Anna Flodberg: ”Jag vill hjälpa andra med utmanande föräldraskap”

Hon är inte bara ny chefredaktör på Kurera, utan också aktuell med en bok om det både utmanande och berikande livet som förälder till barn med neuropsykiatriska diagnoser. Här berättar Anna Flodberg – som själv har två söner med autism respektive ADHD – om diagnoserna, sin envisa kamp för barnens rätt till stöd i skolan och om vikten av att få återhämtning i vardagen som förälder.

”Med hjärtat i handen och nerverna utanpå” (Norstedts) kom ut i augusti och har varit ett hjärteprojekt för Anna och hennes medförfattare Ann-Charlotte Runnvik, som är mamma till en son med ADD. Boken innehåller både gripande, personliga berättelser med igenkänning ur författarnas egna liv, samt fakta, tips och råd från experter inom områden som stress och utmattning, svåra samtal och familjestöd. Det är en bok som riktar sig inte bara till den som själv är förälder till barn med npf-diagnos, utan även till vänner, närstående och de som träffar npf-föräldrar i sitt yrke.

LÄS OCKSÅ: Droppa perfektionismen och bli en bättre förälder

Misstänkte att något inte stämde

Boken har på kort tid fått mycket uppmärksamhet, legat etta på Adlibris-toppen (med flera topplistor) och Anna och Ann-Charlotte har synts i både TV4:s Nyhetsmorgon och i flera intervjuer i stora tidningar.

Stort grattis! Hur har det känts med ett sådant genomslag?

– Det känns helt fantastiskt och varken jag eller Ann-Charlotte hade förväntat oss all den här uppmärksamheten. Vårt fokus har hela tiden varit att skriva en bok för att hjälpa föräldrar där ute med utmanande föräldraskap. Och nu förstår vi på riktigt att den behövs. Responsen har varit enorm och vi är så tacksamma för det.

Dina söner har ADHD och autism. Hur och när misstänkte du och din man att de kanske kunde ha dessa diagnoser?

– Min äldsta son fick sin autismdiagnos redan när han var tre år. Att han fick en utredning i en så tidig ålder berodde på att vi skulle flytta till annan kommun och då ville förskolan berätta om avvikelser de upptäckt hos honom. Att han hade svårt för förändringar, var rädd för höga ljud och hade svårt att kommunicera med de andra barnen. Vi hade också misstänkt att något inte riktigt stämde, att han hellre snurrade på hjulen på sin trehjuling än cyklade på den, att han radade upp saker efter färger och att han fick panik när han kom i närheten av en fläkt.

Men det var först när pedagogen nämnde ordet ”neuropsykiatriskt” som Anna blev alldeles kall inombords. Hon var inte bekant med begreppet och började därför googla. Något som ledde henne till hemsidor om autism- och adhd. Det blev en chock för Anna som då inte visste så mycket om dessa diagnoser.

LÄS OCKSÅ: 10 poddar om mental hälsa och personlig utveckling

Diagnoserna skiljer sig mycket åt

Med Annas yngsta son var det annorlunda, berättar hon. Han var social, kommunikativ och hade massor med energi. Då sönernas beteenden skilde sig så mycket åt, tänkte inte Anna och hennes man så mycket på det förrän sonen började förskoleklass. Han kunde inte sitta still, gjorde inte som läraren sa och var ”allmänt stimmig”. Under sommaren mellan förskoleklass och ettan fick han sedan sin adhd-diagnos.

Hur skiljer sig diagnoserna åt sinsemellan när det gäller hur de påverkar ert vardagsliv?

– I grova drag på så sätt att vid autism är utmaningen det sociala samspelet och att förstå sociala koder som kommer naturligt för andra. Det kan börja redan i sandlådan när ett barn med autism kanske slår en spade i huvudet på någon annan för att de inte vet hur de ska säga ”ska vi leka”. De kan också ha svårigheter med mentalisering, att sätta sig in i andras behov och läsa av om någon till exempel är arg eller ledsen. Det handlar inte om att de har brist på empati, utan om att de inte kan läsa av helt enkelt. För oss har det varit en utmaning att ha två killar med två år emellan i ålder med särskilda behov. Det har varit en hel del konflikter dem emellan och de har haft svårt att lösa dem själva.

