Ernst Kirchsteiger: ”Livet är som en fransk fiskgryta”

Han ogillar gym, grädde i maten och snäva könsroller. Men mår bra av skog, medelhavsmat och skratt som bubblar över. Ernst Kirschsteiger har levererat oförglömliga citat, renoveringar och maträtter i tv i över 20 år. Men i år behövde han en paus från rutan. Under stjärnhimlen på landet bland harar och tussilago skapar han konst, kramar sin familj – och väntar in sin själ.

Säger man ”Ernst” behövs det med stor sannolikhet inget efternamn för att alla ska förstå vem man pratar om. Mannen som blivit känd för sina poetiska iakttagelser av såväl naturen och maten som livet i sig. Som byggt, renoverat, pysslat, planterat och lagat mat i våra rutor nonstop i 22 år. Men i år blev det inget ”Sommar med Ernst”.

– Plötsligt kände jag att jag behövde ett stopp. Jag tycker att varje vuxen person borde få ett år off, det skulle ingå i något slags avtal. Jag tror att man behöver vara ifrån allt ett tag, för att tänka rätt, berättar Ernst.

Under alla dessa år har det hänt väldigt mycket i Ernsts liv, så det är lätt att förstå hans beslut. Utöver tv-programmen har han släppt inrednings- och köksprylar, en egen serie matprodukter, eget vin och skrivit ett par böcker.

– Så jag behöver tid att reflektera; vad har jag gjort, var står jag idag och vad vill jag göra framåt? Idag är jag 65 år, så om jag inte tänker till nu, när ska jag göra det då?

Väntar in sin själ

Men han understryker att det inte handlar om att gå i pension, i stället vill han göra en filosofisk liknelse.

– Araberna brukar säga att de sätter sig ner och väntar in sin själ. Visst är det vackert? Jag tror att många människor idag upplever att de springer ifrån sig själva, att de inte är på samma plats som sig själv, utan före eller efter. Man är fast i planerande framåt, eller grubblande bakåt. Det där att vara på samma plats som sig själv och möta sig själv, det är en förmån ska jag be att få tala om!

Det är också av respekt för andra som han tar sin paus, förklarar han. För när Ernst gör tv investerar han hela sig själv. Det han berättar och gör i tv är det han har inom sig och det han brukar göra, även utanför rutan. Det finns inga långa manus skrivna av någon annan, åt honom. Och nu behöver han fylla på sitt inre.

– När man gjort det här i så många år, då kan det lätt bli att man börjar spela sig själv, och det tycker jag inte är kul.

Under sitt ”sabbatsår” ägnar Ernst mer tid åt att rå om och kramas med familjen, inte minst med tanke på de sköra tider vi levt i nu ett tag med både pandemi och krig, och åt konst.

– Konsten är ju egentligen mitt varande, det som gjort att folk har hittat mig i rutan. Av hävd är jag en estet, vilket kan vara lite av en förbannelse, för jag kan inte låta något vara i fred, utan pillar på det mesta, säger Ernst medan han öppnar dörren ut till naturen.

Genast hörs kvittrande fågelsång. När vi pratar befinner sig Ernst i sitt hem, och han sitter snart ute i det fria där på gården utanför Örebro där han bor med sin fru Ulla. Det är nästan sommar och naturen har vaknat upp från vinterdvalan, liksom djuren. Förutom de skönsjungande fåglarna bevittnar Ernst förnöjt två harar som parar sig under vårt samtal.

LÄS OCKSÅ: Svenskarna föredrar att motionera utomhus

Stack ut som mjuk man

Idag är Ernst folkkärheten personifierad. Men i början av sin karriär möttes han av skepsis bland de manliga tittarna. Han blev plötsligt ett ansikte utåt för ett mjukare mansideal. Ernst förklarar fenomenet så här, med ett tonfall som låter både hjärtligt roat och stillsamt ironiskt:

– En vuxen man med grå tinningar som pratar lyriskt om en tussilago, ja det är klart att det rörde till det i Sverige! Män tyckte inte det var kul att jag sydde symaskin, trots att de säkert haft syslöjd i skolan, precis som jag. Men det blev ju stort baluns. Det var så totalt otippat, för ingen hade gjort det på det sättet innan. Och så har jag ju ett språk som är ganska blommigt…

Kanske var det att han rörde sig så fritt mellan det av hävd kvinnliga och manliga som var jobbigt och rörde till det reflekterar Ernst vidare, som själv bara tycker att saker är ”mänskliga”.

