Så kom hon tillbaka efter utbrändheten

När Lotta Lundhs liv kraschade för några år sedan visste hon inte hur hon skulle hitta tillbaka.
Läkningen startade när hon började i terapi och så småningom – skrev ner sin egen historia.

För sju år sedan gick jag in i väggen med ett brak. Hjärtat slog dubbelslag, ångesten låg som ett ständigt tryck över bröstet, och jag var rädd. Livrädd. För jag kände ju igen det, eftersom det här inte var första gången jag drabbades av utmattning. Just därför visste jag också, hur svårt det var att ta sig tillbaka.

LÄS OCKSÅ: Därför ska du skriva dagbok

Den där gråa dagen i oktober gick jag gråtande hem från mitt arbete, från ett tryggt och bra jobb på en myndighet, där jag verkligen trivdes. Sedan kraschade allt. Jag hade två små barn hemma som jag inte orkade ta hand om. Varken ville eller klarade av att träffa folk. Låg mest och vilade instängd i sovrummet, för att komma bort från alla ljud och bara få vara ifred. För det var det min kropp skrek efter, att få vara ifred.
Jag hade genomgått två täta graviditeter, en mycket komplicerad med lång sjukhusvistelse både före och efter det akuta kejsarsnittet fem veckor för tidigt. Samtidigt hade mitt förflutna börjat komma ikapp mig, det där jag sprungit från så länge, började nafsa mig i bakhasorna, och jag kom inte längre undan.

LÄS OCKSÅ: Läs dig frisk från depression

Min räddning blev terapi. Jag träffade rätt terapeut, och utan henne hade jag inte stått här idag. Jag kände omedelbart förtroende för henne, och hon såg mig för den jag var, och slätade inte över det jag varit med om tidigare i livet. Hon kallade det för vad det var: Övergrepp och föräldrar som främst tänkte på sig själva när jag behövde dem som mest. Där började min återhämtning. När någon verkligen hörde vad jag sa och lät mig känna det jag försökt trycka undan i alla år. Då kom den jobbiga läkningen. För det går inte att gå runt det. Man måste igenom det och bearbeta allting. Och det gjorde jag.
Efter fyra år som sjukskriven, utan att ha kunnat gå tillbaka till jobbet för att ens arbetsträna, och med ständig press från Försäkringskassan att återgå i arbete, och läkarnas återkommande krav på att äta mer mediciner för att orka, varken orkade eller ville jag mer. Jag letade efter andra vägar att läka, och i samma veva dök en efterlysning upp på nätet, där en kvinna sökte berättelser om utmattningssyndrom. Under min sjukskrivning hade jag hittat grupper på Facebook, där personer som var i samma situation som jag, kunde stötta varandra och hitta igenkänning, så att man kände sig mindre ensam. I en av dessa grupper dök nu frågan upp om man kunde tänka sig skriva ner sin historia.

LÄS OCKSÅ: Lyckoövning: Skriv ned tre positiva saker om dagen

Jag, som aldrig tidigare skrivit någonting längre än en uppsats, tänkte att jag ger det en chans. Sagt och gjort, så skrev jag ner min berättelse, och märkte att det gick lätt när jag satte mig för att skriva. Jag blev inte lika trött som jag blev av andra aktiviteter, och det bästa av allt, jag kunde göra det i min takt och på mina egna villkor.
Det gav mersmak och jag bestämde mig för att istället för att vara sjukskriven, studera skrivande på distans. På så sätt tog jag kontrollen över min situation, och fick göra någonting helt på mitt eget sätt. Jag pluggade på Skrivarakademins skrivarlinje i ett år, och följde upp det med kurser på Österlens Folkhögskola. Under de här åren fick jag prova på det mesta inom kreativt skrivande. Vi skrev filmmanus, barnböcker, skräck, noveller och mycket, mycket annat.
Under året på Skrivarakademin skrev jag även mina första deckarmanus, ”Kvinnornas hus” och ”Familjen”. Jag förstod det inte då, men har senare insett att skrivandet har blivit som en terapi för mig. Jag använder mig av mina egna upplevelser och skriver om dem till spännande historier.

LÄS OCKSÅ: 10 poddar om mental hälsa och personlig utveckling

För ett år sedan sa jag upp mig från det trygga arbetet på myndigheten, som jag blivit sjukskriven från sex år tidigare. Jag bestämde mig för att satsa fullt ut på skrivandet, eftersom det får mig att må bra. På två år har jag gett ut sex deckare, en självbiografi, en barnbok om autism, en roman, och har flera barnböcker på gång, och ännu fler deckare. Jag hoppas kunna fortsätta leva på mitt skrivande även i framtiden.
Min utmattning gör sig fortfarande påmind ibland, och då är det vila som gäller. Jag har barn med neuropsykiatriska diagnoser, autism och ADHD, vilket kommer med sina utmaningar och är i perioder utmattande. Då får man påminna sig om att det går över. Att jag inte är tillbaka i utmattningen jag var i tidigare, och att man f å r vila. För det får man. Sju år efter den stora kraschen har jag lärt mig det. Att man får vila och man får avvika från den väg man trodde var utstakad åt en. Man får hitta sina egna stigar och känna efter vad man mår bra av. Jag har hittat min snirkliga stig som bara leder framåt. Har du?

Av Lotta Lundh, författare

Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar. Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta: webbredaktor(@)kurera.se.