Ritualer har alltid haft en plats i vår kultur. I Ethan Kross bok Tjatter som jag nyligen läst ut, berättas om fiskarna på Nya Guineas Trobriandöarna, vilka av ren vana och erfarenhet, åker ut på sina kanoter med spjut och nät, och fiskar i alla grunda laguner kring öarna. Men när de tvingas att ge sig ut i djupare vatten för att fiska där de vet hajarna bor, är de alltid väldigt noga med att offra maten till sina förfäder innan de ger sig ut. De gnider in sina kanoter med örter och uttalar magiska besvärjelser som någon sort magisk formel som de tror skyddar dem från hajarna och ge dem extra mod inför den svåra uppgiften de behöver utföra.
Precis som fiskarna på Nya Guinea, atleter och idrottspersonligheter innan sina tävlingar eller skådespelare inför teaterföreställningar med flera exempel, har även var och en av oss ofta personliga ritualer: små eller större saker som vi gör och fyller med mening. Vi utför dessa ritualer medveten eller faktiskt ofta omedvetet. Ritualerna finns, skriver Ethan Kross, för att bland annat lugna ner oss själva och uppleva större trygghet inför utmanande situationer. När vår inre röst har blivit till ett jobbigt tjatter som säger att vi inte kan eller inte är tillräckligt bra, då kan en ritual stärka oss och hjälpa oss vidare, ger oss ordning och faktiskt även fungera som ett placebo. Om vi tror att en viss ritual är bra för oss eller hjälper oss att klara av en svår situation, lurar vi vår hjärna att tro att det kommer att gå galant med det vi är i stånd att göra. Ett lätt sätt att navigera genom livet.
Vad har du för höstritual? Berätta gärna i kommentarer.
