bli till på riktigt. Att bli till som individ, som ett själv. Att leva från det som är sant för för mig istället för att anpassa mig till andras behov och hålla upp en fasad utåt.****

LÄS OCKSÅ: Bob Hansson: Största hotet mot vår hälsa är vår egen vanliga vardag

Neurobiologiskt skapar stress en nedkoppling av vår emotionella intelligens som gör att vi blir sämre på att fatta beslut och känna vad som är rätt. För att kunna fatta komplexa beslut och vara i kontakt med sig själv krävs förmågan att känna av de inre kroppsliga signalerna**. I utmattning har vi helt eller delvis, förlorat förmågan att uppfatta de läsa av kroppen och förlitar oss mer och mer på vår analytiska förmåga. Det är just denna nedkoppling mellan kropp och hjärna som gör att vi upplever oss livlösa, avstängda och utan kraft. Denna koppling behöver återskapas som en del i vägen tillbaka.

För att jag ska få tillgång till hela mig – vilket behövs för att känna glädje, vitalitet och livsenergi – behöver vi återskapa kontakt med hela oss själva, vårt inre liv och vår fulla kraft. Men hur långt räcker den rehabilitering som finns idag?

Av Martina Stål, terapeut i AEDP, stresscoach och civilingenjör

Referenser:
* utvecklingstrauma är resultatet när ett barn under säng tid inte får en tillräckligt bra omvårdnad och begreppet skapade av: Van der Kolk, B. A. (2017). Developmental Trauma Disorder: Toward a rational diagnosis for children with complex trauma histories. Psychiatric annals, 35(5), 401-408.
** Allvin, M., Aronsson, G., Hagström, T., Johansson, G., Lundberg, U., & Gunnar, A. (2006). Gränslöst arbete.: Socialpsykologiska perspektiv på det nya arbetslivet. Liber,.
*** Fosha, D. (2013). A heaven in a wild flower: Self, dissociation, and treatment in the context of the neurobiological core self. Psychoanalytic Inquiry, 33(5), 496-523.
**** Damasio, A. R. (1996). The somatic marker hypothesis and the possible functions of the prefrontal cortex. Phil. Trans. R. Soc. Lond. B, 351(1346), 1413-1420.

Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar.
Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta då: webbredaktor(@)kurera.se.

Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!