När den mörka årstiden står för dörren infaller helgen då vi hedrar våra döda. Hella Nathorst-Böös som nyligen kom ut med sin tredje bok ”Häxans Årstider – magisk trädgård året runt”, skriver i denna krönika om hur traditionen vuxit fram och varför vi ska ta till vara på mörkret.
Att fira och uppmärksamma sina döda förfäder har människor gjort i alla tider och i alla kulturer, så även inom den fornnordiska hednatron. I hela västvärlden och på norra hemisfären har just den här tiden på året brukat tillägnas de döda, troligen därför att naturen går in i vila nu för att pånyttfödas i vår.
Lägger krans på familjegraven
Inom kristendomen har firandet av de döda tonats ner, eftersom man där främst vill hylla Jesus och döda helgons själar. Att fira simpla människosjälar gränsar till svart magi, med en tro på spöken och andra andar än den kristna. Kyrkan var till slut tvungna att instifta en dag för de döda, men fortfarande är det lite oklart vilken dag som egentligen gäller. De senaste decennierna har det blivit allt vanligare att gå till familjegraven denna högtid, att lägga en krans där och tända ljus.
I Sydamerika firas El Día de los Muertos, de dödas dag. Att sitta och deppa över döda familjemedlemmar anses inte passande där. Där hyllas de istället genom färgstarka prydnadsdödskallar och glada fester med dans, musik och god mat. Kanske det är den tanken som även fått halloween att smyga sig in som en ny högtid i Sverige. Det har ju gjort dödsfirandet så mycket roligare.
LÄS OCKSÅ: “Vi är barnbarnen till de häxor ni inte lyckades bränna”
Importerades till USA från Irland
Halloween utmärker sig kanske främst av pumpadekorationer och maskerader med läskigt tema. Högtiden firades ursprungligen på Irland där den kallades samhain. Den uppmärksammade egentligen att sommaren dött och naturen gått in i vila. Det var där man började göra lyktor av extra stora rovor inför denna högtid. Rovan var basfödan i norra Europa, innan den konkurrerades ut av den godare och nyttigare potatisen. Irländska invandrare tog med sig seden med rovalyktan till USA där pumpor lämpade sig bättre till lyktorna. Ordet samhain förvandlades så småningom till halloween. Att gå på halloweenmaskerad är inte bara ett sätt att ha kul. Det är också ett bra tillfälle att reflektera över våra rädslor för döden. Maskeraden kan även ses som en symbol för häxans förmåga att byta skepnad, att gå mellan olika existenser och varelser. Förr troddes både svarta katter, svarta fåglar och kräldjur som ormar och grodor, vara häxor som förvandlat sig.
Tidigare var döden ständigt närvarande, och säkert var människor bättre på att hantera döden då. Eller åtminstone var de betydligt mer vana vid det. Som 1710 då pesten drog genom Sverige sista gången: i vissa städer, t ex Stockholm, dog hälften av invånarna. Begravningar var fortfarande i slutet av 1800-talet en festlighet då släkt och vänner hade med sig mat till ett knytkalas och festade i flera dagar. Ibland åt man maten i rummet där den döde låg i öppen kista för att tas farväl av.
LÄS OCKSÅ: Bota klimatångesten – med engagemang!
Tid för kontemplation och handarbete
Den fornnordiska nornan Urd satt vid asken Yggdrasils rötter och spann alla människors livstrådar. När hon klippte av en tråd så dog den människan. Den här tiden på året när jordbruket låg nere användes traditionellt till handarbete, vilket för kvinnor framför allt innebar att spinna garn. Ett hantverk som nästan är bortglömt numera, är att spinna nässelstjälkar till garn. Stjälkarna är som bäst att plocka för detta ändamål just nu innan växten dör helt. Nässlor har använts till textilier sedan stenåldern. Om den kammas väl innan den förvandlas till ull, gärna blandat med lin eller fårull, så ger det ett blankt, vackert tyg. Nässlan var förr en mycket värdefull gröda som användes både som djurfoder och kosttillskott. Den har även ansetts ha starka magiska krafter. Och den är en riktig superväxt, full av mineraler – inte minst järn – vitaminer och immunförsvarsstärkande antioxidanter. Men då är det de späda bladen, fröna och rötterna som används. Om man plockar späda nässelblad så får plantan nya blad hela säsongen, något att tänka på nästa vår.
LÄS OCKSÅ: Bob Hansson: “Att be är att öka hållbarheten”
Inom häxtraditionen anses slöjan mellan oss levande och de döda vara som tunnast just nu. Det sägs vara som lättast att få kontakt med de döda nu, för de som försöker sig på sådant. Detta är den största högtiden då vi firar årshjulets nyår. Vi påminns om att naturen måste vila för att orka blomma och ge frukt nästa år. Så misströsta inte i mörkret. Tänd en lykta och kom ihåg att växterna inte är döda. Snötäcket och mörkret hjälper dem att vila. Kanske vi människor borde inspireras av växterna och också gå in litegrann i vinterdvala, för att hämta kraft inför vår och sommar.
Av Hella Nathorst-Böös, journalist och häxa
Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar.
Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta då: webbredaktor(@)kurera.se
Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!
Fakta
Namn: Hella Nathorst-Böös
Yrke: Journalist, författare och häxa sedan många år.
Aktuell: Med boken bok”Häxans Årstider – magisk trädgård året runt”
Andra böcker av Hella: ”Häxans Trädgård – läkeväxter förr och nu” och ”Häxans Hus – handbok för ett giftfritt liv”
Kuriosa: Hella odlar läkeväxter i sin trädgård i Södermalms kulturkvarter i Stockholm, där hon under sommarhalvåret även leder stadsvandringar med tema häxprocesser och läkeväxter. Hellas familj består av fyra utflugna barn, man, bonusson och den svarta häxkatten Selma.