För äldsta sonen har det handlat mycket om beteendeträning, alltså hur man beter i olika situationer. Anna och hennes man fick använda sig av bildscheman med bilder på de olika aktiviteter som skulle ske under dagen.

– Så är det inte längre, men när han var liten var det jätteviktigt att ha rutiner så han visste hur dagen såg ut. För vår son med adhd har det handlat mycket om att hitta lösningar för hur han ska lyckas koncentrera sig i skolan, hantera en hel del ångest och trots, och få honom motiverad att gå till skolan. Båda barnen, som idag är tonåringar, går på skolor med specialinriktning. Det har verkligen varit guld.

LÄS OCKSÅ: Tarmbakteriernas inverkan på ADHD och autism

Skolan kan vara fyrkantig

Både Anna och medförfattaren Ann-Charlotte har fört en uttröttande och envis kamp för att deras barn ska få den hjälp och det stöd de har rätt till.

Vad vill du säga till andra föräldrar som befinner sig mitt i det jobbiga, här och nu?

– Ja, skolan kan vara en riktig utmaning när barnen inte får de anpassningar de behöver och har rätt till. I boken ger vi tips på hur man bemöter härskarteknik som ibland förekommer, tips på hur man får till bra möten och bra svar på tal. Men ibland är det enda som hjälper att försöka få en plats på specialskola, även om det kan innebära långa väntetider.

Och idag får Annas söner äntligen det stöd de behöver och har rätt till, genom specialskolor.

Hur ser hjälpen ut i dessa skolor, och hur skiljer sig er vardag åt idag jämfört med innan?

– Det är helt fantastiska skolor med förstående personal. De går i mindre grupper och det finns fler resurser och anpassningar. Vanliga skolan kan ju vara så fyrkantig, men här ser man till varje elevs speciella behov och vad som passar hen bäst. Vår vardag idag är betydligt lättare än när barnen var små. Min äldsta son ska ta moppekörkort nu, vilket är helt fantastiskt och min yngsta är väldigt självständig, kreativ och energisk. Men såklart har de fortfarande utmaningar som vi får jobba med dagligen. Men vi är nog allihop på en mer harmonisk plats i livet idag.

LÄS OCKSÅ: Fettsyror lugnar Joels ADHD

Förståelse och kunskap otroligt viktigt

Anna och Ann-Charlotte skriver i boken om när andra föräldrars blickar och kommentarer tidigare har fått dem att känna både skam och skuld i lekparken, på restaurang eller andra platser. Eller om stresspåslag på jobbet när skolan ringer för att ett barn behöver hämtas.

Vad önskar du att omgivningen skulle förstått eller gjort istället i dessa situationer?

– Just förståelse och kunskap om npf är otroligt viktigt, även om man inte kan kräva det från alla i sin omgivning. Men jag tror det kan vara väldigt bra att vara öppen om hur man har det och inte vara rädd att fråga efter hjälp. Det är också bra att prata med sin chef och sina medarbetare om utmaningarna man har hemma. Att vara öppen med hur det är helt enkelt och utbilda dem lite om npf.

Älskar barnens spontanitet

Det är ofta mycket fokus på de utmaningar och svårigheter som en diagnos för med sig, vilket är både tråkigt och ensidigt.

Om vi vänder på det, vad är det allra härligaste och bästa med ADHD respektive autism? Och hur har föräldraskapet till barn med dessa diagnoser förändrat och gjort dig till en ännu bättre person och mamma?

– Jag älskar deras spontanitet och att de har nära till sina känslor. Från min äldsta får man alltid höra sanningen, där är det lite mer svart eller vitt. Han har också ett otroligt sinne för detaljer och ett minne som en häst. Min yngsta har en helt fantastisk humor och får mig alltid att skratta. Han pratar gärna med mig om sitt mående också, och det uppskattar jag så mycket. Jag älskar mina barns egenheter och skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Jag har förändrats mycket som människa. Och så är jag inte lika dömande mot personer med sina egenheter, utan lägger min energi på sånt som ger energi och har sållat bort en hel del energitjuvar. Och framförallt njuter jag av de små stunderna, de sparar jag i mitt hjärta och lever på länge.

Av Carolina Eriksson