Carla Jonsson: ”Jag har slitit sula i många år nu”

Inspirerad av den tyska filmregissören Werner Herzog som en dag beslutade sig att gå hela vägen från Berlin till Paris och med känslan att inget egentligen brådskar började Carla Jonsson, gitarrist och låtskrivare i det smått legendariska rockbandet Eldkvarn promenera någon gång i mitten av 1970-talet, en vana som sitter i.
– Det håller hjärnan igång, säger Carla som går en dryg mil varje dag.

Norrköpingssonen och artisten Carl ”Carla” Jonsson utgör ena halvan av brödraparet Plura och Carla som under många år drog i segertåg över landet med sitt band Eldkvarn. Medan Plura på senare år blivit känd för sin kokkonst och medverkar i allehanda TV-program, för lillebror Carl en mindre publik tillvaro. Sedan Eldkvarn tog paus på obestämd tid har han visserligen fortsatt skriva låtar men spelar numera sällan live.
Men den här sommaren bjöd han på något så unikt som en solokonsert tillsammans med bandets tidigare keyboardist Claes von Heijne. Han har också setts gästa sångerskan Cecilia Thorngren som arbetar med flera av bandets medlemmar.

Repar och skriver på nytt material
Musiken har varit Carlas levebröd i de dryga trettiofem år som bandet hållit på, och även om framträdandena numera är få är han fortfarande en flitig låtskrivare. Han går dagligen till en källarlokal i huset där han bor och repar och knåpar på nytt material och på spelningen i Stockholm i juli framförde han tre för publiken helt nya låtar. Även om han främst är känd som medlem i Eldkvarn har han tidigare även gjort en soloskiva men den släpptes samma år som två plattor i bandets ymniga albumproduktion och kom något i skymundan. Men de som kan sin sak vet och Carlas lågmälda stil uppskattas av många.

På dagliga promenader runt Stockholm
Många låtidéer och rader kommer till Carla under de långa promenader han tar dagligen, på olika rutter i det som han numera med gott samvete kan kalla sitt Stockholm. Bosatt på Söder tar han ofta turen längs med vattnet, men det varierar. Han har olika rutter och går sällan samma varje dag, han liknar dem vid olika tunnelbanelinjer.
– Det har varit lite dåligt med det ett tag men nu kommer det textrader varje dag, sedan glömmer man bort dem säger Carla som försöker spela in på telefonen, har han tur kommer han annars ihåg dem när han kommer hem.

Bodde i kollektiv i villaområde
Vi möts på Lasse i parken ett känt musikställe på Södermalm där det under sommaren bjuds på spelningar av artister från både när och fjärran. Även Eldkvarn har spelat här berättar han.
Vi sätter oss lite avsides och Carla berättar att själva vanan att ge sig ut på långa promenader började tidigt, och lite av en slump som så mycket annat bra här i livet.
Bandmedlemmarna hade flyttat från Norrköping till Stockholm 1972 och hyrde ett hus i Helenelund, ett fint villaområde i utkanten av stan. Där levde de som ett kollektiv och repade i garaget – ett minst sagt pikant inslag i omgivningarna får man förmoda.

LÄS OCKSÅ: “Musik kan ha en läkande effekt”

Gick hem från brorsan i Rinkeby
Bandet höll på att spela in sitt första album på skivbolaget MNW, då hette de fortfarande Piska mig hårt, ett namn som inte skulle anses särskilt gångbart – därav namnbytet till Eldkvarn. En dag när han varit hemma hos brodern – som hade flyttat ihop med sin flickvän i Rinkeby – där de ställt samman en demo med låtar de skulle ha med på skivan valde Carla att gå hem istället för att ta bussen.
– Jag bestämde mig för att gå rakt över Järvafältet.
”Varför går man inte mer”, minns han att han tänkte: ”Jag har ju ingen brådska någonstans.”
Det var efter det han började gå sina långa promenader. Senare läste han en bok av den tyske filmregissören Werner Herzog som en dag bestämt sig för att gå från Berlin till Paris, han tog helt sonika sikte på Frankrike och började gå – och bröt sig in i sommarstugor på vägen berättar Carla.
– Det är sådana människor som inspirerat mig när det kommer till promenerandet, förklarar han, även om Carla håller sig från att övernatta i främmande människors hus.
Så det är inte direkt av hälsoskäl som han började gå, promenerandet är mer en sorts livsfilosofi och har blivit en självklar del av livet.

LÄS OCKSÅ: Motion motverkar visst effekterna av stillasittande

Turerna ger perspektiv på tillvaron
I en tid när stillhet och eftertanke är en bristvara som inte ens de mest välbeställda många gånger verkar kunna unna sig, lever Carla i den bemärkelsen ett liv i lyx.
På promenaderna kommer inte bara låtrader och rim, det ständiga nötandet på sulorna – Carlas eget uttryck – har en tendens att göra att grubblerier och problem krymper och får mer hanterbara proportioner. Och nöta sula förresten, Carla berättar att han ett tag hade planer på att spara alla sina utslitna träningsskor – det har blivit ett antal genom åren – något han givit upp ambitionen om. Numera har han ortopediska sulor i för att som han säger skydda ryggen som tog stryk.

