På cykel från Ljusne till Nya Zeeland

Fakta

Namn: Ann Johansson
Ålder: 33 år
Bor: Stockholm, uppvuxen i Sunnäs/Ljusne, Söderhamn.
Nickname: Mairawa på Instagram och i sociala medier. Mairawa är ett påhittat namn inspirerat av Maori, ursprungsspråket på Nya Zeeland.
Bäst på resan: Isolerade platser i vildmarken och alla oförglömliga möten med människor.
Värst: Motorvägarna och trafiken.
Gästvänligast: Turkiet, Australien, Laos och Iran.
Rädd: I början när jag sov i tält blev man skrämd av minsta lilla ljud, men man vande sig. I slutet skulle det mycket till för att jag skulle bli rädd.

I två år cyklade hon. Ann Johansson började i Ljusne utanför Söderhamn och slutade inte trampa förrän hon nått Wellington på Nya Zeeland. 37000 kilometer. 27 länder. Och när resan närmade sig sitt slut mötte hon kärleken.

Ann kommer in på caféet i träningskläder med cykelhjälmen i handen. Att hon cyklar till sitt jobb, efter att ha cyklat varje dag i två år, är väl nästan en självklarhet kan man tycka.
– Jag var inte någon särskilt van cyklist utan cyklade bara fram och tillbaka till jobbet ibland, berättar hon.
Ändå fick hon idén att ensam cykla från Ljusne upp genom Norrland och över finska gränsen. Efter det gick färden genom Finland, Ryssland, Kazakstan, Sibirien, Mongoliet, Kina, Laos, Kambodja, Thailand, Malaysia, Singapore, Australien och Nya Zeeland. Där skulle resan ha tagit slut enligt Anns planer, men med nya kärleken fick resan en avslutande runda i Tasmanien.
– För mig är cykeln framförallt ett bra transportmedel. Ett sätt att ta sig fram.

Missade upplevelsen i resan
Det hela började egentligen med en backpackersemester med buss i Nya Zeeland år 2012.
– Jag satt på bussen som var fullpackad med andra människor och kände att jag inte upplevde landet på det sättet jag ville. Det var inte så roligt att bara sitta där på bussen och se landet genom ett fönster.
Ann hade följt en blogg, en kille som var långcyklist, och hon tänkte att om han kunde cykla världen runt så borde ju hon i alla fall kunna cykla lite på Nya Zeeland. Så hon hoppade av bussen och hyrde en cykel.
– Det var hur häftigt som helst. Jag var borta ett halvår och cyklade i två månader. Efter det kände jag att jag ville cykla mer, längre.

Efter sin backpackerresa fick Ann jobb i Växjö men fortsatte drömma om en längre resa på cykel.
– Jag följde flera bloggar som handlade om långcykling. Jag satt hemma med en världskarta och drömde om hur jag skulle cykla. Först tänkte jag att jag bara skulle cykla i Europa men planerna utökades hela tiden. Europa blev till Centralasien som blev till Sydostasien. Plötsligt hade planen tagit form, jag skulle ända ner till Nya Zeeland där allting börjat.
Ann förklarar att det var som en dröm som låg och grodde och hela tiden poppade upp. Hon kunde till slut inte hejda den.
– Innan jag stack iväg på min långresa hade jag inte cyklat mer än på Nya Zeeland. Jag har tränat i hela mitt liv men det har varit löpning, inte alls cykling.

 

LÄS OCKSÅ: Rapport från ett ayurvediskt hälsocenter i Kerala

Skadade foten
Ann hade tränat friidrott på hög nivå och tävlat i distanser mellan 800 och 3000 meter så grundkonditionen och de fysiska förutsättningarna för att cykla hade hon. Men hon hade inget cykelintresse och definitivt inte någon vana av att meka cyklar.
– Det var inte förrän två dagar innan jag stack iväg som jag lärde mig att laga en punktering. När jag fick min första punktering fick jag ta fram de anteckningar jag hade gjort och ta det steg för steg.

