Oxidativ stress, fria radikaler och antioxidanter. En del av termerna mer välbekanta än andra. Gemensam nämnare är att de alla påverkar vår hälsa. Magnus Nylander, medicine doktor och tandläkaren säger att en bil utan rostskydd rostar snart sönder, på grund av syrets angrepp. Vårt antioxidativa försvar motsvarar en bils rostskydd. Det antioxidativa försvaret kan sägas utgöra vårt inre ”rostskydd” som kan hejda syrets oxidativa skadeverkningar.
Idag kan vi göra indirekta analyser av oxidativ stress med vetenskapligt validerade metoder. Först gäller det att göra en korrekt analys, sedan att tolka värdet på ett riktigt sätt samt därefter ge en adekvat rådgivning med uppföljning. För att förstå vad oxidativ stress är, så måste vi först veta vad fria radikaler och antioxidanter är.
Fria radikaler
Förbränningen i cellerna kräver ständigt syre för att fungera. Vi är hela tiden beroende av att ta upp syre från inandningsluften. Syret transporteras sedan bundet till de röda blodkropparnas (erytrocyternas) hemoglobin med blodet ut till alla kroppens celler. Men syret är som ett tveeggat svärd – samtidigt som det är livsnödvändigt så är det mycket giftigt. Vid förbränningen i cellerna kommer några procent av det omsatta syret att omvandlas till giftiga former av syre eller fria syreradikaler. Den typ av radikal som först bildas kallas superoxidradikalen. Man kan också säga att cellförbränningen inte är perfekt – den har ständigt ett läckage av extremt kemiskt reaktiva giftiga (toxiska) former av syre, fria syreradikaler.
Förändrad cellfunktion
Elektroner förekommer parvis i atomer och molekyler. Fria radikaler har en eller flera ensamma elektroner, som gör dem extremt reaktionsbenägna och som kan leda till vävnadsskadande kedjereaktioner. Man kan förenklat säga, att en fri radikal jagar andra molekyler, i syfte att stjäla en elektron. Om den fria radikalen lyckas stjäla en elektron, kommer den i jämvikt och utgör inte längre någon fri radikal. Den bestulna molekylen har då istället blivit en fri radikal, som i sin tur jagar och försöker stjäla en elektron från andra molekyler i våra vävnader. Då har en vävnadsskadande kedjereaktion kommit igång, som kan ställa till svårare cellskador ju längre den pågår.
Fria radikaler kan skada alla delar av våra celler, inklusive våra arvsanlag (DNA), och då kan fria radikaler bidra till utvecklingen av ett brett spektrum av sjukdomar bland annat åldersrelaterade nedbrytande (degenerativa) sjukdomar, som hjärt-kärlsjukdom och cancer. Våra fosfolipidrika eller fettrika cellmembran är extra känsliga för fria radikalangrepp, genom att de innehåller viktiga fleromättade fettsyror. Dessa har känsliga kemiska dubbelbindningar, med lättåtkomliga elektroner. Vid angrepp av fria radikaler, som inte hejdas i tid, kommer cellmembranet att peroxidera (härskna) och bilda olika giftiga restprodukter. Cellmembranet förlorar sin elasticitet, det blir stelt och in- och utflödet av nödvändiga ämnen fungerar inte. Det här samt andra fria radikalskador kan allvarligt skada och förändra cellfunktionerna och även leda till att celler dör.
Fria syreradikaler
Det finns flera typer av fria syreradikaler (bland annat superoxidradikalen och hydroxylradikalen). Andra aktiva former av syre (exempelvis singlettsyre och väteperoxid) kan snabbt ingå i kemiska reaktioner som resulterar i nya fria syreradikaler. Superoxidradikalen utgör den typ av fri syreradikal, som alltid bildas vid kroppens naturliga och nödvändiga omsättning av syre.
En annan produktion av toxiska fria syreradikaler har vissa nödvändiga avgränsade funktioner. Fagocyter (speciella immunförsvarsceller) producerar fria radikaler och andra aktiva former av syre, för att avdöda främmande substanser såsom virus, bakterier, svampar och cancerceller.
För att det inte ska ske några missuppfattningar är det bra att veta att det också sker en kontinuerlig ofarlig reglerad bildning av helt andra typer av fria radikaler (ofta stora och orörliga molekyler) i våra celler. Dessa ingår som så kallade intermediärer (mellanled) i tusentals olika kemiska reaktioner vid bildningen av olika nödvändiga ämnen. Det är olika enzymer som ”strängt håller dessa fria radikaler på plats” och reglerar bildningen av olika nödvändiga kroppsämnen.
