Ensamhet kan ta sig många uttryck, den sort som är enklast att upptäcka är den sociala ensamheten. Men existentiell ensamhet hos sköra äldre är ett lidande som främst visar sig i övergångsfaser, visar en studie som gjorts ur närståendes i perspektiv.
För de som arrangerar aktiviteter för äldre är det ofta den sociala ensamheten man vill göra något åt, men ensamhet är så mycket mer. Och vill man göra något åt det är det viktigt att veta vilken sort man pratar om, menar Helena Larsson, doktorand i vårdvetenskap vid Malmö universitet. Hennes studie visar att existentiell ensamhet framträder i övergångsfaser då man förlorar sin fasta punkt. Det kan vara en plats man måste flytta ifrån, eller en aktivitet man inte längre kan utföra, att man förlorar en partner eller genomgår en annan ofrivillig separation.
Behöver lära sig identifiera
Existentiell ensamhet beskrivs som en djupare form av ensamhet, ett lidande, som kan upplevas även om man inte lever i social eller fysisk ensamhet. En typ av ensamhet som är relativt outforskad och en förutsättning för att kunna lindra den är att veta i vilka situationer existentiell ensamhet framträder. Och hur man kan upptäcka den, så att samhälle och vårdpersonal kan gå in och stötta extra när det behövs.
LÄS OCKSÅ: Därför har många män svårt att prata om känslor
Avhandling ut närståendes perspektiv
Sköra äldre är en utsatt grupp och existentiella frågor blir viktigare när man närmar sig livets slutfas. Det har projektet LONE Existentiell ensamhet – en utmaning i vården av svårt sjuka äldre personer tagit fasta på. Syftet är att utforska den existentiella ensamheten hos sköra äldre utifrån olika perspektiv. Såväl de äldres och deras närståendes som vårdpersonalens. Helena Larsson har skrivit sin avhandling inom projektet, med fokus på de närståendes perspektiv.
Närstående är viktiga både från ett samhällsperspektiv och för den enskilda personen. Samtidigt har närstående en komplex roll då de både blir involverade som vårdare och har sin roll som närstående.
LÄS OCKSÅ: Ensamhet – lika stor riskfaktor för tidig död som rökning
Att få berätta har stor betydlelse
Det är när man lämnar en trygghet och inte vet vad som väntar framöver, som man känner sig som mest ensam och sårbar. Men samtal kan hjälpa, om man vet i vilka situationer behovet uppstår och hur det kan upptäckas. Att få berätta hur man har det och hur man mår, både i formella grupper och informella med familj och vänner, har stor betydelse menar Helena Larsson. Speciellt tillsammans med andra som gått igenom samma sak, då man kan mötas kring den erfarenheten.
– Det är inget nytt, men jag hade kanske inte tänkt mig att det var så viktigt, säger Helena Larsson i en artikel på Malmö universitets nyhetssida.
Av redaktionen
Källa: Malmö universitet