Första gången Ann stack iväg kom hon inte hela vägen till sitt mål. Då började resan från Växjö och gick ner via Tyskland, Tjeckien, Österrike, Slovenien, Kroatien, Montenegro, Albanien, Makedonien, Grekland, Turkiet, Iran, Turkmenistan, Uzbekistan och Tajikistan där resan fick ett hastigt och olustigt slut.
– Jag föll med cykeln och skadade foten. Jag var högt uppe i bergen, långt från närmsta by.
Ann hade vid det tillfället turen att ha slagit följe med Taneli, en finsk cyklist som hon mött längst vägen. Medan hon låg kvar i tältet cyklade han till närmsta by för att hämta hjälp.
– Det var fem timmars cykelfärd bara att nå närmsta väg. Väl där fick Taneli hjälp från en grupp ryska turister i en husbil. De i sin tur hjälpte honom att knacka dörr i de närliggande byarna. Till slut fann de två lokalbor som gick med på att hjälpa till. Först försökte de ta sig upp i en vanlig bil men terrängen var för svårframkomlig, så efter ytterligare några timmars sökande fann de en fyrhjulsdriven jeep som klarade jobbet. Jag låg i tältet i över 15 timmar.

LÄS OCKSÅ: Kureras fjällvandringsguide Del 1: Förberedelse och packning

Med bruten fot i Tajikistan
Ann hamnade på ett litet lokalt sjukhus i Tajikistan. Där konstaterade de att foten var bruten och måste gipsas. Ann var till sin stora besvikelse tvungen att avbryta färden och åka hem till Sverige.
– Hemma i Sverige bröts gipset upp och foten röntgades igen. Det visade sig att den inte alls var bruten. Det hade bara varit skräp på röntgenapparaten i Tajikistan.
Men foten var allvarligt stukad på två ställen och det dröjde lite drygt två månader innan hon ens kunde stödja på foten igen. Det enda hon tänkte på var när hon skulle kunna fortsätta resan. Planen var att flyga ner till Tajikistan och fortsätta från platsen där hon slutat, men ju mer hon funderade desto mer lutade det till att göra om resan från start.
– Den 8 mars 2016 lämnade jag Ljusne, där jag är född och uppvuxen. Jag vinkade av familjen och började cykla norrut.
Sen gick resan alltså via Asien ner till Singapore där Ann tog flyget till Australien.

Planeringen och packning
Att planera inför en så lång cykling var svårt. Ann hade följt andra långcyklister i olika sociala forum och på bloggar. Genom dessa kunde hon få mycket information men att planera exakt hur mycket kläder och annan packning som behövdes var inte lätt.
– Det var jättesvårt med packningen. Några finare kläder hade jag inte med mig, utan det var ullunderställströja, funktionskläder, skaljacka och bekväma friluftskläder.
I och med att Ann korsade ett flertal länder med olika klimat och cyklade genom olika säsonger så var hon tvungen att ha kläder för alla väder.
– Det var väldigt svårt att veta exakt vad och hur mycket jag skulle ha med mig från början. Idag inser jag att jag knappt hade behövt hälften av vad jag packade från början, men det visste jag ju inte då. Sånt lär man sig efter vägen.

LÄS OCKSÅ: Cykling | Peters 12 tips

Det finns inget dåligt väder
Ann cyklade under både sommar och vinter, och i länder med väldigt varierande klimat. När hon planerade rutten så var hon tvungen att ta med i planeringen att hon inte kunde cykla över bergen i Centralasien mitt i vintern då vägarna är mer eller mindre igensnöade, och undvika Australien under de varmaste månaderna.
– Hur mycket man än planerar så kan det ändå inte bli helt perfekt. Jag cyklade den Tibetanska högplatån i Kina under november då temperaturen kröp ner under 30 minusgrader inuti tältet nattetid, och det var alldeles för varmt när jag korsade Sydostasien (Laos till Singapore) i början av året då temperaturen låg runt 40 grader i skuggan och det var upp till 98 procent luftfuktighet, men det är sånt man får räkna med under en så lång resa.