Vi ska dock veta, att det via ämnesomsättningen sker ett ständigt bildande av giftiga fria syreradikaler och andra giftiga former av syre, som vi måste ha ett fungerande försvar mot. När man pratar om fria radikaler, så menar man alltid de farliga små och lättrörliga fria syreradikalerna som till viss del alltså bildas vid ämnesomsättningen och de fria radikaler som bildas av olika giftig miljöpåverkan.
Vid autoimmuna sjukdomar har immunförsvaret ”snedtänt” och kan uppfatta kroppsegen vävnad som främmande och angripa denna. Reumatoid artrit eller ledgångsreumatism är ett vanligt och viktigt exempel på autoimmun reumatisk sjukdom där det uppstår kroniska inflammationer framför allt i och runt leder. Vid dessa kroniska inflammationsprocesser bildar olika immunförsvarsceller kaskader av fria syreradikaler som bryter ned och skadar vävnaden.
Antioxidanter
Utan ett antioxidativt försvar skulle vi inte kunna överleva i vår syrerika miljö. Hur sunt vi än lever, utsätts våra vävnader ständigt för giftiga (toxiska) fria syreradikaler. Därmed är vi ständigt beroende av ett väl fungerande försvar som kan hejda och eliminera toxiska fria radikaler. Detta oundgängliga försvar utgörs av många direkt och indirekt samverkande ämnen eller antioxidanter.
Vårt inre ”rostskydd”
En bil utan rostskydd rostar snart sönder, på grund av syrets angrepp. Man kan populärvetenskapligt uttrycka att vårt antioxidativa försvar motsvarar en bils rostskydd. Det antioxidativa försvaret kan sägas utgöra vårt inre ”rostskydd” som kan hejda syrets oxidativa skadeverkningar.
Flera samverkande delar
Våra antioxidativa försvar består av olika samverkande delar. En första fundamental försvarslinje eller del av det antioxidativa försvaret utgörs av tre samverkande enzymer; Mangan- och zink/kopparberoende superoxiddismutas (SOD), järnberoende katalas och selenberoende glutationperoxidas (GSH-PX). SOD styr och påskyndar en trög kemisk reaktion, som effektivt undanröjer den typ av fri syreradikal som ständigt bildas i kroppen hos alla människor (superoxidradikalen). Då bildas giftig väteperoxid, som elimineras med hjälp av selenberoende glutationperoxidas (GSH-PX) och i viss mån av katalas. Att SOD och GSH-PX enzymen fungerar är fundamentalt för att vi inte ska ”rosta ihop” och åldras i förtid.
Andra delar av det antioxidativa försvaret utgörs av vad vi kan kalla ”fria radikaljägare”. En hel del sådana viktiga ämnen kan kroppen själv tillverka (endogena) medan vi måste tillföra andra med kosten/näringsintaget (exogena).Två viktiga exempel på centrala antioxidanter vi måste tillföra utifrån med kosten och kosttillskott är vitamin C och vitamin E. I likhet med många andra antioxidanter fungerar dessa genom att de kan donera elektroner och därigenom utsläcka fria radikaler, utan att själva omvandlas till farliga fria radikaler.
Källor till starka antioxidanter
Flavonoider och karotenoider utgör stora komplex av färgpigment med antioxidativa funktioner, som vi främst erhåller med frukt, grönsaker och bär. Detta är en av flera viktiga orsaker till att äta mycket frukt, grönt och bär. Blåbär och svarta vinbär är exemepelvis utomordentliga källor till starka antioxidanter. Flera av de antioxidanter som kroppen själv producerar (endogena ämnen), kan med fördel (inte minst till äldre) också tillföras med födan och kosttillskott. Ett vetenskapligt väldokumenterat exempel utgörs av coenzym Q10.
Antioxidanternas samverkan
Olika antioxidanter samverkar och det gamla ordspråket, ”ingen kedja är starkare än sin svagaste länk”, gäller återigen fullt ut. Brist på ett enda antioxiderande vitamin, spårelement eller vissa kroppsegna antioxidanter, gör därför vårt antioxidativa försvar sämre. E-vitamin (samlingsnamn för en grupp av tokoferoler) utgör en synnerligen viktig fettlöslig utsläckare av fria radikaler. När (reducerat) E-vitamin utsläckt en fri radikal, blir E-vitaminet oxiderat (inaktivt). E-vitaminet kan bli reparerat av bland annat C-vitamin, som då själv ofta blir förbrukat. Nytt C-vitamin måste då tillföras med födan.