Fasta rutiner
Det blir elva, tolv, tretton förhållandevis planlösa kilometer dagligen, med möjligt avbrott för fika eller lunch om han skulle råka bli sugen. Men stegräknare är inget han lagt sig till med. Han berättar om olika upptäckter han gjort på sina utflykter, bland annat om de flytande villorna i Marinstaden i Nackatrakten, och han hittar ständigt nya vägar och vyer under sina rundor.
– Det blir några timmar och man får en kopp kaffe som belöning, säger han och norrköpingsdialekten ger sig till känna.
Dagarna börjar som regel med att han går ned i källaren och spelar, först efter det snörar han på sig promenadskorna. Jag kan inte låta bli att undra om det inte finns dagar då han inte ids, men han är trogen sin vana.
– Nej, det har blivit som … jag måste göra det. Men det är klart om man blir sjuk … Carla avslutar inte meningen.

LÄS OCLKSÅ: Högkänsliga män visar vägen ur en snäv mansroll

Rolling stones var som en uppenbarelse
Rolling Stones slog ned som en blixt i unge Carlas tillvaro. Carl eller Stefan som han hette fram till tredje klass när det kom ytterligare en Stefan till klassen spelade badminton med brorsan Per i trädgården på lantstället i S:a Annas skärgård som familjen hyrde om somrarna när en Stoneslåt ljöd ut genom ett öppet fönster. Det var något han aldrig hade hört förut och blev som en uppenbarelse.
– Jag är ganska stolt över den upplevelsen säger han och beskriver hur gitarren lät på ”It’s all over now”.
– Det giftet planterade sig, säger Carla.
Carla började som sångare och blev sedan trummis ett tag när bandet började ta form och prövade sig fram med olika bandnamn.
– Vi spelade på ungdomsgårdar och sådär, vi skulle alltid göra något skandalöst minns han.

LÄS OCKSÅ: Åsa lämnade ekorrhjulet – och skrev en bok om det

Flyttade till Stockholm efter gymnasiet
I gymnasiet hamnade Carla i samma klass som Tony Thorén som kom att bli Eldkvarns basist och sedermera även skivproducent åt bland andra Ebba Grön. Premiären för den sättningen blev på en soaré i andra ring när Plura som var två år äldre beviljades tillstånd att delta på gitarr. Strax efter det att Carla gått ut gymnasiet gick flytten till Stockholm och villan på Båtvägen i Helenelund. Han hade varit uppe och träffat en vän och bestämde sig efter det att flytta upp. Studier och ströjobb på bland annat bibliotek föregick yrkesbanan som musiker.
Även efter att det tagit fart dröjde det innan de tog ut något gage. Pengarna gick till att köpa in utrustning, det var först efter att trummisen begärt gage på 100 kronor som det ändrades.
– Det var ett väldigt tjafs om att han ville ha betalt, minns Carla.

LÄS OCKSÅ: Bob Hansson: Största hotet mot vår hälsa är vår egen vanliga vardag

Har material till nytt album
Men åter till nuet. Det fanns ett tag planer att ge sig ut och turnéra med andra bandmedlemmar ur Eldkvarn under namnet Stadshuset, men det kom av sig på grund av bland annat bristande logistik och idag känner han sig tveksam att dra igång något större maskineri igen. Och trots att det börjar bli ett stort antal nya låtar finns i dagsläget inga planer på att göra någon inspelning. Inte för att det saknas intresse, snarare för att inte rätt samarbetspartners uppenbarat sig.
– Vi får la se som man säger i Örebro, säger Carla innan vi flyttar oss mot skuggan när solen blivit allt för påträngande.

LÄS OCKSÅ: “Gör uppror mot prestationssamhället”

”Mobilerna är som en kroppsdel”
– Ingen lyssnar på fåglarna längre, blir Carlas kommentar när jag avslutningsvis frågar honom om hur han ser på problemet med stress och ständig uppkoppling som så många verkar tampas med idag. Vid bordet bredvid sitter en kille med lurar i öronen.
– De är som en kroppsdel, mobilerna.
Själv har Carla inget Facebook-konto, han har en dator som han använder sparsamt och han skriver fortfarande sina texter för hand.

Svartklädda musiker och en sångerska i färgglad utstyrsel kommer gående förbi vårt bord, bort mot scenen för att soundchecka inför kvällens spelning och det börjar bli dags att avsluta vårt möte. När vi går dröjer Carla sig kvar en stund och tittar mot scenen innan vi skiljs åt och han vanan trogen tar sig till fots över till sin sida Söder.

Av Nina Törmark