Att våga möta det man mest av allt räds är väldigt viktigt.
Rädslor, av alla de slag, håller oss kvar i livslägen som vi egentligen är klara med och borde röra oss bort från.
Att leva i rädsla är vanligt men hindrar oss från att vara i vårt livsflöde.
Våra rädslor blir som farthinder av betong. Vi är rädda för att leva och vi är rädda för att dö.
Vi kan vara rädda för att inte klara oss på egen hand, att bli övergivna och bli svikna.
Vi är så rädda att vi inte duger som vi är
Den djupaste rädslan många av oss bär på är att vi inte duger som vi är, att ingen någonsin kan älska oss sådana som vi är och att om vi visar oss som vi är – rädda och sårbara – blir vi lämnade.
Många människor bär inom sig en känsla av djup värdelöshet som man sedan ägnar hela livet åt att kompensera för. Man kompenserar genom prestationer av olika slag, att vara till lags, blir utseendeberoende och mycket mer.
► Läs också: 11 saker att komma ihåg om du älskar någon med ångest
Begränsar vårt liv
Inte sällan försöker man så hårt att, genom kompensationer, distraktioner och andra typer av undvikandebeteenden, undvika rädslomöten att vi istället blir helt tömda på energi. Eftersom vi ju lagt all kraft på att upprätthålla vårt försvar mot rädslokontakt. Vi gör våra liv allt mindre för att slippa känna oro och rädsla. En dag finner man att man målat in sig i ett litet hörn där man knappt kan andas.
Men paradoxalt nog leder detta beteende ändå till att vi mår dåligt.
► Läs också: De 5 vanligaste sakerna man ångrar när man dör
Rädslors många skepnader
Rädsla kan anta många olika skepnader. Den kan visa sig i kroppen i symptom som sömnbesvär, värk, oro, stelhet, rastlöshet, och spändhet. Den kan visa sig som en svårighet att fatta beslut – en osäkerhet som genomsyrar vår tillvaro. Vi velar än hit och än dit.
Vi kan känna oss arga, irriterade och vrånga. Klagande och gnälliga. Sura och dömande. Vi kan skapa drama i våra liv. Vi saboterar för oss själva och andra och då framför allt för våra närmaste och våra barn drabbas hårdast. Vi blir dömande mot andra och mot oss själva.
Att våga utmana sig är svårt – men värt det
Lösningen är att börja känna efter, och lära oss att kunna identifiera när vi är rädda. Att försöka hinna före våra automatiska responser och våra undvikande beteenden. Att göra så kräver både självinsikt och mod men vågar vi har vi allt att vinna. Kan vi börja studera våra undanmanövrer, bli bekanta med dem och lära oss att känna igen dem när de dyker upp kan vi också poängtera detta för oss själva: ”Aha… nu är jag rädd för något för nu gör jag så där igen”.
► Läs också: Mindfulness lika bra som KBT
Fråga dig själv hur rädslan känns i kroppen
Rädslor kommer och går – hela tiden. Rädslorna lever sitt eget liv tills vi bestämmer oss för att komma känslorna närmre och på spåret.
Att känna igen är en bra början. Vi får som en sekunds betänketid och reflexionsmöjlighet:
Hur kändes det att känna lite av rädslan? Hur känns det i kroppen?
Fundera på vad det är som aktiverar dina olika rädslor. Vilka personer? Vilka situationer? Vilka känslor? Vad av det du möter utanför dig aktiverar dina rädslor?
Hur reagerar du i dessa situationer? Vilka tankar och känslor kommer vanemässigt? Hur blir ditt försvarsbeteende då? Vill du äta, dricka, shoppa, sura, gnälla, döma eller hur gör just du?
► Läs också: Probiotika minskar negativa tankar
Dags för ett par nya skor?
Först när du börjar bli medveten om hur du tänker, känner, beter dig kan du handla. Döm då inte dig själv på något sätt. Förstå istället att du lärt dig detta hanteringssätt som ett sätt att klara dig och överleva.
Det var funktionellt då en gång, till exempel när du var liten, men nu är du vuxen och kan få ompröva det du lärde dig då. Man måste inte, och bör inte heller, gå genom hela livet i samma skor. De blir väldigt utnötta då.
Börja ta små pytterisker
Bli medveten om hur just du gör.
Om vi inte gör något alls åt hur vi har det kommer vi att leva hela vårt liv i olika försvar för rädslorna. I kompensationer och distraktioner.
Livet riskerar då att gå förlorat. Synd faktiskt.
Efter ett tag i arbetet med att identifiera och förstå rädslor och undvikande beteenden kan man börja ta små pytterisker.
Små steg mot att våga utsätta sig för lite av det där farliga och efteråt märka att det gick faktiskt jättebra. Upptäcka att ”ingenting av det där jag jämt oroat mig för hände ju”.
Ett sådant litet steg leder till nästa och så fortsätter det…
► Läs också: 10 saker att tänka på om den du lever med har ADHD
Se livet som ett riskprojekt – med allt att vinna!
Att våga kliva ur bekvämlighetszonen är stort och våghalsigt men om man tar de små stegen brukar det gå bra. Att våga ta små risker hör livet till. Är du rädd för att visa dig sårbar så börja våga vara lite sårbar. Är du rädd för att vara ensam. Prova lite. Är du rädd för att våga vara dig själv. Börja då med att visa lite av dig.
Jag skulle säga att visa sig som man är, med all sin sårbarhet, är bland det största man kan göra. Och bästa.
Känslan av att bli så glad och nöjd med själv när man vågade och vann är fantastiskt. Men provar du inte får du aldrig veta.
Till slut har du kanske nått en punkt då du kan se livet som ett enda stort riskprojekt. Tänk, vilken utmaning! Så mycket att vinna!
Ja, faktiskt hela sitt eget liv.
Av Madeleine Gauffin, psykolog och psykoterapeut
Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke eller en åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar.
Är du intresserad av att skriva en krönika? Då kontaktar du: webbredaktor@kurera.se.
Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!
Fakta
Madeleine Gauffin är psykolog och psykoterapeut med bas i Uppsala. Hon medverkar varje vecka i SvD där hon svarar på läsarfrågor. Hon har tidigare även varit chefredaktör för den feministiska tidskriften Hertha. Mycket av hennes fokus ligger på rädslor, flow och livspassion – och hur man utifrån olika dåliga måenden hittar vägen till gnista och våga leva mode. Något som primärt inte örs problemfokuserat utan tvärtom, menar hon.