Det antioxidativa försvaret är i första hand anpassat till att hejda syrets angrepp vid den naturliga energiproducerande ämnesomsättningen. En förutsättning för det antioxidativa försvarets kontinuerliga, nödvändiga och skyddande effekt, är att vi alltid får i oss tillräckligt av vitaminer, spårelement och fytonutrienter (flavonoider och karotenoider).
Ökad sjukdomsrisk och snabbare åldrande
Med miljö och livsstil utsätts vi numera för mängder av olika saker, som belastar kroppen. Orsakerna är naturligtvis till stor del individuella och ger i flera avseenden olika effekter. Det är svårt att göra direkta jämförelser mellan de enskilda orsakerna. En gemensam och adderande effekt är dock att de ökar bildningen av fria radikaler, som kan försämra välbefinnadet, sänka prestationsförmågan, öka sjukdomsrisken och accelerera åldrandet. Framträdande orsaker till en olämplig och farlig ”giftkaka” av fria radikaler som det antioxidativa inte klarar av att skydda kroppen mot är rökning, hög alkoholkonsumtion, strålning (bland annat ultraviolett- eller UV-strålning från solljus och radioaktiv strålning), vissa läkemedel, psykisk stress, inflammationer och för hård fysisk träning i relation till vilan.
LÄS OCKSÅ: Stress – en allvarlig riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdom
Oxidativ stress
Alla extra fria radikaler som skapas av bland annat ovan nämnda exempel, gör att kraven ökar ytterligare på våra antioxidativa försvar (vi lever ju redan med ett ständigt ”läckage” av giftiga fria radikaler genom cellernas energiomsättning). Klarar försvaret inte av att eliminera angriparna (fria radikalerna) så drabbas vi av det som kallas förhöjd oxidativ stress.
- Vid hög oxidativ stress har det uppstått en obalans mellan angrepp (fria radikaler) och försvar antioxidanter.
- Förhöjd oxidativ stress är ingen sjukdom. Man kan ha en hög oxidativ stress och ändå betraktas som frisk, det ger dock bland annat en ökad risk för att utveckla olika besvär och sjukdomar.
Hjälp att sänka förhöjd oxidativ stress
Vid en visad hög oxidativ stress* bör man få hjälp med att sänka denna. Många gånger handlar det dels om en kombination av faktorer som ökar bildningen av fria radikaler och dels ett för dåligt försvar genom ett för lågt intag av viktiga antioxidanter som vitamin E, vitamin C, selen, flavonoider och karotenoider.
Oxidativ stress mäts vanligen genom att mäta restprodukter (främst peroxider) som bildats efter vävnadsskadande fria radikalreaktioner.
Är det vanligt med kraftigt förhöjd oxidativ stress?
Svaret är tyvärr tveklöst ja. Artikelförfattaren har systematiskt arbetat med att mäta oxidativ stress hos olika kategorier av människor under drygt åtta år och arbetat inom området under ett par decennier. Resultaten från mina mätningar visar att det är vanligt med kraftigt förhöjd oxidativ stress eller ”inre kemisk stress” hos såväl gamla som unga. Oftast är det en kombination av faktorer som förorsakar många gånger alarmerande höga nivåer av oxidativ stress. Vi finner ofta kraftigt förhöjd oxidativ stress hos tonårsflickor, elitidrottare, stressade människor i ”näringslivskarriären”, åldringar, patienter med inflammatoriska ledsjukdomar (bland annat ledgångsreumatiker) samt patienter med dålig munhålestatus med svårt inflammerade tandkött (gingiviter), pulpainflammationer (pulpiter) och tandlossningssjukdom (parodontit).
Inte alltid lätt att upptäcka
Ibland är det inte lätt att upptäcka alla faktorer som bidrar till en förhöjd oxidativ stress. Då kan man i alla fall alltid börja med att försöka optimera intaget av antioxidanter. I vissa fall beror en förhöjd oxidativ stress också enbart på ett för dåligt näringsintag med för lite antioxidanter.