– Om kvinnor av hävd har varit bättre på att lyssna och känslomässigt engagera sig i andra, och har varit mer omvårdande, ja då är det på tiden att vi män följer kvinnornas goda exempel och blir människor. Tack för ordet, säger Ernst med emfas och skrattar.

Och både män och kvinnor behöver ju hjälpas åt med allt som ska göras i ett hem, understryker han.

– Jag ser ingen anledning till att tänka ”det där ska Ulla göra, eller det ska jag göra”. Vi gör det ihop och den som är bra på, eller känner energi inför något får göra det. När jag säger det låter det så logiskt så jag nästan blir generad, men det har inte riktigt varit så.

Hur har synen på män och idealen ändrats sedan du började på tv?

– Jättemycket! Idag är det de unga killarna som kommer fram till mig och ger mig en lång kram. Någon har sagt: ”Tack Ernst! Min mamma har bytt man kanske fem gånger under min uppväxt, den enda som alltid har varit där varje år, det är du”.

Även äldre män kommer fram och tackar och säger att de hoppas han fortsätter ett tag till i rutan. Så det är en positiv evolution, menar Ernst.

Degerfors ensammaste pojke

Att sticka ut är dock något Ernst är van vid sedan barnsben. Han beskriver sig själv som ett märkligt barn, i syskonskararan i värmländska Degerfors, dit hans föräldrar flyttade för att jobba på järnverket. Pappan från Österrike, mamman från Polen.

I Degerfors gällde bara en sak för pojkar, att spela fotboll. Men Ernst var direkt ointresserad, ja nästan rädd för fotbollar och ägnade sig åt helt andra saker: konst och musik, vilket kom att bli hans ”flytväst” genom uppväxten.

– Lillpojken Ernst han sjöng i barnkör, han tecknade, målade, byggde fördämningar…. Utifrån sett var jag nog världens ensammaste pojke, många undrade nog vem ÄR han?

Ernst minns när en granne, finlandssvenska ”tant Rut”, vid ett tillfälle ringde hem till Ernsts pappa.

– Hör du jag måst’ som fråga, eran yngste pojk, är han riktigt som han ska i huvudet?

Ernst skrattar sitt hesa, bullriga och smittande skratt när han med grannkvinnnans dialekt återberättar hur hon sett hur han i ensamhet grävt en grop i marken, begravt en domherre och sjungit en psalm.

– Det är klart att hon undrade vad det var frågan om? Men jag var fullt med nöjd med min existens. Det var en form av självvald ensamhet, som kanske är udda, men jag ville vara i fred med mina tankar. Och det har jag fortfarande ganska stort behov av, trots att jag är en offentlig person.

Stark jantelag

I Degerfors var jantelagen stark. Han fick tidigt lära sig att ”du ska inte tro att du är något”. Men Ernst har en rak motsatt inställning: Alla, barn som vuxna, måste absolut få känna att de är något. Att de är bra på något, hur litet det än är – och det fick han med en sak. Att han blev omnämnd som ”han som är så duktig på att teckna” blev viktigt i barndomen.

– Jag menar inte på det självgoda sättet, men barn som inte tror att de är något blir ju som rör för vinden, blåser åt alla möjliga håll.

Bildseendet och förmågan att skapa harmoniska miljöer har han sedan förvaltat genom livet.

– Idag är jag en man med grävlingsfrisyr, som får fortsätta vara en kreativ och uppfinningsrik person. Och jag tänker ofta: herregud vad jag är glad och ödmjuk för att jag fått göra det här!