På fötterna växlade hon mellan cykelskor, cykelsandaler eller löparskor, förutom när det var som allra kallast.
– Vinterkängorna som jag startade med i Sverige skickade jag faktiskt hem när jag kom till varmare klimat. Sen fick jag köpa billiga kängor på någon liten marknad innan jag skulle upp i bergen i Tajikistan och Kina.
Förutom kläder hade Ann med sig dator, kamera, telefon, stativ och laddare till sina saker.
– De sakerna vägde ju mycket och tog plats i packningen men jag tyckte ändå det var värt att ha dem för det var så viktigt för mig att dokumentera resan.

 

Mat, boende och gästvänlighet
Ann berättar att det svåraste under resan var att hålla de ibland hopplöst tajta visumkraven som vissa länder har, särskilt i Centralasien.
– Ibland måste man in och ut ur landet ett exakt datum. Och då fanns det inget spelrum alls. Man måste även räkna in sådant som att man inte kan cykla i bergen i januari, eller i Australien under deras sommarsäsong.

Anns tips för en långcykling är att sätta ett datum för när du ska sticka, ha en någorlunda planerad rutt så att du kan ha koll på visumen och att spara pengar.
– Jag vill inte riktigt räkna ut vad resan har kostat men i snitt tror jag att jag klarade mig på en hundralapp om dagen. Det kunde vara någon kostnad för reparation av cykeln eller inköp av något nytt plagg. Jag bodde oftast i tält men även hemma hos människor som man får kontakt med på olika online-forum för långdistanscyklister. Jag behövde inte betala för boende särskilt ofta.
Hygienen skötte Ann genom att duscha i någon simhall eller tvätta sig i vattendrag, men det kunde gå upp till en vecka mellan duschandet. Hon hade med sig ett bensinkök för att laga egen mat. Det blev mycket pasta, ris, havregryn, tonfisk på burk, bröd och choklad.
– I Sydostasien åt jag ofta vid något gatukök eftersom det var så billigt, där hade jag även sällskap av en vän som flög ner och cyklade med mig i tre månader. Ibland träffar man också andra cyklister längst med vägen och tar sällskap med dem under perioder. Men jag vill helst av allt cykla ensam. Det var tanken med resan från början.

Närmar sig omvärlden
Ann menar att det öppnar upp för en närmare kontakt med omvärlden när man cyklar själv. Man blir oftare hembjuden till människor och Ann tycker själv att hon också har lättare för att vara mer öppen och social.
– När man kommer ensam ses man inte som ett hot utan möts med nyfikenhet. Jag väcker såklart uppmärksamhet som ensam tjej med en cykel fullastad med packning men det gör det lättare att få kontakt. Jag färdas så långsamt också så människor hinner prata med mig.
Hon berättar att de mest gästvänliga platser hon kom till var Turkiet, Iran, Laos och Australien.
– I Turkiet var folk otroligt vänliga. Jag blev hembjuden hela tiden. I Iran var de osjälviska och även om de knappt hade mat till sig själva ville de dela maten med mig. I Australien blev det många fina möten med aboriginerna, ursprungsbefolkningen.

Ann cyklade ungefär åtta till tio mil per dag. Var det asfalt blev det längre men vissa sträckor med sand, grus och stigar så blev det inte mer än runt fyra mil. Hon gillade allra bäst utmaningen med att cykla på isolerade platser, vildmarken.
– Jag gillar den skräckblandade förtjusningen det är att ge mig ut på platser som är otillgängliga och spännande. Och man flyttar hela tiden gränsen för vad man räknar som spännande. Varje nytt land var en ny spännande utmaning.

Skräckinjagande möten med djur
Det är inte bara språk, kultur och landskap som förändras när man cyklar från land till land utan även djurlivet. På stäppen i Kazakstan mötte Ann dagligen horder med vildhästar och i Australien samsades hon med vilda kängurur, kameler och dingos.
– Jag hade blivit varnad för giftiga spindlar, skorpioner och ormar i Australien, men de höll sig nog gömda under marken under de kallaste månaderna för jag såg inte en enda. Ett av de finaste möten jag hade var nog när jag fann en övergiven kattunge längs vägen i Kazakstan. Hon fick åka med i min styrväska tills en familj stannade för och säga hej – och till min glädje ville ”adoptera” kattungen.