Kommer man inte tillrätta med förhöjd oxidativ stress även om man lyckats eliminera alla påtagliga källor och sökt optimera intaget av antioxidanter, bör man absolut uppsöka läkare för särskild medicinsk utredning. Det har förekommit att ej diagnosticerad allvarlig sjukdom orsakat kraftigt förhöjd oxidativ stress. Hade patienten inte fått sin oxidativa stress uppmätt, så hade denne sannolikt inte uppsökt läkare lika snabbt. Det har således förekommit att analys av oxidativ stress lett till att man snabbare upptäckt och kunnat medicinskt behandla svår sjukdom.
Kroppens anpassning
Är man motionär eller aktiv idrottare omsätter man mer syre och bildar då propotionellt mer giftiga fria syreradikaler, ska man då ”sitta och meditera och äta antioxidanter för att skydda sig bäst”. Nej, kroppen är så sinnrikt anordnad att den anpassar sig till träningen och bildar mer antioxidantenzymer. För att den fysiskt aktive ska komma i balans och få ett fullgott försvar krävs dock också att han eller hon inte övertränar och sakta tillvänjer sig för hårdare fysisk träning (gäller både mängd, intensitet samt att regelbundet tillföra alla de antioxidanter som krävs med näringsintaget. Bland annat vitamin E**, selen, vitamin C och komplex av fytonutrienter i form av främst flavonoider och karotenoider. Tränar man hårt med sådana brister når man inte den prestationsförmåga man är värd. Det uppstår en ständigt förhöjd oxidativ stress som i olika avseenden kan leda till ett snabbare biologiskt åldrande och högre risk för sjukdomar. Överträning med alldeles för hård och frekvent träning i relation till vilan leder också till förhöjd oxidativ stress. Då är det vila i kombination med rätt näringsintag som gäller.
En farlig cirkel
Idrottare som tränar mycket hårt med brister på antioxidanter, når inte den hälsa och prestationsförmåga de är värda. För hård och frekvent träning med för lite vila/sömn leder snabbt till förhöjd oxidativ stress under hela dygnet. Vävnaderna hinner inte skydda och återhämta sig och idrottaren har kommit in i en farlig ond cirkel. Då är det ändrad träning och mer/bättre vila i kombination med ett fullvärdigt näringsintag med tillräckligt av kraftfulla samverkande antioxidanter som gäller.
Hög oxidativ stress ett resultat av flera samverkande faktorer
Genom åren har artikelförfattaren funnit flera elitidrottare, framför allt konditionsidrottare, som genom samverkande faktorer drabbats av extremt hög oxidativ stress. Hos flera av dessa har det handlat om en kombination av överträning, läkemedelsintag samt dålig näringsintag och därmed försvagade försvarssystem. Samtliga har varit allmänt trötta och långt från den tävlingspotential de haft samt varit infektionsbenägna. I de fall vi haft möjlighet att följa upp värdena, har det tagit flera månader att normalisera markörerna för oxidativ stress. Denna mäts och bedöms ofta genom så kallade Caratellienheter. Värden under 300 bedöms som bra och värden över 400 bedöms exemepelvis alltid som kraftigt förhöjd oxidativ stress, som behöver åtgärdas. Elitidrottare har i flera fall visat en extremt hög oxidativ stress på i storleksordning 600 enheter.
Forskning pekar exempelvis att många idag har ett ökat behov av tokoferoler (samlingsnamnet är vitamin E). Paradoxalt nog har vårt intag av E-vitamin med födan istället drastiskt sjunkit under 1900-talet. En fettrik kost med mycket fleromättade fettsyror ökar dessutom ytterligare behovet av E-vitamin. Tyvärr är det många gånger nära nog omöjligt att optimera intaget av E-vitamin enbart med kosten. Detta innebär att många av oss, inte minst de som tränar mycket, behöver kontinuerliga lagom/balanserade tillskott med E-vitamin.
Lyckas vi då eliminera oxidativ stress?
Glädjande nog är de kliniska erfarenheterna goda! I de flesta fallen med kraftigt förhöjd oxidativ stress lyckas vi påtagligt sänka eller eliminera denna och skapa en bra balans mellan angrepp av giftiga fria radikaler och försvarande antioxidanter.
Det gör vi genom att äta frukt, grönsaker, bär och kosttillskott med vetenskaplig dokumentation samt att minimera olika giftbelastningar samt att ha en bra balans mellan träning vila och sömn. Det handlar om ett långsiktigt tänkande, men det finns många fallgropar och det är svårare än man tror att ändra vanor. En uppföljning är därför alltid viktig.
Av Magnus Nylander, medicine doktor, näringsforskare och tandläkare.