LÄS OCKSÅ: En kvart om dagen räcker för att sänka stressen

Barfotagång var en slump

Något annat Ernst blivit känd för är att gå barfota i sina program.

– Det är en annan rak linje från min barndom, jag gick väldigt mycket barfota som barn. Men så är jag väldigt slarvig, och vet sällan vart jag har ställt mina skor. Och då tänker jag ”skit samma, jag kan lika gärna gå barfota”. Det är vad som hände när jag började göra tv. Men det verkade nästan som att jag var den första människan i svensk historia som gick barfota! Jättekonstigt, säger Ernst.

Men det är också en symbolisk sak, att gå barfota. Det handlar om att jorda sig.

– Ibland kan det vara väldigt skönt att få gå med de fötter man har, utan en massa gummisulor och spännen, säger Ernst och tillägger att han är säker på att han skulle kunna resa en hel armé av barfotamänniskor.

Men han försäkrar samtidigt att han är ”högst normal” i sin barfotagång; han gör det på sommaren, men så fort det börjar bli kallt tar han på sig skor, precis som alla andra.

På Instagram kan man se Ernst ta hundpromenader i vacker natur. Det är dock inte hans egen, utan yngsta sonen Ludvigs hund, Sherman. Ernst är förvånad och rörd över Shermans tillgivenhet. Egentligen är nämligen Ernst en ”kattmänniska”, som tidigare var husse till den älskade men nu bortgångne katten Gottfrid.

– Det är intressant när man får kontakt med djur och de söker ögonkontakt utan att vika undan, som Sherman. Då förstår man att ”vi är vänner på riktigt!”. Hundar gör ju inte det om de inte är väldigt trygga med människan.

Lugnande effekt på djur – och tittare

Fler än Sherman har upplevt Ernsts lugnande effekt. Tv-tittare vittnar om att de känner sig trygga och lugna av att se hans program. Att det för en stund får kännas helt ångestbefriat och positivt.

– Det är ju en oerhörd komplimang, jag blir väldigt glad när jag får höra det.

Har du själv, som får så många andra att må bra, haft någon svacka i livet?

– Mina svackor ligger mer årstidsvis. På vinterhalvåret mår jag sämre, och det har blivit värre de senaste åren. Vintern blir mer och mer onödig. Jag väntar och väntar och så kommer det en månad till av vinter och så en till. Det är som att jag bara skrapar bilrutor och skottar snö och ser till att hålla varmt inne…

Ernst bor som sagt ute på landet där han tycker om att följa dygnets och årstidernas gång med hjälp av att betrakta böndernas sysslor, från vårbruk till skörd. Ernst tror att våra kroppar är programmerade för att leva mer så som vi gjorde i gamla bonde-Sverige än så som många lever nu, i ständigt upplysta, stressiga storstäder.

Hur viktigt har det varit för dig att bo på landet?

– Jätteviktigt! Det är stor lyx att vakna och höra koltrasten och att gå ut och titta på det senaste ogräset. Det gör mina sinnen fyllda av verklighet. Ja, det kanske till och med är lättare att möta sig själv på landet.

Han berättar vidare om ett julprogram som han gjorde långt ute i Stockholms skärgård ett år. En dag efter inspelningen stod hela teamet och böjde sig bakåt, blickande upp mot kvällshimlen.

– ”F-n vad häftigt”, sa de och jag förstod ingenting. Men de bor i stan – och hade inte sett stjärnor på jättelänge. Jag tänker att det borde vara en mänsklig rättighet att få se stjärnor!

På landet får Ernst också sin beskärda dos styrketräning. När vi hörs har han till exempel precis kämpat med att gräva ner en pelarek.

– I livet på landet ingår det att använda musklerna och kroppen stup i kvarten. Jag tänker inte ens på att jag gör det. Men det där med att kolla i speglar och dra i stroppar på ett gym…Nej det är inte för mig.

Ernst funderar på alla träningstips i medierna, med målet att få större armar eller magrutor.

