I denna krönika, som är andra delen av tre i en krönikeföljetong, får vi följa Lotta Lagerberg på dag två av sin dansskola för 40-plussare, där hon kämpar för att våga ta sin plats i en redan sammansvetsad grupp. Med sina krönikor vill Lotta belysa problem som utanförskap, utfrysning och ”vi och dom”.
Med varsam träningsvärk och måttligt road landar jag dag två på dansskolan.
Alla har anlänt utom Harriet. Kvinnorna har bildat en cirkel och samtalar som aldrig förr. Skrattar och skojar för alla har gått på samma skola. Någon säger att det var så otroligt coolt där förr med bowlinghall och allt.
Ingen gör någon notis att virusflyktningen har anlänt. Jag försöker säga något, men allt faller pladask och jag får inget som helst gensvar. Jag är utanför.
LÄS OCKSÅ: Så påverkas din hjärna av musik
Mannen har en ny t-shirt i blått och ett benskydd på knät. Snart påbörjar vi passet och Harriet gör storslagen entré och bryter sig in i dansen pratandes och berättar om hur alla uppförsbackarna på hennes cykel är uppvärmning inför dansen.
Sedan kliver hon igenom hela salen för att sprita händerna och så stirrar hon på mig och riktigt spänner ögonen så det blir små som pepparkorn och säger: för man vill ju inte smitta någon!
LÄS OCKSÅ: 5 knep som får dig att känna dig yngre – och leva längre
Idag är Harriet mer hemmavan än någonsin och jag funderar på om hon har medverkat här i flera år? Om gruppen samlas här jämt varje sommar och så dyker plötsligt jag upp och gör intrång?
Harriet står längst fram och dansar sin frigörande dans mellan varje låt-byte. Idag har hon lagt till en snurr på sin dans. Hon rör sig ledigt mellan hostningarna.
Vi dansar längs diagonalen och jag och mannen med blå t-shirt dansar tillsammans. Han räknar högt och trevar sig fram och tillbaka som vilken symaskin som helst, och jag försöker vara putslustig med att säga att det är mest som på en lek. Han spänner blicken i mig och svarar gravallvarligt: nej nu tar vi detta på allvar!
När vi passerat över dansgolvet i par om två och två är det meningen att vi ska dansa på samma sätt tillbaka, men eftersom Harriet bara fortsätter dansa och aldrig verkar sluta och bli klar framför spegeln bryter dansläraren övningen till slut.
LÄS OCKSÅ: 4 vanor för en bättre självkänsla
På slutet dansar vi vår dans och jag tänker att jag som ung har dansat i otaliga klasser känner mig bortkollrad och kanske har den långa tiden i avskildhet gjort något med mig, för det känns märkligt att befinna sig i okänt gruppsammanhang, som om det var en evighet sedan sist.
Det gör saken inte bättre, men tiden löper snabbt på, och jag smiter ut fortast möjligt, och min man frågar om jag inte bara kan koppla bort den där Harriet. Jag tänker att jag gör det imorgon, och att det kanske är enbart rädsla som gör att de stöter bort mig. Jag tänker att imorgon ska jag vara som Coco i Fame och svepa över dansgolvet och våga ta min plats!
Av Lotta Lagerberg, författare, föreläsare, frilansskribent och beteendevetare
Del 3 i denna krönikeföljetong hittar du här på Kureras hemsida torsdag 8 september. Del 1 kan du läsa här om du inte redan gjort det.
Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar. Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta: webbredaktor(@)kurera.se
Charlotta Lagerberg-Thunes
Gör: Författare, föreläsare, frilansskribent, konstnär och beteendevetare i botten.
Ålder: 49 år.
Familj: Maken Lars och barnen Adam och Saga.
Bor: I Göteborg.
Så mår jag bra: Jag älskar att leva vackert. Då menar jag förstås inifrån och ut, och i det enkla bor just det vackra. Jag mår som bäst när jag är med mina nära och kära och får skapa och vara kreativ.
Min natur och själ är högkänslig, skapande och prestigelös med ett stort mått humor (göteborgsk) och som ni förstår så älskar jag att dansa! Det hoppas jag kunna göra hela livet. Mitt motto lyder: ”Why not?”