Magnus Hedman: ”Jag jobbar på att bara vara Magnus”

Fotbollskarriären blev under många år den före detta landslagsmålvakten Magnus Hedmans omedvetna flykt från det som var svårt. Den bekräftelse och framgång han fick på planen blev en kick, och en drog. Men när karriären tog slut föll han ner i ett avgrundsdjupt hål av kemiskt drogberoende istället. Vändpunkten kom för tre år sedan, då han valde livet – som han nu viger åt att hjälpa andra ur beroende och till en bättre hälsa.

Det är lite av en utmaning att få till en intervjutid med Magnus Hedman, som med sina tre olika jobbuppdrag har en fulltecknad kalender. Men en oktoberdag lyckas vi till slut ses på ett café i centrala Stockholm. Magnus utstrålar ett vänligt lugn och ett fokus från första stund då han slår sig ner med sin latte, trots att han fått stressa till mötet.

Men hans liv har varit långt ifrån sansat och lugnt, utan snarare en berg- och dalbana med både höga höjder, djupa dalar och tvära kast.

Inget fan av flaskan

Allt startade i förorten Vårby gård, söder om Stockholm. Där växte Magnus upp på 1970-talet som ensambarn med sin mamma och barndomen var aktiv; fylld av lek och idrottande ute med kompisar. Men det fanns också en mörkare sida. Pappan såg han bara på helgerna efter det att föräldrarna skiljde sig när Magnus var fyra år, och det flödade av alkohol i hemmet.

– Jag visste att när ”flaskan med seglet på” åkte fram, då blev det jobbigt, berättar Magnus och syftar på vodkan Explorer.

– Mamma var alkoholist och det blev många turer in på sjukhus för henne, och jag fick bo hos grannar av och till.

Magnus hamnade i ett medberoende till sin mammas beroendesjukdom. Och i dokumentären ”Magnus Hedman – Andra halvlek” som släpptes på DPlay hösten 2019, berättade han också för första gången om de övergrepp som han utsattes för som barn, av en familjemedlem. Det startade när han var sju år och fortgick sedan i flera år. Och det märks att han fortfarande påverkas av att prata om det.

– Det som sker är att man bygger upp en skam, och den påkallar känslor som är jäkligt jobbiga, som ångest. Men jag fick aldrig lära mig att hantera dessa känslor. Och pratar man inte om det med någon så går man lätt ner i en depression, och använder sig av olika saker för att fly.

LÄS OCKSÅ: Yoga och meditation stillar oro och ångest i pandemin

Magnus flykt gick till idrotten; så fort det blev jobbigt stack han hemifrån. Att ge sig ut i kvarteret och spela fotboll, eller åka till träning och match, blev ljuspunkterna.

– Som nioåring ristade jag in orden: ”jag ska bli fotbollsproffs”, med kniv i mammas matbord, ler Magnus åt minnet.

Magnus mamma dog i Alzheimers för sex år sedan. Han hann aldrig prata med henne om allt det svåra i uppväxten.

– Det blev aldrig så. Det är ju så att har man en egen problematik att tampas med, som hon hade, så är det ännu svårare att se andras. Men jag ser på henne som världens bästa mamma, oavsett.

Allsvensk debut som 17-åring

Drömmarna om ett liv inom fotbollens värld besannades när Magnus tidigt blev värvad till AIK. Han tog tåget tvärs igenom stan från Vårby gård till Solna. Den långa restiden gjorde att han halkade efter i skolan och till slut hoppade av gymnasiet. Istället gjorde han redan som 17-åring debut i Allsvenskan.

– Fotbollen var det som fick mig att må bra och som gav energi, den gjorde att jag kunde lämna verkligheten utanför omklädningsrummet. I fotbollen såg jag en framtid. Men i min unga ålder förstod jag förstås inte att fotbollen blev min tillflyktsort, den var ju ett brinnande intresse. Det var först när jag började jobba med mig själv för några år sedan som jag insåg det.

Karriären i AIK varade i tio år, och laget nådde flera framgångar under tiden: SM-guld och två segrar i Svenska cupen. 1997 gick han sedan över till den engelska klubben Coventry, i industristaden med samma namn. Det skulle bli startskottet på en nio år lång vistelse i Storbritannien där han förutom i Coventry även spelade i skotska Celtic och Londonlaget Chelsea.