Jobbigt att vara hundrädd
Förutom aporna i Thailand som rev sönder en av Anns cykelväskor och stal alla hennes reparationsverktyg så var det egentligen bara vildhundar som Ann upplevde som ett problem. Innan hon började cykla från Sverige hade hon hört och läst många berättelser om möten mellan långfärdscyklister och argsinta vildhundar – möten som lett till både sjukhusvistelse och i de värsta fallen till och med till döden.
– Det gjorde inte saken lättare att jag är ganska hundrädd. Om jag ska vara riktigt ärlig så var det just dessa möten som jag fruktade mest på hela resan. Och många möten skulle det komma att bli. Värst var det i Albanien och Grekland. De kom i stora flockar och av okänd anledning är de extra aggressiva mot cyklister med packning. Oftast kom de från ingenstans och omringade mig med stor aggressivitet.

 

Det sämsta man kan göra i ett sånt läge är att försöka cykla ifrån hundarna. Om man inte lyckas komma upp i 30 km/h eller snabbare så kommer de hugga efter fötterna. Istället får man stanna, kliva av cykeln och försöka lösa situationen. Oftast lugnar de ner sig lite när man stannar och jakten avtar. Några gånger blev Ann räddad av lokalbor som kommit till undsättning.
– Den värsta upplevelsen måste ha varit på den Tibetanska högplatån i Kina då jag fick ett pack med cirka tio gigantiska hundarna efter mig. Jag hade ett litet försprång och vägen sluttade lätt nedför så jag chansade och började sprinta. Ändå var det på håret att de kom ikapp mig. Efter cirka 400 meter gav de upp och det var då jag insåg mitt misstag – det är inte någon bra idé att plötsligt börja sprinta på cykeln när man befinner sig över 4500 meter över havet. Det slutade med att jag låg på rygg mitt i vägen och kippade efter luft i säkert en kvart. Jag var helt säker på att jag skulle svimma av. Det tog två dagar innan jag kände mig helt återställd.

Vill gärna sättas på prov
En av de allra största utmaningarna under resan var annars bushen, eller The Outback på engelska, i Australien. Där behövde Ann räkna med upp till 12 dagars cykling utan någon som helst tillgång till mat och knapp tillgång på vatten.
– Innan jag skulle ut i outbacken vägde cykel plus packningen totalt runt 80 kilo. Jag hade upp till 30 liter vatten med mig och 15 kilo mat. Det var lite tungt och vobbligt att bara få upp cykeln. Ändå så älskade jag det! Den fysiska och mentala utmaningen att korsa den australiensiska outbacken är ett av mina absolut bästa minnen från hela resan. När långfärdscykling blir för enkel blir jag uttråkad. Det var till exempel ingen större utmaning att cykla genom Thailand där det fanns tillgång till alla bekvämligheter man kan önska. Jag cyklar hellre på platser där jag sätts på prov och där jag måste göra en plan för att överhuvudtaget klara mig.

"Det var något speciellt med honom"
Ann cyklade 600 mil genom Australien på 2,5 månad och ungefär hälften av det var genom outbacken på grus- och sandvägar. I Perth, Alice Springs och Brisbane bodde hon hos människor som bjudit in henne, men de flesta nätter tältade hon. Det var också här hon träffade kärleken.
– Han reste genom Australien med bil och vi träffades genom en slump i Alice Springs. Vi umgicks i två dagar innan han fortsatte sin resa söderut och jag österut, men vi fortsatte att hålla kontakten. Det var något speciellt med honom.

Kärleken väntade vid mållinjen
När Ann tre månader senare avslutade cyklingen i Wellington Nya Zeeland var han där och mötte upp vid mållinjen. Han är mountainbikecyklist så vi bestämde oss för att resa till Tasmanien och upptäcka ön från cykelsadeln under några veckor.
– Nu har han flyttat med mig till Sverige och jag vill inte cykla solo längre. Nästa resa planerar vi att cykla ihop.
Hemma i Sverige jobbar Ann som grafisk formgivare och löparcoach på Runacacemy – ett företag som organiserar och driver löpargrupper i hela Sverige. På semestern i sommar planerar hon och pojkvännen att cykla i norra Sverige och på Gotland.
– Nu har jag cyklat i halva världen men inser vilket fantastiskt vackert land jag kommer ifrån, avslutar Ann.

