Anneli Torsfeldt Heikenborn var 32 år och gravid när hon fick en stroke. Läkaren trodde att hon skulle dö. Nu har det gått tolv år sedan stroken. Sonen Jacob som förlöstes med kejsarsnitt i graviditetsvecka 28 fyller snart år. En födelsedag som familjen alltid firar som livets dag.
Frid. Ett stort lugn. Så beskriver Anneli Torsfeldt Heikenborn tillvaron i gränslandet mellan livet och döden. Sen kom omvärlden brutalt tillbaka.
– Det kändes som om jag sögs tillbaka ner i kroppen. Plötsligt förbyttes friden och allt blev till kaos runt omkring mig. Jag blev skräckslagen, förklarar Anneli Torsfeldt Heikenborn.
► Läs också: Hjärtsjukdomarna ändrar mönster – och allt fler unga drabbas av stroke
”Inte några minnen från tiden innan stroken”
Hon var 32 år och gravid i vecka 28 och hade drabbats av en stroke.
– Jag vaknade i respirator med slangar överallt. Jag har bara svaga minnesbilder från den tiden men det första jag kommer ihåg är pappas ansikte, långt ovanför mig. ”Hej, känner du igen mig?”, frågade han.
Anneli kunde inte prata. Hon var halvsidesförlamad, hade kateter, blöja och rakat huvud.
– Jag lyfte ändå ena armen och rufsade om i pappas hår. Annars är de flesta minnena från den tiden borta. Jag har inte heller några minnen från tiden innan stroken. Ungefär två månader är helt borta.
Affärskvinna med koll på tillvaron
Ganska snart efter stroken visade Anneli att hon ville kommunicera. Hon gjorde tecken med handen att hon ville skriva på papper.
– Jag fick ett block samt en penna och jag skrev och skrev. Men det var otroligt förvirrande texter. Jag förstod inte alls att jag hade fått en stroke eller att mitt barn var fött, att han hade tagits med kejsarsnitt. Jag trodde fortfarande att jag var gravid och många anteckningar handlar om det.
Sonen Jacob som föddes tolv veckor för tidigt är idag en frisk, snart, trettonåring.
– Jacob brukar säga ”vi ville inte dö, så vi gjorde inte det”.
Men livet förändrades dramatiskt och inget blev sig likt.
– Tidigare hade jag väldigt stort fokus på yta. Jag var en snygg karriärskvinna i kritstrecksrandig kostym. Jag tränade, hade makeup, snygga kläder och fixade naglar. Fasaden var viktig. Nu låg jag där som ett kolli.
► Läs också: Probiotika kan skydda mot stroke
En fighter
Jacob blev kvar på neonatalen i två månader och Anneli låg på sjukhuset i drygt ett halvår.
– De trodde inte att jag skulle kunna gå igen, och om det alls var möjligt så var det i så fall med käpp.
Men Anneli var en fighter. Hon tog blocket och skrev. ” Jag ska gå igen. Jag ska inte ha någon jävla käpp”.
– Jag upprepade exakt de orden på hela sidan, och så blev det.
Hade redskapen för mental träning
När Anneli kommit från respiratorn fick hon ligga i en säng med galler för att inte trilla ut. Förlamningen gjorde att hon inte riktigt visste var hon hade kroppen.
– En dag hamnade det förlamade benet mot gallret och plötsligt kände jag något. Det var första hoppet om att förlamningen skulle börja släppa.
Anneli tror själv att hon har haft mycket hjälp av att hon är utbildad beteendevetare. Hon hade redan redskapen för mental träning.
– Jag tror verkligen på tankens kraft. Tänker man flera positiva tankar bygger man tillslut en hel motorväg av dessa tankar. Och det gör det enklare att ta den vägen.
Jämför sig med Forrest Gump
Morgonen då Anneli fick stroken var hennes dåvarande man av en slump hemma. Det var troligen räddningen.
– Jag föll ihop vid frukostbordet och Christer ringde 112. Jag hade fått en kraftig stroke som berodde på att jag hade ett medfött kärlnystan i hjärnan och för att jag hade högt blodtryck som en följd av graviditeten. Jag hade drabbats av akut havandeskapsförgiftning.
Innan Anneli fick stroken avskydde hon att jogga. Men när hon inte kunde blev längtan efter att springa enorm.
– Jag såg mig själv som Forrest Gump. Om jag reser mig igen så ska jag springa. Längtan kom långt inifrån och jag tror att vi måste lära oss lyssna på vår inre röst. I det moderna samhället har vi blivit dåliga på det. Jag läste långt senare att löpning kan underlätta bildandet av nya hjärnceller och jag tror att min kropp verkligen ville att jag skulle springa. Den visste på något sätt vad som behövdes för att jag skulle helas.
Lärde sig gå på nytt
Så småningom började förlamningen släppa och Anneli fick försöka lära sig gå igen.
– En dag när pappa hälsade på sa jag: ”Nu ska du få se”. Sen tog jag tre steg mot honom. Det var fantastiskt! Barn som tar sina första steg måste känna så.
Nu satte Anneli mål. Hon hade bestämt sig. Hon tränade varje dag på sjukhuset. Efter ett halvår blev hon utskriven men fortsatte vara dagpatient. Jacob hade redan flyttat hem och Christer var pappaledig.