Lyxigt men tufft

Livet i England var lyxigt och han fick spela på de största arenorna, med och mot de bästa spelarna i världen. Men samtidigt var det ett tufft jobb, med stor mental press. Och som målvakt var han förstås extra utsatt.

– Det är därför vi målisar behöver vara lite galna, säger Magnus självironiskt, och det är svårt att inte tänkta på Thomas Ravellis ”galna ögon” efter den kommentaren.

LÄS OCKSÅ: Studie: Förändring av tarmfloran kan lindra vid ångest

Det var under åren i England, 1998, som han träffade Magdalena Graaf. Hon flyttade till honom i England ett år senare och ytterligare ett år efter det föddes deras första son, Lancelot.

– År 2000 blev ett väldigt speciellt år då Lance kom i juli, vi spelade EM och jag dessutom vann Guldbollen, minns Magnus.

Men privat var han en fullblodsegoist under den här tiden, om man får tro honom själv. Träningar och matcher styrde allt, och statusjakten, ”att vara i fotbollssvängen”, var viktigt.

– Det var bara jag som gällde, ”my way”. Och det funkade bra under en period. Men Magdalenas liv var kanske inte det roligaste under den här tiden, medan jag tyckte att ”vi har ju allt, pengar, bil…”. Nej, jag var nog inte den lättaste att leva med, konstaterar Magnus rättframt.

Njöt aldrig av stunden

Men i laget var han en annan person, en som såg och brydde sig om alla, såväl spelare som kringpersonal och tog ett slags informell ledarroll, såväl i klubblaget som i det svenska landslaget, där han spelade fram till 2004. Och kicken han fick av att spela inför de stora publikmassorna gav honom en uppskattning och bekräftelse som han ville ha mer av, så han gav sitt yttersta för att spela så bra som möjligt.

Men hur såg hans mående ut då, inombords?

– Jag mådde bra så länge jag spelade bra. Men jag njöt aldrig av stunden, jag var liksom inte grundad i nuet. Även om det gick bra så var det alltid ”nästa match”. Det tycker jag är synd idag, för det har gjort att jag inte minns så mycket från den där tiden. Och när man jagar bekräftelse utifrån så lägger man ju hela sitt mående i någon annans händer. Allt handlade om självförtroende och inte självkänsla. Om prestation, inte person. Det är så tydligt i efterhand att jag var ”den lilla människan som spelade bra fotboll”.

Snabb spiral nedåt

Fotbollskarriären tog slut i mitten av 00-talet, men det innebar inte att jakten på bekräftelse och kickar slutade med den. Magnus började jobba som expertkommentator på TV4 och föreläste. Men det räckte inte för att fylla tomrummet inom honom.

– Det är tydligt att slutet på fotbollskarriären innebar slutet på ett beroende jag hade i många år. Så hade jag aldrig tänkt på fotbollen tidigare.

Magnus började må sämre, och bara några månader efter att han lagt fotbollsskorna på hyllan testade han amfetamin på en fest.

–Jag blev beroende direkt. För känslan jag fick av det var ”wow kan man må så här bra!?”.

Det gick snabbt neråt efter det. Magnus, som tidigare bara hade haft en sen ankomst under hela sin karriär, började nu strunta i möten, komma för sent, glömma grejer. Tidigare kunde han hantera motgångar genom att helt enkelt träna hårdare dagen efter.

– Men plötsligt hade jag inga sådana verktyg att ta till i livet, jag visste ju knappt vem jag var, säger Magnus med en liten suck, och berättar att han då började se ner på sig själv för att han inte kunde sluta med drogerna. De blev lösningen och räddningen – men också förbannelsen. För varje gång han tog en drog, ibland för att en annan just gått ur kroppen och ångesten blev för akut, så drogs han allt mer in i ”beroendemonstret”.

I samma veva skilde han sig från Magdalena. Situationen blev till slut ohållbar, präglad av alla lögner som missbruket leder till.

– Beroendesjukdomen blir en ensamsjukdom till sist. Det finns ingen familjemedlem som är starkare än drogen, som Magnus uttrycker det, krasst.