– Folk lägger ner hur mycket tid som helst på sina kroppar. De ska se så mycket yngre ut och får panik om de äter en potatissallad med lite för mycket majonnäs i. Jag tror inte att kroppen spelar någon större roll om inte psyket är med. Och vi kommer alla bli gamla. Till slut är vi bara nöjda om ben och armar fungerar! Nej det bästa är att försöka hitta någon form av balans.

Har du inte själv dragits med i utseendehets någon gång i livet?

– Det är klart jag tänkt någon gång att det skulle vara skojigt att ha rutig mage, men så brukar jag tänka, vem ska jag visa den för? Ulla är jättenöjd med min mage som den är. Kort sagt: jag vet inte riktigt vad jag ska med det där till.

LÄS OCKSÅ: Annelie Andersson: “Ta vara på skörden, baka med frukt och grönt!”

Livslång kärlek inte ett kakrecept

Ernst och Ulla har varit ett par länge, ända sedan de var 16-17 år, och fått två söner ihop.

Vilka knep har ni haft för att må bra ihop genom åren?

Ernst funderar lite och säger först att leva i en lång relation inte är som ett kakrecept där man tar ”en del sånt och del sånt”. Varje par måste hitta sitt eget sätt. Men kanske har ett framgångsrecept för just Ulla och Ernst varit att de turats om att ta befälet; ingen av dem har ständigt behövt vara ”den starkaste”.

– Under perioder har jag fått ”åka med på vagnen”, som Ulla dragit. Och så har vi bytt. Sedan så har vi också allt det där med respekt för varandra, och att vi skrattar mycket tillsammans.

Och så är de inte minst ett bra team i köket, Ulla och Ernst.

Ulla är superbra på att baka och sköter allt kringjobb i köket när Ernst lagar mat.

– Hon är lite som en kallskänka, hon grejar och fixar och plockar bort så snabbt ibland att jag undrar ”vart tog min kniv vägen?”. Vi har kul i köket!

Laga mat som att andas

Att laga mat är lika naturligt och välgörande som att andas för Ernst.

– Jag måste laga mat varje dag. Maten har en stor inverkan på mitt välmående.

Det handlar mycket om själva görandet, att laga maten, menar han. Och duka, göra fint med omsorg. Hämta och ställa fram blommor på bordet. Tända ljus…

– Det är som en rituell handling som jag tycker det är synd att slarva med.

När Ernst lagar mat brukar han bli inspirerad av en bild på en måltid där han ser ungefär vad det är för råvaror, sedan ”tolkar han rätten” själv.

– Det finns en risk i alla dessa recept där det står att det ska vara en halv tesked si och ett kryddmått så. Men vi måste smaka på maten. Receptet är bara en riktlinje, sedan kan man hitta på egna grejer. Först då blir man en bra matlagare.

Ernst gör en liknelse till att smaka på livet.

– Jag brukar ibland beskriva livet som en bouillabaisse, en fransk fiskgryta. Tänk att du vräker i fisk och skaldjur och allt möjligt, till slut blir det bara en grå sörja, det blir för mycket av det goda. Det är bättre att ha några få bra ingredienser. Det handlar inte om att vräka i hur mycket som helst i livet utan bra saker, rätt saker och veta när det är nog.

Vilken sorts mat får dig att må som bäst?

– I stora drag är det medelhavsmat, alltså olivoljedominerad mat med mycket grönsaker, som i Toscana där vi har bott en period. Jag använder aldrig smör eller margarin i maten och sällan grädde, utan ofta krossade tomater i stället. Det har en fantastisk förmåga att reda av och tjocka till maten och ge väldigt god smak. Man går inte upp i vikt på samma sätt av den maten och den är jättebra för högt blodtryck. Ja hela ”kroppkakan” mår bättre av att inte vräka i en massa mejeriprodukter i allt.

LÄS OCKSÅ: Det här kännetecknar bra relationer – och dåliga

Blivit farfar

Häromåret blev Ernst farfar för första gången, till en liten flicka som hunnit bli ett och ett halvt år.