– Då var jag helt övertygad om att jag skulle komma tillbaka till mitt gamla liv. Jag visualiserade mig som den affärskvinna jag varit och jag skulle till varje pris tillbaka.
Ändå inte som förut
Anneli fullföljde sitt mål. Hon blev utskriven från sjukhuset våren 2005. Då hade det gått 1,5 år sedan stroken. Först följde ett halvårs mammaledighet, efter det började hon arbetsträna.
– Men inget var som förut. Jag var seg som kola i huvudet.
Stroken hade hamnat på höger sida av hjärnan. Där sitter den visuospatiala förmågan, det vill säga rums- och tidsuppfattning och Anneli kände att hon var glömsk och hade dålig koncentrationsförmåga.
– Det hände till och med att jag var ute med Jacob i vagnen, vände mig om för att hämta något i butiken och glömde att jag hade honom med. Jag hade svårt att planera och genomföra saker. Alla automatiska processer var borta och de flesta aktiviteter måste ske genom en medveten tanke. När jag skulle gå var jag tvungen att tänka: Lyft foten, för fram foten, sätt ned foten. Det var naturligtvis utmattande. Anneli fortsatte ändå kämpa på i arbetslivet och hon gick sakta upp i arbetstid.
– Tillslut orkade jag inte mer, allting brast. Det hade blivit för mycket. Kämpandet hade tagit ut sin rätt.
► Läs också: Magnesium och kalium minskar risk för stroke hos kvinnor
Mentalt farväl på sjukhuset
I samma veva skilde sig Anneli och Christer. De lyckades aldrig hitta tillbaka till varandra efter stroken.
– Redan på sjukhuset sa de att jag aldrig skulle bli mig själv igen. ”Den Anneli ni kände finns inte längre och hon kommer aldrig bli densamma” sa de. Men vem är man egentligen när man är sig själv? Vi gick på familjerådgivning och vid ett tillfälle sa familjerådgivaren till Christer: ”Du tog farväl av den kvinna du älskade när hon låg i respiratorn”. När jag tittade på Christer då, så insåg jag att det var exakt så det var.
Drabbad av hjärntrötthet
Efter traumat hade Anneli en stark känsla av att det var meningen att hon skulle göra något speciellt av sitt liv.
– Jag kände mig som Lotta på Bråkmakargatan som prompt skulle cykla trots att alla sa att hon inte kunde. Jag avfärdade alla som sa att jag inte kunde. Jag kände att det som hade drabbat mig hade gjort det av en anledning och att det var meningen att jag skulle göra något av det.
Det var först tolv år efter skadan som Anneli fick insikt i att hon led av svår bestående mental trötthet, så kallad hjärntrötthet. Efter en stroke får hjärnan svårt att hantera intryck vilket inte alltid syns på utsidan. Därför kallar man det ”dolda funktionsnedsättningar”.
– Hjärntrötthet är en speciell sorts trötthet eller utmattning. När hjärntröttheten slår till blir jag till och med oförmögen att gå. Ingenting fungerar. I värsta fall blir jag sängliggandes i dagar. Ljud, ljus och dofter blir utmattande och jag måste vila i total tystnad och med slutna ögon för att återfå energi. Det är inte ovanligt att en person som har haft en stroke måste ha hörselskydd och solglasögon även inomhus för att dämpa intrycken.
Positivt tankesätt
Något år efter skilsmässan träffade Anneli sin nya kärlek, Peter. De gifte sig ganska snart och Anneli vågade i samma veva ta steget att lämna finansbranschen och utbilda sig till coach och mindfulnessinstruktör. Hon hade under alla svåra år en bok där hon skrev ner sina visioner om hur hon ville att livet skulle se ut.
– Jag tror att om man verkligen tror, och visualiserar, så kan man få saker att hända. Idag använder jag mig istället av en slags mindmap, ett kollage med bilder jag har klippt ut på mina önskningar i livet. Den sitter på insidan av min garderobsdörr så jag ser den varje dag. Det är ett bra sätt att komma åt sitt undermedvetna.
Sitt positiva tankesätt har hon överfört till sina barn, men ibland kan det nästan gå till överdrift. Hon skrattar när hon berättar om den gången hon skulle parkera i ett trångt garage.
–Jag ville ge upp men då hör jag från baksätet: ”Ge inte upp mamma. Om du bara tror på det så kan du!”.
► Läs också: Nu kan hjärntrötta få hjälp – med hjälp av internetkurs
Fetdissade döden
En tid efter stroken mötte Anneli kirurgen som hade opererat henne.
– Han berättade att han hade tänkt ge upp, han trodde inte att han skulle kunna rädda mig. ”Du förstår inte vilket mirakel du är!” sa han.
Ett mirakel är hon verkligen. Ett år efter stroken sprang hon tjejmilen. Och den 15 december firar Anneli och sonen Jacob att det var tretton år sedan de ”fetdissade döden”.
– Livet blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli jävligt bra ändå!
Av Malin Holm
Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!
Hjärntrötthet
Hjärntrötthet syns sällan utanpå men är ofta ett stort problem efter en stroke. Den som är drabbad blir trött av mental aktivitet och hjärnan blir överbelastad av ovidkommande information. Känslighet för ljud och ljus är vanlig. Omgivningen har ofta svårt att förstå hur det känns när den mentala energin inte räcker till.