Av Malin Holm

Vill du läsa fler liknande artiklar?
Gilla Kurera på Facebook och signa upp dig för Kureras nyhetsbrev så missar du inget!


Fakta

Namn: Ann Johansson
Ålder: 33 år
Bor: Stockholm, uppvuxen i Sunnäs/Ljusne, Söderhamn.
Nickname: Mairawa på Instagram och i sociala medier. Mairawa är ett påhittat namn inspirerat av Maori, ursprungsspråket på Nya Zeeland.
Bäst på resan: Isolerade platser i vildmarken och alla oförglömliga möten med människor.
Värst: Motorvägarna och trafiken.
Gästvänligast: Turkiet, Australien, Laos och Iran.
Rädd: I början när jag sov i tält blev man skrämd av minsta lilla ljud, men man vande sig. I slutet skulle det mycket till för att jag skulle bli rädd.

Skriv ut artikel


Nytt på Kurera

Lämna skorna hemma – idag är det barfotadagen

Hälsa

Att vistas i naturen är helande för kropp och själ. Och när du slänger av dig skorna och går barfota på gräs, sand, jord och sten då får du en ännu starkare kontakt med jorden. Författaren, föreläsaren och kursmentorn Lilian Alterskjaer ville uppmärksamma oss på att inte glömma bort naturen självläkande kraft och skapade Barfotadagen – som firas överallt i Sverige idag.

Ny undersökning: Därför har svenskarna magproblem

Hälsa

Fyra av fem svenskar har så stora problem med magen att det påverkar deras vardag. Stress uppges som den största orsaken följt av fet mat, för mycket mat, alkohol och oregelbundna måltider. Hälsobarometern har även inkluderat våra grannländer och i Finland har man mest ont i magen - 87 procent uppger att de lider av magproblem.

Mineralet som boostar hud, hår & naglar

Hälsa

Sommaren står inför dörren – men håret känns tunt, naglarna sköra och ansiktet vinterglåmigt. Känns det igen? Ett tillskott med kisel kan ge fylligare hår, friskare hud och starkare naglar på några veckor. Läs om kroppens behov av mineraler och spårämnet kisel.

Mysig uteplats

Så pimpar du uteplatsen

Trädgård

Med mer tid hemma i sommar så är det hög tid att lägga lite extra krut på uteplatsen. Här tipsar trädgårdsmästaren Angelica Lindberg hur du dammar av terassen och förvandlar den till en prunkande sällskapsyta där du vill hänga med nära och kära.

Grodda – både klimatsmart och nyttigt!

Eko/miljö

Linser, bönor och frön är näringsrik, billig och inte minst klimatsmart mat. Men visste du att de faktiskt blir ännu nyttigare om du groddar dem? Groddning gör nämligen att våra tarmar lättare tar upp näringen ur baljväxter. Här bjuder vi på en liten groddskola!

 

Så stoppade Norge utbrott av covid-19 på äldreboende

Äldre

Sverige har just nu flest antal döda i covid-19 räknat per invånare. Majoriteten är äldre äldre, det vill säga personer över 80 år. Ungefär en av tio patienter vid Stockholms äldreboende som fått covid-19 har fått sjukhusvård. Av äldre som vistats på sjukhus har sju av tio tillfrisknat, men av de som fick stanna kvar på boendet dog majoriteten. I Norge tog man en annan väg än Sverige för att stoppa utbrott vid äldreboende.

Vinn-Lisen-Sundgren_vilda_vaxter

Tävla och vinn boken “Äta vilda växter”

Tävling

Sugen på att lära dig mer om naturens skafferi, men känner dig osäker på vad som är ätligt eller inte? Var med och tävla och vinn boken "Äta vilda växter" av örtspecialisten och naturfilosofen Lisen Sundgren. Här bjuder hon på massor av kunskap kring ätbara (och giftiga) råvaror i naturen.

vilda-vaxter-skola-harsyra

Vilda växter-skola: harsyra

Eko/miljö

Precis utanför dörren erbjuder naturen mängder av mat sprängfylld med vitaminer – helt gratis. Det gäller bara att veta vad man ska plocka och hur det ska tillagas. Kurera har tagit hjälp av örtspecialisten Lisen Sundgren som i några artiklar guidar dig genom skogens skafferi. Här tipsar hon om tre olika sätt att tillaga c-vitaminbomben harsyra.