– Ja men herregud, denna söta lilla unge! Hur stort kan hjärtat bli innan kroppen spricker?! När hon ser farfar då skiner hon upp! Jag busar, leker och dansar med henne och hon tycker farfar är en rolig kille.

Har det påverkat din hälsa att få barnbarn?

– Absolut! Det är som att alla tankar som flyger omkring i huvudet som små fåglar ofta landar på hennes gren och vilar där en stund. Och det är en väldigt fin plats. Jag mår bra av att fundera på om hon äter banan eller kanske sover en stund.

Men han håller inte med om att barnbarn är livets efterrätt, som drottning Silvia uttryckt det.

– Nej, jag äter fortfarande på huvudrätten, men det är en väldigt trevlig liten ingrediens!

LÄS OCKSÅ: Färre nattkissningar och ökad lust

Ernst om….

Sina många poetiska citat

– Det är något som bara skedde, att jag fick det här språket. Och långt ifrån alla meningar är sagda på det svenska språket. Jag kan tycka så här: ska man uttrycka en känsla, då får man ta i lite. Säger jag: ”Åh vad fint det vore med en blå färg på väggen”, då fattar inte folk någonting. Men om jag säger: ”…typ som den blå färg som är på himlen när man går till utedasset en tidig sommarmorgon”. Då kanske folk fortfarande inte fattar ett dugg. Men de märker att jag vill något, att jag vill få dem att förstå en känsla.

Livslång kärlek

– Man kan se en lång relation som att kliva in i ett stort hus. När du nyss träffat någon så står du på trappan till huset. Och nyckeln i handen är själva kärleken. Ni bestämmer er för att gå in i huset, så ni låser upp. Först går ni in i hallen och befinner er där i kanske tre-fyra år. Sedan ska ni vidare, för då börjar hallen bli lite tråkig och trång. Då går ni vidare in genom en dörr, och dörren kan gnissla lite. Men ni ska ändå igenom den till nästa rum, som är större. I det stannar ni i kanske i åtta-tio år, och så plötsligt känner ni att ni måste vidare, och ni låser upp nästa rum. Det är lite trångt i dörren, det kan bli lite bökigt, men så till slut har ni vandrat igenom alla rum. Och då kommer ni ut i trädgården. Där finns inga murar, inga staket, inga gränser. Och där menar jag är den eviga kärleken. Kort sagt: jag tror på livslång kärlek, har du hört något så gammalmodigt?

Sedan finns det förstås par som tappar nyckeln och det kan vara så olyckligt att de aldrig mer hittar den. Och då ska man nog gå åt olika håll. Det är inte fel, jag har sett många lyckliga skilsmässor. Så jag säger inte att livslång kärlek är det viktigaste, men jag säger att det absolut går.

LÄS OCKSÅ; Henrik Ennart: “Din lycka går via magen”

Barn

– Det finns inga viktigare människor på jorden, inte bara för släktets fortlevnad, utan för vad de har inom sig. Jag säger ofta att man kan se barn som de absolut bästa läromästarna i att vara kreativa. Det finns ingen hejd för deras entusiasm och vad de skapar. Sedan stelnar vi till, blir vuxna och börjar tycka det är onödigt att göra juldekorationer, att vi kan köpa det i stället. Men jag tror faktiskt att vi behöver klippa, plantera, greja och måla. Använda den finmotorik som vi fått till skänks.

Sin dagliga hälsorutin

– När jag går upp på morgonen sträcker jag mig åt alla möjliga håll och kanter, som en katt ungefär, och så dricker jag direkt minst två glas vatten. Jag ser till att äta mycket grönt det första jag gör på morgonen, en frukt eller morot eller så, och tar kaffet lite senare, inte direkt utan försöker få igång magen först. Och så håller jag huvudet i gång och försöker vara en kärleksfull och medvetet snäll person, det håller mig frisk. Efter ett tag går det där alldeles av sig själv. Det man sänder ut får man tillbaka, det har också med hälsa att göra.

Av Carolina Eriksson