LÄS OCKSÅ: Svensk studie: Mindfulness kan minska rädslor

Åtta våningar upp

Det dramatiska tillfälle som blev vändpunkten efter många års missbruk, kom när Magnus fann sig själv sittande på balkongräcket utanför hans lägenhet, åtta våningar upp. Det var den 17 november 2017 och han minns inte hur han tagit sig dit, bara en överväldigande känsla av uppgivenhet. Av att alla dörrar var stängda, vart han än såg så var det bara mörker.

– Jag var jätterädd, men kände samtidigt en känsla av frihet av att titta ner, av tanken på att hoppa. Jag ville gå in i lägenheten igen, men jag kunde inte. Det var en kamp mellan gud och djävulen, i högsta grad. Men sedan hittade jag mig själv där ute till sist, säger Magnus med ett snabbt, lite sorgset leende.

Han tog sig in i lägenheten till slut igen – och dagen efter lyfte han luren och ringde Mia Törnblom, livsstilscoachen som själv har en lång tids drogmissbruk i bagaget. Ytterligare en dag senare checkade han in på ett behandlingshem inom Tolvstegsprogrammet där han blev kvar en månad.

Det märks att Magnus verkligen har nått en självinsikt, och en uppriktig, kritisk sådan. Han radar upp sina misstag och tillkortakommanden till synes utan att blinka och utan självömkan, och de skapar en skarp kontrast mot de framgångar han samtidigt haft i livet. Ärligheten och självkritiken är både utlämnande och imponerande, vemodig så väl som modig.

Magnus tar en klunk kaffe, pausar och reflekterar över det faktum att han även diagnosticerats med både bipolär sjukdom 2 och ADHD i vuxen ålder. Och bipolariteten och beroendet är identiska i hur de ter sig, menar han, med sina dippar och toppar. Men sedan han gick in på behandlingshemmet den där dagen 2017, behöver han inte heller ta sin bipolaritetsmedicin.

Livet behagligt nu

Idag har Magnus en stabil nykterhet och livet är behagligt. Han vågar möta sina känslor, både de positiva och de negativa.

Men vad gör han för att må bra på en tung dag?

– Allt handlar om hur jag pratar till mig själv. Visst finns det sämre stunder, men jag flyr dem inte idag, jag dealar med dem. Då får jag inga ”tunga dagar”.

Kanske sätter han sig och mediterar en stund på kontorsstolen för att landa i nuet. För, som Magnus poängterar: vi kan inte påverka det som har hänt eller ska hända, vi kan bara påverka var vi är, här och nu.

– Därför handlar hela mitt tillfrisknande om ”en dag i taget”. Och jag måste ta min dagliga medicin: att gå på tolvstegsmöten, och att hjälpa andra. Jag vet också att jag måste äta bra, träna och sova. Och jag mediterar varje morgon. Jag kan inte göra avkall på de grejerna och får anpassa mitt schema därefter.

LÄS OCKSÅ: Läs dig frisk från depression

Poddar med Nemo Hedén

Och det tänket präglar även hans yrkesliv, som idag står på tre ben: han jobbar med alkoholfritt vin, med kost- och träningsprogrammet 16 weeks of hell, och för ett hälsokostföretag. Men framförallt jobbar han på att ”bara vara Magnus”.

– Folk kan fråga mig om visioner, mål och siffror, och tidigare hade jag direkt satt upp högtflygande mål. Men det där gamla prestationstänket finns inte längre. Mitt mål är helt enkelt att få fler att dricka alkoholfritt, till exempel, och att företagen ska hjälpa andra.

Och i början av november gjorde han poddpremiär ihop med Nemo Hedén (mannen bakom ”Nemo söker en vän”, som själv har fem års nykterhet). Med ”Hedman Hedén – en beroendepodd” blir cirkeln sluten i Magnus yrkesliv, en bra cirkel som kretsar kring hälsa och välmående på olika sätt.

Kaffet är urdrucket och Magnus måste vidare, men han försäkrar att han ska jobba på att inte ha så fullspäckad kalender. Och jag tänker på vad han sa en kort stund innan.

– Beroendesjukdomen är vidrig, och den är dödlig. Men man kan få ett bra liv efteråt, ett bättre liv. Du måste bara skapa en version 2.0 av dig själv.

Något som det verkar som att Magnus har gjort, mot alla odds.

Av Carolina Eriksson