 

vilda-vaxter-skola-myskmadra

Vilda växter-skola: myskmadra

Eko/miljö

Precis utanför dörren erbjuder naturen mängder av mat sprängfylld med vitaminer – helt gratis. Det gäller bara att veta vad man ska plocka och hur det ska tillagas. Kurera har tagit hjälp av örtspecialisten Lisen Sundgren som i några artiklar kommer att guida dig genom skogens skafferi. Först ut: doldisen myskmadran - en säreget doftande ört som signalerar att våren har kommit.

 

7 tips till dig som vill skaffa valp i coronatider

Husdjur

Våren 2020 slår rekord i efterfrågan på valpar i Sverige. I coronakrisen har många plötsligt tid att ta hand om en ny fyrbent familjemedlem och vi upplever en "valpboom". Vad ska man tänka på som ny hundägare – hur långa köer är det för att få en valp – och vilka risker finns det med att skaffa hund just nu?

Melonrulltårta till mor

Recept

Fira alla fantastiska mammor med en oemotståndligt mumsig melonrulltårta på Mors dag! Detta recept är läskande gott och dessutom både veganskt, glutenfritt och sockerfritt.

Ashwagandha – hjälp till återhämtning och fokus

Hälsa

Utan stressrespons skulle vi inte klara av att ta oss igenom dagen. Stressresponsen hjälper oss att hantera utmaningar och förändringar – både fysiska och psykiska. Men det är lätt att stresspåslaget fortsätter när vi kommer hem från jobbet. Örten ashwagandha kan dämpa stressen, det visar flera studier.  

 

Hjälp vid IBS och problemmage

Hälsa

Nästan var femte svensk lider av IBS – Irritable Bowel Syndrome. Det är en funktionell störning i tarmen som ger upphov till olika problem. Magsmärtor, förstoppning, svullnad och diarré är vanliga symtom. Att anpassa kosten efter magen är a och o. Och för att hjälpa till ännu mer kan probiotika ge en ännu bättre fungerade mage- och tarm.

Gör din egen kombucha

Drycker och smoothies

I Asien har kombucha sannolikt druckits i mer än tusen år, men i Sverige fick kombucha sitt stora genomslag för drygt tio år sedan.  Kombucha framställs genom fermentering av te, socker och en bakteriekultur. Det är enkelt och kul att göra själv. Skaffa en scoby och gör din egen kombucha.

Kvinna och över 50? Så bör du träna och äta för att långsiktigt må bra

Fakta

Det händer något när kvinnor passerar 50. Det handlar inte bara om att kroppen förändras av klimakteriet, kvinnor tappar även i muskelmassa, och mellan 50 och 65 är det extra viktigt hur livsstilen ser ut. En avhandling gjord av forskaren Peter Edholm visar att det är viktigt att träna styrketräning i kombination med en hälsosam kost rik på omega-3 fettsyror för att bibehålla god hälsa längre fram i livet.

 

kvinna med sömnproblem

Håll dig frisk med mer sömn

Hälsa

Vrider och vänder du dig i sängen? Svårt att komma till ro? Du är inte ensam, var tredje svensk har sömnproblem visar en ny undersökning. Men du har mycket att vinna på att ta tag i sömnproblemen – vi visar hur.

D-vitaminbrist kan ge svårare symtom för de som drabbas av covid-19

Hälsa

En metaanalys av placebokontrollerade studier visar att vitamin D skyddar mot luftvägsinfektioner. Därför bör man sträva efter att höja D-vitaminstatusen hos de som befinner sig i en riskgrupp för att få covid-19. Framför allt om de inte får i sig tillräckligt med D-vitamin via kosten eller genom solljuset. Det skriver läkarna Mats B Humle, Henrik Pelling och Susanne Bejerot i ett debattinlägg i Läkartidningen.