Annons

Ullakarin Nyberg: ”Våga gripa in när du ser att någon mår dåligt!”

För en dryg vecka sedan gick artisten Tim Bergling känd under namnet Avichii bort som en följd av vad många nu tror är självmord. Ullakarin Nyberg psykiater som arbetar med suicidprevention och har skrivit böcker i ämnet uppmanar oss i Aktuellt igår att våga lite mer än vad vi känner oss bekävma med när vi ser att någon inte mår bra och ställa frågor. I denna krönika för Kurera skriver hon om vikten av att gripa in.

Redaktionen

28 april, 2018
Ullakarin Nyberg: ”Våga gripa in när du ser att någon mår dåligt!”
Dela inlägget

För en dryg vecka sedan gick artisten Tim Bergling känd under namnet Avichii bort som en följd av vad många nu tror är självmord. Ullakarin Nyberg psykiater som arbetar med suicidprevention och har skrivit böcker i ämnet uppmanar oss i Aktuellt igår att våga lite mer än vad vi känner oss bekävma med när vi ser att någon inte mår bra och ställa frågor. I denna krönika för Kurera skriver hon om vikten av att gripa in.

Jag fick ett mail häromdagen från en man som hade varit på en av mina föreläsningar. Han skrev att jag hade pratat om att vi aldrig ska blunda för andras lidande. En kort tid efter föreläsningen gick han över en hög bro i centrala Stockholm och där mötte han en ung kvinna som grät medan hon pratade i telefonen. Han funderade inte så mycket på det utan fortsatte sin promenad. Men så kom han att tänka på det jag sagt om att inte blunda och det fick honom att vända sig om. Då såg han att den unga kvinnan var på väg att klättra över broräcket. Han ringde 112 och sprang tillbaka till henne. Polis och ambulans var snabbt på plats och hon fick hjälp. I sitt mail uttryckte mannen tacksamhet över att min föreläsning fått honom att vända om för att titta efter kvinnan. En historia om en hjälte i vardagen som räddar ett liv genom att visa medmänsklighet.

LÄS OCKSÅ: Varning för den digitala barnvakten

Kan vi lära något av den här historien? Vad säger den om vår tid? Ganska mycket tycker jag. Vi som lever nu har fått vara med om att de tabun som har omgärdat självmord under betydligt mer än tusen år äntligen har lyft. Det går att föreläsa om självmord för en intresserad publik där många drar slutsatsen att förändring är möjlig, också när det gäller det egna beteendet. Det pratas om självmord och psykisk ohälsa som aldrig förr. Dagstidningarna och veckopressen skriver, SVT sänder en serie om självmord på bästa sändningstid: ”30 liv i veckan”, och den vinner det prestigefyllda Kristallenpriset. Människor berättar – om en bror, en kompis, en förälder, sig själva.

LÄS OCKSÅ: Livet börjar bortom rädslan

Det som tidigare betraktades som en skamlig privatsak framställs nu som en fråga som rör oss alla. Man kan säga att det har skett ett stort genombrott när det gäller förståelsen för orsaker till att människor inte orkar leva. Det handlar inte om svaghet eller misslyckanden, utan om omständigheter som kan drabba oss alla. Vårt samhälle producerar lidande genom kraven på prestation och lycka. Det råder brist på mötesplatser och sammanhang där alla får känna sig betydelsefulla, också de som inte kan eller vill anpassa sig efter rådande normer. Människors längtan efter existentiella samtal och närhet klingar ofta ohörd och det får svåra konsekvenser.

Annons

LÄS OCKSÅ: Bob Hansson: Största hotet mot vår hälsa är vår egen vanliga vardag

Så vad händer när tabun lyfter och trollen spricker i solen? Är det verkligen helt ofarligt att väcka den björn som sover? Ja, åtminstone är det ofarligt att fråga en medmänniska om tankar på självmord, så länge det görs med respekt och engagemang. Ingen tar sitt liv på grund av att någon ställer en intresserad fråga, inte ens om den är illa formulerad. Tystnad är däremot farlig, till och med livsfarlig. När vi tar ett steg tillbaka för att vi inte riktigt vet vad vi ska säga eller göra riskerar vi att överge den som behöver oss allra bäst. Att upprätta en relation med en person som känner sig ensam och övergiven kan vara just den påminnelse om skäl att leva som gör att man orkar lite till. Vi är utrustade med varandra och det betyder att vi kan vara varandras skäl att leva. Ett ögonblick av kontakt kan förändra allt och det måste vi våga tro på. Det går sällan att lösa andras problem, men det går att formulera sig runt svårigheter tillsammans och då uppenbarar sig ofta nya lösningar. Jag hoppas och tror att mannen på bron blir en förebild för många och att fler vågar göra som han. Det är så vi räddar liv.

Av Ullakarin Nyberg, psykiater, med.dr och suicidforskare, ordförande i Svenska Psykiatriska Föreningen och författare till böckerna ”Konsten att rädda liv” och ”Suicidprevention i praktiken”.

Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar.
Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta då: webbredaktor(@)kurera.se.

Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!

Annons

Annons
Fakta

Fakta

Namn: Ullakarin Nyberg.
Gör: Psykiater, med.dr och suicidforskare, med bakgrund inom onkologi samt ordförande i Svenska Psykiatriska Föreningen. Hennes forskning handlar om föräldrar och syskon som har mist ett barn respektive ett syskon i suicid. Hon föreläser och utbildar om psykisk ohälsa och suicidprevention, handleder personal, utreder inträffade suicid och utvecklar kliniska rutiner för arbetet med suicidnära personer och deras närstående. Hon är också psykiaterkonsult på en bröstcancermottagning.
Böcker av Ullakarin: ”Konsten att rädda liv” och ”Suicidprevention i praktiken”.

Annons